In My Shoes

Archive for the ‘I mina skor’ Category

Vår surrealistiska situation här i Bangkok fortsätter. Solen skiner och vi är snustorra om fötterna, samtidigt som vi omringas av höga vallar av sandsäckar, och folk som bor i utkanterna av stan och kommer in för att jobba kliver upp från tunnelbanan iförda lårhöga gummistövlar.

Igår (söndag) bestämde vi oss för att åka dit. Dit där allt det där som det pratas så mycket om finns.

Vi tog tunnelbanan och åkte bort till Lat Phrao, inte jättelångt från Chatuchak-marknaden som de flesta känner till. Lat Phrao är väl vad vi skulle kalla ett helt vanligt medelklassområde. Vi känner flera som bor där, och det är hit många västerlänningar som tröttnar på att leva ”mitt i smeten” flyttar. Lite typiskt svenskt helt enkelt, fast med thailändska mått…

Det var lite svårt att föreställa sig vad vi skulle mötas av. Vi vet ju att det finns vatten. Vi har sett bilder. Men jag hade ändå inte väntat mig detta.

.

Utgången från tunnelbanan

Det var en vacker dag. Solen lyste och alla (få) vi mötte var på strålande humör. Det känns lite hemskt att säga det, men det hela var lite… mysigt.

Mollys första kommentar när vi kom upp från rulltrappan var ”Look, big swimming pool!”.

.

Fredagens höjdpunkt under slummen-besöket förtjänar ett helt eget inlägg!

Vi höll nästan på att missa det… Annika tänkte inte på det förrän vi var på väg ut, så vi fick gå tillbaka. Och väl tillbaka, så visade det sig vara stängt.

Men som tur var så råkade de vara precis där nere för att sopa (om jag inte minns helt fel). Så vi smög oss fram, och fick komma in på en specialvisning.

Tee Chingchai (som egentligen heter Chingchai U-domcharoenkij, ibland stavat Chingchai Udomcharoenkij) är en av Thailands kända konstnärer. Hur stor han är vet jag inte riktigt. Men tillräckligt! Han har blivit prisad av drottningen, och gjort flera uppmärksammade porträtt av henne. 

Bilden lånad från Manager Online

Men det kvittar för min del. Han har en mer intressant historia än så…

Först och främst så gör han enligt mitt tycke och smak fantastiska målningar. Helt min stil!

Under oroligheterna 2008, när ”De Gula” ockuperade flygplatsen, så var Tee Chingchai där, och… fick sin högra hans bortsprängd – givetvis den handen han målade med. Han fick även en rejäl skada i halsen/bröstet, som gör att han idag inte kan prata ordentligt.

När Tee Chingchai vaknade upp på sjukhuset och var så på pass stark att han kunde lyfta på huvudet, tog han fram papper och papper och började genast rita med vänster hand. Detta är den bild han gjorde.

Tee Chingchais öde är givetvis (tyvärr) en del av hans framgång. Men det är han värd! De ständigt uppmärksammade frågorna är hur gamla tavlorna han har är – Är de målade med höger hand? Eller med vänster?

Vykort som jag fick av självaste konstnären

Det som ytterligare gör att Tee Chingchai växer i mina ögon, är det faktum att det är här han väljer att bo - i KlongToey-slummen. Han har garanterat tillräckligt med kulor för att bygga sig det där ”tjusiga huset”, som för många thailändare är allt livet handlar om. Men Tee Chingchai lever kvar här i slummen i all sin enkelhet med sin fru och sin son. Man undrar ju om grannarna är medvetna om de förmögenheter som hänger där inne på väggarna..?..

Det måste också tilläggas att Tee Chingchai inte var på flygplasten den där gången 7 oktober 2008 för att protestera mot de gula. Nej, han var en av dem - De som generaliseras som de rika, som bara bry sig om de rika.

.

Tee Chingchai har alltså detta egna lilla galleri i sitt hem vid KlongToey-slummen. Just nu denna stund så håller de stängt och mycket är bortplockat, pga eventuella översvämningar. (Såklart!) Men när de har öppet så har de öppet varje dag, hela dagarna, med undantag för en stund på eftermiddagen när de hämtar sonen på skolan.

De har ett litet fik här på bottenvåningen, så det är enkelt att bara kika förbi. Man behöver inte göra någon överdrivet stor grej utav det. 

Att ta sig hit kan också vara den perfekta anledningen att få åka till slummen. Det är givetvis något jag önskar alla att se. Men det känns väl inte alltid jättebekvämt, varken för en själv eller för de som bor där, när turister med stora kameror vallfärdar för att fotografera sig själva med fattiga människor. Men man kan alltid åka till Tee Chingchais galleri!  

.

Priserna på Tee Chingchais tavlor tycks vara överkomliga. Vi frågade bara på ett par stycken. Mellan 30.000 och 60.000 bath (6.000-12.000 kr). De är väldigt stora! Men alla kan ”vikas ihop”, så man enkelt kan frakta dem.

 .

Idag har jag äntligen varit på ett snabbt besök i KlongToey-slummen. Jag har varit bekant med området och flera av människorna som bor där genom Annikas blogg 50+ i Bangkok. Men det har aldrig blivit av att jag varit där själv… Förrän idag!

Med på beöket var Eva, som bodde här i Bangkok för några år sedan, och nu har varit här på en kort semester med familjen. Och så träffade vi upp Moa, en ung tjej som bestämde sig för att åka till Bangkok ett par månader för att bo och jobba som volontär i slummen. Läs Moas blogg – Moa. C’est Moi.  Intresssant och underhållande!

.

KlongToey-slummen bjuder givetvis på en del tragiska vyer…    

…men vi har en hel del ljuspunkter också.

Här har vi exempelvis den störtsköna Poo, i färd med dagens elever i hennes matlagningskurs Cooking with Poo.

.

Fortsättning följer…

.

Jag vaknade vid fyra imorse av att det var så himla varmt i rummet. Jag gick upp, slog på AC:n, och satte mig vid datorn i väntan på att kylas ner. Jag öppnar Facebook, och ser att min bror har lagt en länk i min logg… En bild på mig, Micke och barnen och rubriken ”Över 500 döda”.

Klarvaken! Vad är klockan i Sverige? Jag måste ringa mamma! -Fasen, pengarna på mobilen slut! Fick i alla fall tag på pappa (som inte hunnit se länken än) på Facebook-chaten, och kunde intyga att vi i högsta grad lever och mår bra.

.

Aftonbladet brukar väl inte direkt vara kända för att sätta lämpliga rubriker på saker och ting. Men i det här fallet så var det väl egentligen inte riktigt deras fel. Rubriken på själva artikeln är ju faktiskt helt ok. Det är bara länken som blivit otroligt missvisande.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13894016.ab

.

Frågorna är många – Vad händer? Ligger hela Bangkok under vatten? Kommer ni att klara er? Varför drar ni inte därifrån?
Nähä, är det inte så farligt? Kan vi åka dit på semester?

Man söker svar – svart eller vitt. Ligger Bangkok under vatten? Eller är allt som vanligt?

Svaret är: Nej!
Nej, Bangkok ligger inte under vatten. Och Nej, allt är inte som vanligt. Verkligheten är givetvis någonstans däremellan.

Situationen är såklart svår att förstå för alla som inte är här. Den är svår att förstå även för oss som är här. Och smått surrealistisk.

Personligen har jag inte sett en droppe översvämningsvatten (…i Bangkok. Jag såg lite lite i lördags när jag åkte till Kambodja.). Vi ser bilder. Samma bilder som alla hemma i Sverige ser. Och bilderna som visas upp stämmer givetvis inte alltid överens med texterna. Man skriver rubriker där man talar om centrala Bangkok, men visar bilder som är tagna någon helt annanstans.

Myndigheter har gått ut och uppmanat folk att resa ifrån Bangkok. Så varför är vi kvar?
-För att vardagen fortsätter!

Folk som inte behöver vara i Bangkok gör helt klart bäst i att inte vara här. Inte för att det skulle vara fara för deras egna liv. Det är bara väldigt opraktiskt. Bangkok är överfullt redan som det är. OM någonting skulle hända, så är det givetvis enklast om det inte kryllar av folk.

De stora internationella skolorna har stängt. Och det är inte för att de alla ligger under vatten! (Även om vissa faktiskt ligger lite kritiskt till.) Det är helt enkelt för att förenkla allt.

De som inte behöver jobba eller kan jobba någon annanstans ifrån gör helt rätt i att lämna stan.

Men för de allra flesta så fortsätter vardagen. Samhället måste fortfarande fungera. Landet måste fortfarande producera. Folk måste givetvis jobba på som vanligt.

Vi kan inte släppa allt bara för att något kanske kommer hända. Det skulle vara som att ingen jobbade i Sverige under vinten för att det kanske kommer att bli en rejäl snöstorm. Fram tills vi ser att stormen verkligen kommer, så fortsätter livet som vanligt. Men det är klart att vi är beredda, på snöstormen och på översvämningen.

Vi har nu levt med översvämningen runt husknuten i 3 veckor. Varje dag är ”dagen-det-ska-hända”. Hittills har prognosen spruckit varje gång. Vi är fortfarande torra. Detta kommer att pågå i minst 1-2 månader till. Kanske kommer det komma in vatten i Bangkok. Kanske kommer det inte att göra det…

Alla som inte behöver vara i Bangkok, ska givetvis inte vara här. Men man kan inte stänga hela stan, bara för att något kanske eventuellt kommer att hända under dessa 2-3 månader som översvämningen härjar runt Bangkok-området. Det skulle verkligen bli kaos. Fatta vilka (ekonomiska) konsekvenser det skulle få.

Nu efter helgen har läget dock förändrats lite. Som framgått även i svenska tidningar så har vi haft högvatten, det högsta högvattnet hittills. Det har varit det stora testet! Men hittills så har det gått bra.

Det innebär givetvis inte att centrala Bangkok är helt säkrat. Men prognosen ser mer positiv ut.

Ingenting skulle ju förvåna nu om (svensk) press går ut med stora löp och säger att pådraget i Bangkok var totalt överdrivet, och att det nu är riskfritt att åka dit. Sånt säljer! Svart eller vitt. Som alltid…

Men så är det givetvis inte. Vattenmassor ligger fortfarande runt hela Bangkok, och kommer att göra så i 1-2 månader till. Det finns tusentals med hemlösa ”vatten-flyktingar”. Massor med fabriker är stängda. Folk har förlorat sina jobb. Och vattnet drar fortfarande fram…

Även om inte vattnet kommer in i centrala Bangkok så pågår detta fortfarande. Och det kommer att ta många månader innan Thailand är på fötter och allt är som vanligt igen.

Alla bilder är från Asok/Sukhumvit, lördag och söndag.

.

Det har kommit lite frågor om det här med sjukdomar och sånt som kommer med översvämningarna. -Och nej, det är inget som oroar oss! Varningarna riktar sig inte i första hand till oss västerlänningar, utan till det drabbade (ofta obildade) thailändska folket. Vi behöver inte varningar i form av att inte äta rått kött eller bada i översvämningsvattnet. Men självklart skriver inte tidningar att det är såna varningar det handlar om, utan får det hellre att låta som att en luftvåg av sjukdomar är på väg in över Bangkoks gator.

 Titta gärna på den fjärde filmen av fantastiska RoosuFlood.

Flood Ep. 4 – ”Start dealing with the flood”

.

Vi har fortfarande torrt om fötterna runt Asok/Sukhumvit. Frågan är dock hur länge till. Det har dragit ut länge på tiden…

För alla som inte har hängt med riktigt så har vi alltså översvämning i Thailand. Det värsta på lång tid. Bangkok hade redan varit drabbat, om det inte var så att man medvetet hade hindrat vattnet från att komma in. Det finns mycket (pengar) som kan gå förlorat i Thailands huvudstad.

Problemet är dock det att vattnet på något sätt måste bort. Och enda vägen tycks vara genom Bangkok.

Det ligger mycket politik i det hela. Allt får vi vanliga dödliga givetvis inte veta, och det vi får veta fattar vi ändå inte mycket av. Det handlar om vilka områden man ska ”offra”. Först bestämdes att alla kanaler (som man alltså medvetet hållt stängda) skulle öppnas. Men sen skulle man bara öppna vissa. Och sen var det alla igen. Och sen… Ja jag vet inte, och det spelar väl heller inte så stor roll längre. Vattnet måste ut!

Här hemma hos oss är vi fortfarande torra. Men jag kan inte säga att vi känner oss särskilt välsignade för det. Anledningen att vi är torra är ju för att andras hem ligger under vatten.

Flertalet av mina thailändska vänner på DIAKRIT har bott på hotell i över en vecka. Många har sina hem i områdena runt Bangkok. Ett par dagar innan företaget gick in och anordnade hotell för alla drabbade, så vadade dom (vissa upp till knähöjd) genom detta vatten för att kunna ta sig till jobbet. Ingen gnällde dock. Dom visade bilder och skrattade. Vad ska man göra…

Rätt vad det är så får nån ett telefonsamtal, hoppar upp från stolen, och säger att dom måste hem för att att hjälpa till att flytta saker upp till nästa våning i huset eller skjutsa föräldrar någonstans. Några timmar senare är dom tillbaka på jobbet. Stunder som dessa avgudar jag verkligen det thailändska folket.

.

Varje dag är ”Dagen då det ska hända”. Men aldrig händer något… Men idag har ändå varit lite speciell. Det har varit större pådrag runt omkring på Sukhumvit. Flera små butiker och restauranger har redan under veckan som gått bunkrat upp med sandsäckar, och vissa har även murat runt sina ingångar.

Men idag har flera varit ute. Det har ökat rejält! Man murar överallt och plastar in allt man kan.

Vi har till och med fått ett litet lager som ligger redo bredvid vårt hus. Och flera har valt att köra upp sina bilar från garaget och ställt dem på upphöjnaden framför huset.

.

Flera skolor gick redan igår ut med att man kommer att hålla stängt fram till måndag 7 november. Många av våra Bangkok-vänner har valt att lämna storstan på obestämd tid och åkt till beachen istället. Idag skickade dom hem våra barn kl 12, och har stängt vår lilla kindergarden på gatan. Imorgon, fredag och måndag är ”extrainsatta nationella helgdagar”…

Det känns lite konstigt att säga det högt. Men varje morgon så hoppas jag nästan på att se vattenmassorna ligga nere på gatan. Ju snabbare det kommer, desto snabbare är det över. Det måste bli ett slut på detta!

.

Efter mitt längsta blogg-uppehåll hittills ska vi se om jag känner mig redo att komma tillbaka. Jag trodde jag skulle komma tillbaka redan 12 september. Men det tog visst 6 veckor till…

9-10-11 september var ju min deadline – Det stora 10-årsjubileet för DIAKRIT. Ja, det var det jag gjorde! Jag skrev ju aldrig vad det var jag var så upptagen med. Men det var det! Folk från Sverige, Danmark, Norge och Kina kom allihopa hit till Thailand för helgen. Sammanlagt var vi typ 180 pers. Och det var givetvis hur superkul som helst!

I samma veva som DIAKRIT fyllde 10 år, så gjorde man om sin profil. Spana in denna lilla video. Ascool! (…Tycker jag som jobbar med dom. Finns en stor risk att andra bryr sig föga mycket. )

.

Efter eventet började jag ett nytt jobb. Jag är numera svensklärare på NIST (New International School of Thailand), där jag har undervisningen för de äldre eleverna. Som sig bör så blev jag i samma veva sjuk. Som alltid när man liksom äntligen är klar med något och börjar slappna av. Och Molly blev sjuk. Och William…

Det har varit mycket smått och gott att stå i. Men nu börjar väl iaf mitt personliga kaos att ordna upp sig. Nu har vi ”bara” översvämningar och krokodiler att tampas med.

.

Mickes stora föreläsning 14 september under Medical Fair gick också bra. Det var mycket jobb och sena kvällar, och flera ”test-föreläsningar” på universitet, skolor och kliniker innan. Men så blev det ju också väldigt bra till slut, och Micke blev en rejäl erfarenhet rikare.
http://www.medicalfair-thailand.com/Programme.html

.

Jag tar detta ett och samma tillfälle och ber om ursäkt till alla som jag negligerat på sistone. Jag tar samma tillfälle och säger att det kommer att pågå ett litet tag till.

Som vanligt så följer livet den kända ketchup-effekten. Först händer ingenting… ingenting… ingenting… Och sen  – Pang! Så kommer allt på en gång.

Och just nu så är vi nånstans mitt i den där stora blaffan ketchup som med rekordfart närmar sig tallriken. För vi har faktiskt ett slut på det hela! Så det är inte så att allting bara är heltokigt och total kaos.

Både jag och Micke råkade hamna i varsitt stort projekt på samma gång, obereonde av varandra, för ett par månader sen. Jag har slutdatum 11 september. Micke har slutdatum 15 september.

Men fram tills dess så kommer vi nog alltså båda två att fortsätta vara aningens frånvarande och negligerande, och ”glömma” eller helt enkelt bara ”strunta i” saker.

.

Jag kan i ärlighetens namn säga att jag aldrig har haft så här mycket som jag har just nu. Eller… egentligen är det väl inte att det är så himla mycket att göra. Det är mer att tiden tar slut. Slut! Och det har jag aldrig varit med om tidigare. Det händer ju mellan varven att man har himla mycket, och man känner att man inte orkar mer. Men nu är det alltså inte orken som tar slut, utan tiden. (Även om orken inte ligger långt därefter…) Oerhört frustrerande!

Det går i ett hela tiden – barn, jobb, jobb, barn, jobb, och så lite sova, barn, jobb, barn, jobb, och så lite sova (och drömma om jobb  ).  Som kronan på verket så strular mitt visum just nu också, så bussresor till Kambodja varannan lördag kl 04:30 på morgonen har också blivit en del av min vardag.

”En tripp till Kambodja” - 9 april

.

Men trots att det har varit galet mycket nu, och gränsen till totalt sammanbrott ibland har känts skrämmande nära, så har det faktiskt varit väldigt kul också. Och nu är det ju bara 2 veckor kvar. Och det kommer att bli en fantastisk final!

.

Ödets ironi: I våras frågade min bror mig hur september såg ut för oss. Då var svaret: Skitlugnt! Så han och hans tjej bokade flygbiljetter hit… 5 sept-16 sept. Dom kommer nästa måndag, är här under helgen som jag är borta, och har sin sista dag samma dag som Mickes deadline. Såklart!

.

Varning för provokation. Känsliga läsare bör tänka sig för…

Men jo det är sant – Vår städerska suger. Och det stör mig till en sån grad att det ibland är allt jag kan tänka på. Men låt mig utveckla.

Som nämnt i ett tidigare inlägg så är det här i Thailand inte alls ovanligt att ha en maid eller städerska eller åtminstone nån form av städhjälp som kommer ett par gånger i veckan. Anledningarna är flera. Dels så är det oerhört billigt. Men det är också i hög grad nödvändligt. Det blir nämligen väldigt väldigt skitigt i det här landet. Och behovet för städning är väl närmare 5-dubbellt. (Vi gör typ svensk veckostädning varje dag, och svensk månadsstädning en gång i veckan.)

Fram till väldigt nyligen så har vi aldrig lagt någon stor fokus på att ha en städerska. Om det kommit nån i vår väg (som när vi bodde i huset i Pattaya och vår granne frågade om vi ville ha) så har vi tagit det. Men annars har jag själv skött det mesta av städningen, och så vi ju haft en nanny som har hjälpt till.

När jag började jobba i våras blev situationen ohållbar. Jag hade storstädning varje natt, och la mig till med en inte alltför trevlig attityd. Vi bestämde att vi skulle ta in en städerska!

Vi tog upp saken med nanny Ahnow, som givetvis kände sig misslyckad. Hon sköter ju (tillsammans med William) den här enkla dagliga städningen. Men vissa saker blir svåra att göra tillsammans med en ettåring… Och det var där vi ville ha in en städerska.

Till slut var vi alla överens, och vi bestämde att en vän till Ahnow skulle komma till oss 2 förmiddagar i veckan. Det skulle bli superbra! Äntligen skulle vi ha någon som kunde göra det där lilla extra, och jag skulle äntligen kunna komma hem och bara slappna av.

He he, det blev inte så… Jag förstår faktiskt inte vad hon pysslar med. Men inte gör hon det rätt. Hon städar, absolut. Men hon stökar ner mer. Det är rent, på vissa ställen, riktigt rent. Men andra ställen är fortfarande orörda. Och ingenting står i ordning. Och det är väl det värsta! Jag vet inte hur många gånger som jag har försökt att säga (och visa) att en del av städningen är att ställa saker i ordning.

I början bara puttade hon bort alla saker för att torka under, och sedan stog dom kvar i den oordningen, och duken ihopknögglad i en hög. Jag visade som ett exempel med shampoflaskor och tvål i badrummet, att man kan ställa flaskorna snyggt och prydligt bredvid varandra. Så nu gör hon det! Hon samlar ihop alla saker och ställer dom snyggt och prydligt… i ena hörnet. Och varenda dag jag kommer hem så får jag ställa ut skålar och andra prydnadssaker på sin plats.

Hon missuppfattar allting jag säger. Jag sa att hon inte ska tvätta våra lakan. Det gör vi själva. (Micke har ju  en del klienter här hemma hos oss om dagarna, så det måste alltid se respektabelt ut.) Så numera tvättar hon dom inte. Hon bara rycker ur dom ur sängen, lägger dom åt sidan, och lämnar sängen obäddad. Nanny Ahnow har stoppat henne massor med gånger, och sagt att hon inte ska röra lakanen. Det funkar bara fram till nästa gång hon kommer. Då ger hon sig på lakanen igen.

En dag råkade jag säga att hon städar för mycket. Det var en miss! Och det var nog där allting började spåra ur rejält. Jag menade ju att hon inte behöver svabba samma golv tre gånger under tiden hon är här, utan att hon gärna fick lägga fokus på att plocka iordning barnens leksaker, ställa skorna i hyllan, eller torka bort kaffefläckarna på köksbänken. Efter det har vi inte bara leksaker överallt, skor i oordning och kaffefläckar på köksbänken. Nu har vi även skitiga golv!

Men… hon är världens gulligaste tjej och helt fantastisk med barnen. Hon brukar nämligen alltid jobba extra hos oss när Molly är ledig från skolan. Helt suveränt bra är hon! Så bra att om vår nanny Ahnow skulle bestämma sig för att sluta, och den här tjejen skulle vilja ha det jobbet istället, så skulle vi absolut överväga det. Trots att hennes engelska är ungefär lika med obefintlig.

.

Men nu är det bara några dagar kvar på vårt tragiska stök. På tisdag börjar William skolan, vår städerska får sparken, nanny Ahnow har hela förmiddagarna fria, och allt ska förhoppningsvis kunna återgå till det normala.

Och kanske kan vi börja använda vår fantastiska balkong igen också. Den har nämligen fått bli helt och hållet bortprioriterad. Vi tröttnade på att ställa iordning allting och flytta tillbaka alla tunga krukor varje dag, efter att dom hamnat i ena hörnet. Så det kändes bättre att ta bort den från städlistan, så såg den iaf snygg ut innefrån.

Bilder från december 2010

.

En fantastisk sak med att strosa runt på Bangkoks gator (förutom all maten förstås!) är alla kläder och skor och tavlor och lampor och blommor och hårspännen och nyckelringar och… ja ALLT, som säljs på gatorna.

Det är ett himmelrike (eller ett helvete) för den med shopparfingrar. Jag tillhör (lyckligtvis) inte själv den kategorin människor, och nöjer mig oftast med att bara titta på alla prylar och pinaler.

Men visst händer det att även jag råkar ut för lite spontanköp mellan varven. Och det hände till exempel idag!

Idag slog jag till  på en liten mobilpåse att hänga runt halsen.

 Jo, det stämmer – 29 bath kostade den! (5-6 kr)

.