In My Shoes

Den här veckan har jag och Micke gått en kurs i anma – traditionell japansk massage.

Att gå kurser har blivit ett av mina stora mål för den närmaste framtiden. Kurser av den här sorten är nämligen mycket billigare här än i Europa. Så det gäller att passa på nu så länge vi är här. Högt upp på listan ligger givetvis thai-massage. Men nu råkade det bli japansk massage som kom först, av den enkla anledningen att kursen hölls på PilatesStudion.

Anma är en japansk massagestil, och kallas också traditionell japansk massage. Anma tros vara grunden ur vilken många andra massagestilar har bildats, däribland faktiskt vår svenska klassiska massage. Av diverse luddiga anledningar så är anman idag näst intill utdöd, så det är dessvärre svårt att hitta mycket teori om massagen. Terry Liew som driver The Shiatsu School i Singapore tycks idag vara en av de få som behärskar konsten på högre nivå.

Och det är just Terry Liew och The Shiatsu School, som denna vecka har hållt denna kurs i anma – traditionell japansk massage, här på Pilatesstudion i Bangkok.

.

Så vad är så anma?

Det som skiljer anma allra mest från den massage vi är vana vid hemifrån är det att man har kläder på sig. På så sätt är den alltså väldigt lik andra asiatiska massagekonster, som exempelvis thai-massage. Det som skiljer anma från thai-massagen är att man inte böjer och bänder och knäcker på kroppen. På så sätt är den alltså mer lik vår västerländska massage.

Anmas starkaste signatur är att man hela tiden gungar kroppen. Man jobbar relativt hårt. Man trycker kroppen ifrån sig, och låter den gunga tillbaka, trycker ifrån sig, och gunga tillbaka. Man jobbar även väldigt länge på ett och samma ställe.

Anma kan inte på något sätt beskrivas som en lugn och skön avslappningsmassage. Däremot är det inte heller meningen att det ska göra ont och vara obehagligt. Syftet med massagen är att kroppen ska slappna av och släppa sina spänningar. Men under tiden man gör massagen, så blir man alltså rejält omskakad.

.

Om jag själv kommer att använda massagen?
-Hmmmm… Jo, det kommer jag nog!

Min tanke med att gå den här kursen (och min tanke med att ta andra asiatiska massage-kurser) är egentligen inte så mycket för att själv jobba med det. Jag är massageterapeut inom svensk klassisk massage, och den grejen blir svår att ta ifrån mig. Allt annat görs mer i ett studiebesök-syfte än att jag egentligen söker mer utbildningar. Lite kött på benen och mer kunskap om sina ”konkurrenter” är alltid bra.

…Och tyvärr blev det lite grann så. Både jag och Micke gick in i detta med öppna ögon. Men tyvärr kände vi ganska fort en påtvingad önskan om att vi skulle överge vår västerländska massage och fysioterapi (sjukgymnastik) för att istället börja ”bota” allting med anma.

Vad jag hoppades på skulle bli en intressant kurs och en kulturell upplevelse, blev mer ett frireligiöst möte, där vi som inte köpte detta med hull och hår betraktades som hedningar. (Smått överdrivet.) -Allt som inte är anma är ont, typ… Och på många sätt kändes det ibland som att Terry hade större intresse av att berätta hur han kan bota allt och alla med denna unika (näst intill utdöda (!) ) teknik, än att faktiskt lära oss den.

Tyvärr kan såna här upplevelser få en att helt vilja ta avstånd från det (och det är nog något som lilla Terry skulle behöva läxas upp om…). Men bortsett från det, så gillar jag faktiskt anma. Det finns absolut tekniker som jag kommer att ta efter inom min egen massage. Och jag kan definitivt tänka mig att lägga till konceptet anma – traditionell japansk massage, som en alldeles egen massageform på menyn. 

.

Ett av de stora nöjena med att gå kurser är givetvis människorna man träffar. Nu råkade vi vara väldigt få på just denna kurs. Jag och Micke är ju gamla bekanta. Och sen var det Suzanne – singaporianskt anma-freak, som redan själv har gått kursen flera gånger, och var den som såg till att den kördes igen. Och så hade vi Orit – en högutbildad israelisk kvinna, som för några år sedan valde att lämna den trygga inkomsten bakom sig för att pyssla med pilates på heltid. Orit är idag en av de viktigaste instruktörerna på Studion. Christine – en äldre fransk yogainstruktör, som lever för sin lilla pensionärs-yogagrupp hon träffar klockan sex varje morgon i en park. Den äldsta damen i gruppen är 87 år. Helcoolt! Och så till sist Rikki – en dansk kvinna som lever det goda livet som medföljande (dvs maka till man hitskickad på jobb). Rikki är till skillnad från många andra expats-fruar, ett orginal. En kvinna som inte på nåt sätt försöker leva upp till bilden av hemmagående rikemansfru med för mycket pengar. Så jävla skön! Det mesta ”överklass” hon gör är nog pilates och att gå såna här kurser. En klar favorit!

Det har varit en bra vecka! Jag har lärt mig mycket, och jag har träffat mycket bra folk. Irritationen jag har upplevt kan jag nu lägga bakom mig. Nu har jag bara goda minnen kvar!

…Och ett nytt fint diplom till samlingen!

.

Comments are closed.