In My Shoes

Archive for the ‘I mitt huvud’ Category

När det finns en stor risk att saker kommer att användas emot dig, så är det lika bra att ställa sig upp och erkänna på en gång.

Förra veckan träffade jag en bekants flickvän för första gången. Micke har träffat henne flera gånger förut, och alltid pratat väl om henne. Så hon hade höga förväntningar att leva upp till… Men hon klarade det, med råge!

Hon var inte bara väldigt kul och trevlig, hon var även skitduktig på engelska.

Micke:  -Du tycker hon är duktig på engelska?
Jessica:  -Ja, hon är ju till och med bättre på engelska än vad vi är! (vi = svenskar)
Micke:  -Hon är amerikan!

.

Som mitt inlägg Jessicas Blog Awards avslöjar, så har jag börjat läsa Fokis blogg. För den som inte vet vem Foki är, så är hon en av Sverige största topp-bloggerskor, i klass med Blondinbella och dom där. Foki skriver ofta flera inlägg per dag. Och på varenda inlägg så får hon typ 100-150-200 kommentarer.

Häromdagen satte jag mig för att titta efter vad folk egentligen skriver i dessa kommentarer. Jag plockade ett inlägg på måfå. Ett ganska kort inlägg som handlade lite om hennes och pojkvännen Rickys kommande flytt till Thailand.

Men det var fasen sista gången jag går igenom någons kommentarer. Jag blev bara mer och mer irriterad. Vad är det för fel på folk?

-Åh Foki, jag kommer att sakna dig när du flyttar. Har du tänkt att fortsätta blogga? Jag är ditt största fan!
Under de 3 veckorna som jag har följt Fokis blogg, så har jag nog läst iaf en 10 gånger att hon ska fortsätta blogga!
-Åh Foki, jag kommer att sakna dig när du flyttar. Var är det ni ska bo i Thailand? Jag är ditt största fan!
Driver du med mig? Under de 3 veckor som jag har följt Fokis blogg, så har jag nog läst iaf en 10 gånger att hon ska bo i Bangkok!
-Bara så du vet Foki – Du har stavat fel på ”inlaggd”. Det stavas ”inlagd”!
3 kommentarer längre ner…
-Bara så du vet Foki – Du har stavat fel på ”inlaggd”. Det stavas ”inlagd”!
3 kommentarer längre ner…
-Bara så du vet Foki – Du har stavat fel på ”inlaggd”. Det stavas ”inlagd”!

Det verkar ganska uppenbart att det är mycket viktigare att skriva något, vad som helst, än att intressera sig för fakta. Av detta inläggs 150 kommentarer kan man utan problem ta bort 2/3, då det enbart var upprepningar. 90% av resterande kommentarer kan man ta bort eftersom dom var frågor på saker som svaren alla kan hittas om man bara läser ett par av de föregående inläggen. Kvar har vi så ett 10-tal inlägg som faktiskt är helt ok, och i stil med ”Åh Foki, du är så söt!” Ganska intetsägande… men ändå en klart godkänd kommentar.

Fokis läsare är långt ifrån ensamma om att visa upp den här typen av korkighet. För ett par veckor sedan googlade jag runt på ”silver-shampo”, för att hitta nåt bra som vårt Sverigebesök som kommer nu i veckan kunde köpa med sig. Det var inte lätt att hitta relevant information. Det finns hur många trådar som helst utlagda på olika diskussionsforum. -Vilket silver-shampo är bäst? Men svarar folk på det? Nej!

-Jag tycker inte man ska blondera håret!
-Varför vill du se ut som en bimbo?
-Jag tycker man ska behålla sin naturliga hårfärg!
-Jag tycker det är snyggare med mörkt hår!

Mellan varven så kom nån och försökte styra upp läget:
-Silver-shampo är inte till för att bleka håret, utan att ta bort gula nyanser i blont eller mellanblont hår. Svara på frågan eller skriv inget alls!

Och sen fortsätter det…
-Jag tycker inte man ska blondera håret!
-Varför vill du se ut som en bimbo?
-Jag tycker man ska behålla sin naturliga hårfärg!
-Jag tycker det är snyggare med mörkt hår!

Man skulle ju kunna tro att detta bara gäller yngre människor då. Men nej! En av mina (äldre) Facebook-vänner skrev ut på sin status något i stil med -Alla ni som skickar… (ja vad det nu kan ha varit, nån sån här spelgrej eller så)… snälla sluta med det. Jag är inte intresserad.
Vad händer?
-Jag skickar aldrig sånt!
-Jag spelar inte det spelet. Jag spelar det här andra!
-Jag skickar aldrig sånt!
-Jag skickar aldrig sånt!
-Jag spelar inte det spelet. Jag spelar det här andra!

Ja men då gällde ju inte det påståendet er, puckon!!!

.

Puuuh… Så nu har jag irriterat mig klart över detta. Dags att tag i den här dagen!

 .

Häromveckan var jag och Micke på lunch med vår kära vän Erik. Av en händelse så informerade han oss då att Sveriges typ 3:e största bloggerska Foki ska flytta hit till Bangkok.
-Foki? Jaha? Det sa mig inte mycket. Men givetvis var jag ju tvungen att kolla upp denna Foki när jag kom hem.

Jag har ju egentligen själv aldrig läst bloggar. Trots mitt relativt starka Internet-intresse så har bloggar liksom fallit på sidan. Jag missade det tåget. Mitt eget bloggande började egentligen i att göra en hemsida för ett jobb. Intresset ökade, och bloggen var en avfart som var omöjlig att missa. Idag fyller min blogg 1 år 2 månader och 8 dagar.  

Hur som helst… Foki. Foki är en 19-årig tjej, född och uppvuxen i Thailand men har bott i Sverige sen hon var 10 år. Hon har en söt liten blogg full med blommor och hjärtan, som hon bloggat på sen november 2008.

Det visade sig även att Foki blev belönad med Blog Awards 2009, bla för årets mest orginella blogg. -Hur då? frågade jag mig. Att inte förälska sig i denna supersöta Foki är givetvis svårt, men orginell..?… Hon bloggar ju om sånt som unga bloggerskor mest ska blogga om. (Jodå, även om jag inte har varit nån stor blogg-läsare, så har Blondinbella inte heller undgått mig.) Det fikas, det fotas outfits, och det gullas.

Efter att ha bläddrat mig igenom åtaliga av Fokis sidor, var det läge att spana in hennes konkurrenter. Ett googlande av ”Blogg” gav mig Blondinbella, Kissie och Kenza – alla tre kända namn som jag sett från löpsedlar och liknande. Och det behövdes inte många sekunder innan jag faktiskt kunde konstatera att ingen av dessa fångade mig så mycket som Foki. (Och så här några dagar senare måste jag även erkänna – Jag har läst Fokis blogg varje dag sedan dess ) Hon skriver väldigt enkelt, men ändå snyggt och korrekt. Hon har helt fantastiska bilder. Och… hon är oerhört sympatisk. Inte ett ont ord kommer ur denna lilla tös. (Vilket är annat än man kan säga om Kissie…)

.

Kenza fastande jag också lite för iofs. Också oerhört sympatisk. Speciellt när denna unga, framgångsrika tjej skriver att hon har resfeber inför sin Thailands-semester (som hon just precis nu råkar vara på).

.

Själv läser jag bara (hittills) bloggar från privatpersoner jag känner, många här i Thailand – 50+ i Bangkok (där Annika skriver om sina projekt i slummen), Christian in Asia och Drömmar om Asien (där Christian respektive Jenny skriver om sitt liv tillsammans och sina små utflykter), och Thasi Family (där Jessica bloggar om sitt liv med thailändsk make och två barn), bara för att nämna några.

.

Så här i slutet av året känns det ju då lägligt att utse vinnarna i Jessicas Blog Awards 2010. 

Innan det stora avslöjandet måste jag dock informera att research-arbetet bakom denna prestigefyllda utmärkelse kanske inte riktigt uppfyller godkänd nivå. Det finns en liten risk att egentligen värdiga vinnare inte ens blivit nominerade, av den enkla anledningen att dom inte är mina vänner. That’s life! (Besluten går inte att överklaga!)

.

Årets bästa topp-bloggerska-blogg går inte helt oväntat till Foki. Detta är ren feel-good! Med glada färger och ett vänligt leende lyser denna blogg upp vilken trist dag som helst. Personlig favorit är kategorin Foki’s Nails.

.

Årets mest välgörande blogg går till 50+ i Bangkok av Annika. Med lite enkel text och några bilder håller Annika sin trogna läsar-skara och sponsorer uppdaterade om hennes liv och hennes arbete här i Bangkok.

.

Årets nyhets-blogg (thailändska nyheter) blir delad i 2 kategorier:

Bästa nyheter-kultur-blogg går till Bangkok Life av Susanna.
Och bästa nyheter-politik-blogg går till Ging & Malee av Malee (aka Britt-Marie).

.

Och… det som alla väntat på…
Årets bästa blogg, alla kategorier, går till…

…Gaudium in Bangkok av Erik. Jo, samma Erik som ju faktiskt fick in mig på det här spåret med Foki och allt. (Känns nästan lite uppgjort..)

Erik skriver informativa och vettiga (?)… hmm, kanske framförallt underhållande texter om allt mellan himmel och jord. Hans analys av den thailändska filmen ”My Best Bodyguard” och hans duell mellan kebaben på Kungsburgaren i Mjölby och kebaben på gatuståndet på Sukhumvit soi 5 i Bangkok hör båda till favoriterna.  Liksom inläggen om streetfood, och… Äsch – Läs hela bloggen!

.

Gott Nytt År!

(Alla bilder lånade från respektive blogg.)

.

Blogg-inlägg, Facebook-statusar… ja allt handlar just nu om valet. Och jag måste säga – på ett för mig väldigt obehagligt sätt.

Sån smutskastning som det varit inför årets val (och även nu efteråt) har jag då iaf aldrig upplevt under min vuxna år. Väldigt lite har handlat om vilka bra saker man tycker att ens eget parti står för. Allt har handlat om vad motståndar-partiet gör fel, och hela diskussionen har urartat till nån slags häxjakt.

Vänner på Facebook kallar varandra för både det ena och det andra. Själv känner jag mig rädd att ens ”gilla” något, med risk för att bli stämplad som en rasist med elittänkande eller en kommunistjävel.

Dom blåa har legat riktigt illa till. Dom blåa kan beskyllas allt. Till och med att mamman från den numera ökända bloggen Klamydiabrevet måste sälja sin lägenhet för att få socialbidrag (vilket så vitt jag vet har varit fallet även under rött styre). Dom blåa Facebook-vännerna har hållt en relativt låg profil, och nästan bett om ursäkt till sina högljudda röd-gröna polare.

Värst har det förstås varit för SverigeDemokraterna…

Att SverigeDemokraterna har fått sånt fäste i Sverige tycker jag liksom många andra är oerhört obehagligt. Men näst intill lika obehagligt tycker jag att det ”vanliga” folkets reaktion är. Hatet mot SverigeDemokraterna och dess anhängare växer sig allt starkare. Och klyftan som just nu delar det svenska folket blir större och större.

Det var väl det här vi inte ville? Det var väl hatet vi inte ville ha? Det var väl därför så många av oss valde att inte rösta på SverigeDemokraterna.

Vi tycker inte om deras hat. Vi tycker inte om att skilja på olika människor. Vi tycker inte om att sätta etiketter på folk.

Men nu gör VI det. Vi pekar inte ut muslimer. Vi pekar inte ut judar. Vi pekar inte ut handikappade och sjuka. – Vi pekar ut SverigeDemokrater! Och vi hatar dom!

Ingen mindre än jag är glad över att se SD i den svenska riksdagen. Men… vi lever i en demokrati. Detta är en av ”smällarna” vi får ta. Och snacket om att försöka hitta utvägar att hålla dom utanför, skrämmer mig nästan mer än det faktum att så många röstade på dom. Är detta slutet på demokratin? Är detta slutet på det fria valet?

Medan vi de vanliga folket gnuggar våra grå för att ”omyndigförklara” SD-anhängarna, så gnuggar SD:arna själva sina händer. Inget kunde vara bättre för dom. Dom har lyckats! Dom har fått hatet och rädslan rotat i det svenska folket.  

.

Nej en sak lovar jag er alla mina vänner – Ni är mina vänner, oavsett vad ni röstat på! Är det något det här landet behöver just nu så är det kärlek!

.

Jag låter en kommentar från en Facebook-väns pappa (tror jag iaf, samma efternamn, kan ju iofs vara en farbror eller nåt också…) avsluta detta inlägg:

En aspekt beträffande SD:s inträde i riksdagen är ju också på vilket sätt de under lång tid har fått mycket gratisreklam.

Först ignorerades de helt, därefter har såväl Alliansen som de Rödgröna uppmanat folk att inte rösta på dem och som kronan på verket går då Aftonbladet och Expressen ut med upprop, riktade mot SD, på självaste valdagen. När dessutom valstugor bränns ner och ett gäng muppar ser till att valmöten avbryts, så får SD rollen som martyrer, helt oförtjänt.

Allt detta har triggat väldigt många SD:are att verkligen gå och rösta, för det är få saker som retar folk så mycket som att uppmanas att INTE rösta på ett visst sätt. Man ska veta att SD-röstande kommer från många olika partier.

.

Jag började torsdagens blogg-inlägg med att skriva att jag tänker hålla mig utanför den politiska situationen i Thailand. Det gick väl… sådär. Kommentarer på mitt inlägg visade tydligt att man uppfattar mig som röd, och för att Thaksin bör komma tillbaka till makten. (Jag lägger ut mina blogg-inlägg i flera forum, och får alltså kommentarer på flera ställen, så gör er inget besvär att kolla kommentarerna jag syftar på.) Och när jag själv nu i efterhand läser mitt inlägg så får jag väl erkänna att det mycket väl kan tolkas till de rödas fördel.

Jag läser runt lite här och där, både i andras bloggar och på nyhetssidor, och plötsligt slår det mig… Jag gör ju precis samma sak. I varje artikel eller inlägg jag läser, så försöker jag sätta en etikett på skrivaren – röd eller gul? Jag förblindas själv över att lista ut färgen, så hur ska jag då kunna förvänta mig att andra inte ska göra det samma med mig.

Jag hade alltså hoppats på att torsdagens blogg-inlägg skulle ha uppfattats på ett lite annorlunda vis än vad det gjorde, och känner därför att jag gärna vill förtydliga mig lite. (De flesta har dock uppfattat mig precis som jag önskade!)

Jag är inte för Thaksin (röd). Jag är inte för Abhisit (gul). Jag har i själva verket inte den blekaste om någon av dessas bakgrund, vad dom står för, eller vad dom har lovat folket. Och jag tänker faktiskt inte heller sätta mig in i det. (Däremot så har såklart inte tidningsrubriker och löp heller undgått mig. Att Thaksin hade skumma affärer för sig och att dom gula anklagas för elit-tänkande tror jag i dagsläget inte är någon nyhet för någon.) Som flera smarta människor skriver, så är det näst intill en omöjlighet för oss vanliga svenssons att sätta oss in i och förstå den thailändska politiken. Vi kan inte ”översätta” allt till vår västerländska värld. Det finns så mycket här vi inte förstår. (Läs gärna Att bo i Thailand – Rätt & fel, vanliga missförstånd) De flesta som skriver ”hur det är” har i själva verket inte den blekaste om någonting. Allting som just nu skrivs om Thailand bör ses som en enskild persons analys – inte som sanningen!

I torsdagens inlägg tog jag dock en ställning. Inte för gult och inte för rött. Men jag tog en ställning för folket. I just det här fallet i Bangkok så råkade folket vara röda. Men det är för min del helt oväsentlig.

När ett folk gör uppror så är något fel. Jag hänvisar åter en gång till Aristoteles:

”En demokrati kräver jämlikhet mellan medborgarna. Om inte detta finns kommer de som upplever sig icke jämlika att göra uppror. Andra orsaker till uppror är övergrepp, fruktan, överlägsenhet, och en orimlig ökning av privilegier. Dessutom orsakar valfusk, nonchalans, hemliga förändringar och inbördes olikheter uppror.”

När ett uppror sker så är något fel. Det är inte folket det är fel på. Det är fel i politiken. Det är fel i demokratin.

150.000 thailändare hade inte långtråkigt, och bestämde sig för att ockupera Bangkok. Det som skedde skedde för att folk var missnöjda. Dom må ha blivit vilseledda, lurade av korrupta ledare. Men faktum kvarstår fortfarande – En extremt stor del av befolkingen känner sig missnöjda, känner sig överkörda, känner sig åsidosatta. Det må ha varit pengar (demonstrant-”lön”) inblandat. Men det bevisar väl bara ytterligare hur missnöjda folket är över sin situation. Jag har svårt att se att vi nöjda svenskar skulle plocka med oss morföräldrar och spädbarn för att demonstrera för något vi egentligen ger blanka fan i, även om vi fick en månadslön eller två eller tre. Hur mycket korruption, lurendrejeri och falska löften som än ligger i bakgrunden, så kvarstår fortfarande – En extremt stor del av befolkningen känner sig missnöjda, känner sig överkörda, känner sig åsidosatta. Jag tar ställning för det folket. Jag tar inte ställning för deras politiska åsikt. Jag tar ställning för hur dom känner.

(Bilden är lånad från www.csmonitor.com)

.

Mitt egentliga syfte med torsdagens blogg-inlägg var att spela lite grann på svenskens inställning till det som händer. Vad är det svensken tänker på? Vems intresse sätter svensken i första hand? Tänker svenska folket egentligen på det thailändska folket? Eller tänker svenska folket på sitt eget semester-paradis?

Ur rent egoistisk synvinkel är ingen mindre än jag besvärad över det som hänt. Jag bor här. Jag har mitt liv här. Men plötsligt är min situation inte så självklar längre. Plötsigt fick vi ställa in våra planer. Plötsligt finns inte ”mitt” Central World längre. Plötsligt kan vi inte gå och äta världens godaste winged bean salad nästa gång vi är i Bangkok.

Svenska folket debatterar till höger och vänster om situationen i Thailand. Politiska ”experter” dyker upp överallt och delar med sig av sin ”kunskap”.
-Dom röda är dumma!
-Nej dom gula är dumma!
-Nej dom röda är dumma!
…För tyvärr sträcker sig ofta inte ”expertisen” till mycket annat än pajkastning.

Det pratas över huvudet på det thailändska folket, och de västerländska ”experterna” försöker sia om Thailands framtid. Men var är det man lägger fokus? Är det verkligen vid landet Thailand, eller är det vid varumärket Thailand?

Vi ojar oss över ”våra” förstörda shoppingcenter i ”vårt” Thailand. En petitess jämfört med vad det thailändska folket sätter på spel.

Det är inte vårt Thailand, och det är inte vår fight!

. 

Kom ihåg – Detta är bara en enskild persons analys. Detta är inte sanningen!

.

Jag har hittills hållt mig helt utanför den thailändska politiken och situationen i Bangkok. Och jag tänker till stor del fortsätta att hålla mig utanför. Jag har varken insikt eller intresse och kunskap att ge mig in och försöka ta någon slags politisk ställning för rött eller gult. Det finns alldeles för många andra som leker Thailands-experter…

Svensk media, som tidigare känts väldigt röd-vänlig, tycks nu med upptrappningarna försöka vara lite mer opartisk och saklig. Läsarna visar dock gärna upp sin politiska ”expertis” i kommentarsfälten. Och för oss Thailands-boende som flitigt använder Facebook, kan någon Status här och där ge en hint om ståndpunkt.

De flesta verkar ändå vara ganska överens om en sak – Det räcker nu! Folk dör. Bangkok brinner. Shoppingcenter plundras. Turismen sjunker. Varumärket Thailand håller garanterat på att tappa sin trovärdighet. Det är dags att ge upp!

Jag tänker som sagt inte ge mig in och ta någon politisk ståndpunkt, men här tänker jag ge mig in.
-Är det dags att ge upp? Jag är inte så säker på att jag tycker det…

Det som händer i Bangkok (och Thailand) är knappast en ny situation. Den är heller inte särskilt unik. Ett folk som gör uppror mot den styrande eliten är ett fenomen vi finner i de flesta välutvecklade länders historia. Det som är den stora skillnaden i det här fallet är att vi vanliga svenskar befinner oss på ”andra sidan”.

Vi svenskar har alltid känt för folket. Vi väljer i regel alltid de fattigas sida. Vi vet hur det känns att inte vara rika, för få av oss är det. När vi tänker tillbaka på våra förfäder för några hundra år sedan, ser sig nog de flesta komma från ganska fattiga förhållanden. Vi är svenssons. Vi är alla föredetta bönder.

Vi har uppror att tacka för vår situation idag. Hur hade Sverige sett ut utan Ådalen 31? Hur hade Europa sett ut utan franska revolutionen? Hur hade den västerländska världen sett ut utan amerikanska inbördeskriget? Folk dog. Hus brann. Men för oss vanliga fattiga svenssons innebar det början på en ny tid. Början på en bättre tid. Tiden för folket.

Vi känner för folket, för vi är i regel folket. Men i det här fallet i Thailand är vi beredda att tycka att folket ska ge upp. För… i Thailand är vi inte folket. I Thailand är vi överklassen. I Thailand är vi aristokratin. Och folket håller just nu på och förstör ”vårt” Thailand. 

Oavsett politisk ideologi kvarstår ett stort faktum. Den hittills rådande situationen i Thailand funkar för oss.
Folket är fattigt = priserna är låga = vi är rika.
Vad som händer om de röda inte ger upp vet vi inte. Kanske blir det inbördeskrig. Kanske är det slutet på ”vårt” (semester-)Thailand. Kanske leder det till något bättre för folket. Och kanske leder det i sin tur till något sämre för oss.

Ur rent egoistisk synvinkel är detta uppror alltså absolut inte till någon fördel. Ur rent egoistisk synvinkel ger jag blanka f-n i om det demokratiska Thailand bakom kulisserna styrs som en militär-makt. Ur ideologisk synvinkel ser jag dock lite annorlunda på saken…

”En demokrati kräver jämlikhet mellan medborgarna. Om inte detta finns kommer de som upplever sig icke jämlika att göra uppror. Andra orsaker till uppror är övergrepp, fruktan, överlägsenhet, och en orimlig ökning av privilegier. Dessutom orsakar valfusk, nonchalans, hemliga förändringar och inbördes olikheter uppror.” (Aristoteles)

Jag vågar mig utan större referenser i ryggen säga att Thailand gör sig skyldig för merparten av ovanstående. Eller kan man verkligen säga att ett land som har lagar mot att kritisera kungen är en demokrati? Eller kan man säga att ett land som precis just nu stoppar ”olämpliga” TV-kanaler och Internet-sidor är en demokrati?

En del av det thailändska folket har gjort uppror. Precis på samma sätt som en del av det franska folket gjorde uppror på 1700-talet. Det thailändska folket anklagas för att med sin obildning inte veta sitt eget bästa. Precis som det franska folket anklagades för att med sin obildning inte veta sitt eget bästa. Den thailändska överklassen tycker inte om detta uppror. Precis som den franska överklassen inte var så glada i att få sina huvuden kapade.

Det som händer i Thailand är en stor tragedi, och jag tror givetvis att de allra flesta skulle önska att situationen såg ut på något annat sätt. Men nu gör den inte det. Och frågan är hur ställer vi oss till det?

Vad hade hänt om Ådalen 31 aldrig hade inträffat? Vad hade hänt om kungahuset hade slagit ner franska revolutionen? Och hur hade världen sett ut om syd hade vunnit amerikanska inbördeskriget?

I de allra flesta välutvecklade länder i världen ligger ett folkligt uppror bakom det som senare skulle utveckla landet till en riktig demokrati. Kanske är det nu Thailands tur?

.

Det thailändska folket dör för sitt land.
Det svenska folket oroar sig över sin semester.

.

(Bilden är lånad från www.boston.com)

.

Sedan en tid tillbaka har jag reklam på min sida. Denna reklam är ”min egen”. Det innebär att det är jag själv som har valt min reklam, och det är jag som får betalt om reklamen skulle leda till något.

Hittills har jag inte lagt så mycket energi på att lära mig mer om hur man kan effektivisera reklamen, men jag ska… nån gång. I dagsläget har jag alltså bara lagt till lite blandad reklam i mina ”pooler” som sedan roterar (=reklamen byts automatiskt ut varje gång man öppnar sidan).

Min tanke med att ha reklam är givetvis att kanske evetuellt kunna tjäna ett par slantar, men framförallt så vill jag ha rolig bra reklam. Jag vill att reklamen ska passa på min sida, och vara saker jag kan stå för, och vill stå för.

Nån gång då och då går jag in på TradeDoubler (som är den reklamförmedlaren som jag använder mig av)…

…och slänger ett snabbt öga på om något nytt intressant dykt upp, och för att känna efter om jag ska orka ta tag i det här nu. Men hittillls har det tillfället som sagt inte kommit. Förrän igår!

Igår för första gången så sprang jag på något som genast öppnade mina halvsömniga ögon – Happy Socks. Dom måste jag bara ha!

Happy Socks är ett svenskt företag som säljer strumpor som… ja, man blir minst sagt glad när man ser dom. Alla strumpor är unisex, består av 80% bomull 17% polyamid och 3% elastan, och tillverkas av ett  familjeföretag i Turkiet som varit verksamt i 30 år. Happy Socks har givetvis kontrollerat att arbetsförhållandena på fabriken är bra, och att det inte förekommer barnarbete.

Strumporna kostar 70 kr paret. Beställer man 4 par, så är frakten gratis. Vid beställning färre än 4 par, så kostar frakten 30 kr. Man kan även köpa presentkort hos Happy Socks, så var beredd på att ett sånt kan dyka upp lagom till någon födelsedag.

Spana in dessa underbara strumpor (som gör att jag ångar att jag bor i Thailand och inte kan använda strumpor…  )

(Glöm inte att trycka på lilla svenskan flaggan uppe till höger
för att ändra om valutan till svenska kronor.)

.

Jag har varit ganska dålig på att använda min blogg nu sista veckan. Tiden har bara runnit iväg. Ena dagen är det fredag, och sen är det plötsligt fredag igen. Men det är väl det som är livet som småbarnsförälder…

Men trots att jag inte varit särskilt aktiv på min sida, så har aktivitet skett. Jag har närmare bestämt fått hela 68 (!) stycken spam bland mina kommentarer. 68 stycken säkra spam, dvs såna här från avsändaren ”jfccihrx” med kommentaren ”ljbnajkjb khjf” och en länk till en Internet-adress med lika intetsägande namn. Och sen några till som är lite mer osäkra, men som troligtvis också borde hamna under spam-kategorin.

Efter en sån vecka börjar man fråga sig: Vad f-n är egentligen spam?

Spam är från början en förkortning av spiced ham (=kryddad skinka), och blev namnet på en speciell sorts burkskinka. Denna burkskinka användes flitigt under andra världskriget. Hos amerikanska armén var den näst intill det enda som serverades, och i Storbritannien var spam en av de få produkter som inte omfattades av köttransoneringen. Att folket blev trötta denna ständigt återkommande spam är inte konstigt. (Elaka tungor har till och med omtolkat förkortningen spam till Something Posing As Meat (=något som utger sig för att vara kött).

Det riktiga uppsvinget för uttrycket Spam kom efter att Monthy Python gjorde en sketch om en restaurang som bara serverade mat som innehöll spam.  

Spam i Internetsammanhang innebär helt enkelt att man får något oönskat skickat till sig – skräppost. Detta sker oftast i form av e-mail, men förekommer även (som i mitt fall) som kommentarer på bloggar, forum och liknande.

Jag skulle vilja dela upp spam i två former – seriösa och oseriösa (om man nu skulle kunna kalla ett spam för seriöst…)

Med seriösa spam menar jag reklam. Oönskad reklam som har letet sig fram till din e-mailadress. Alla har vi nog fått oss ett mail eller två från ”Sexy-Erotic” och liknande som vill att vi ska besöka olika avklädda sidor eller köpa Viagra online. Och om du sedan skulle råka klicka på en av länkarna så kan du vara säker på att du kommer spammas med fler liknande mail.

Oseriösa spam vill egentligen inte dig personligen någonting alls. Ett sådant mail kan mycket väl se ut som alla dom 68 jag nyligen fått till min blogg, dvs bara ett hopplock av bokstäver och en länk till en Internetadress. Syftet med det mailet är egentligen inte så mycket att du ska öppna länken. Syftet är bara att dom har skickat länken. Vaa..?..  frågar sig många nu. Jo så här fungerar det: Ju mer aktivitet som sker på en sida, och ju fler länkar som finns till och från sidan, desto högre upp hamnar dom på Google och liknande sökmotorer. Genom att alltså skicka ut massor med mail, även om ingen egentligen kan läsa dom, så registererar ändå Internet att det finns massor med länkar till den sidan och ”tror” alltså att det här en viktig sida.

Hur som helst, jag har nu installerat något på min sida som ska blockera spam och lägga dom direkt i skräppost-högen. Nästa steg är att komma igång med mitt skrivande igen!

.

Häromdagen skrev den Pattaya-boende svensken Kurt Blomqvist (även känd som Mr Reflex) på sin blogg på FokusThailand, ett kontroversiellt inlägg där han väljer att påstå att de flesta sexköp som görs i Thailand kan klassas som våldtäkter.

Han menar på att ”en våldtäkt i lagens mening är att med våld, hot eller andra tvångsmedel tilltvinga sig samlag med motparten. Lägg märke till orden ”andra tvångsmedel”.  Andra tvångsmedel kan vara motpartens desperata behov av pengar. Eller falska löften om en trygg framtid. Med andra ord, kvinnan befinner sig i en valsituation under tvång.”

Som en kommentar till sitt eget inlägg skriver han:
”Jag förstår att många tycker tanken är absurd och strider mot sunt förnuft i ett land som Thailand där prostitutionen är en del av den vardagliga verkligheten. Men frågan handlar också om människovärde. Den som inte vill men av olika anledningar måste – tex brist på pengar eller påtryckningar från familjemedlemmar, hamnar i en tvångssituation som kan jämställas med att bli utsatt för våldtäkt. Det är lätt att säga att det är frivilligt och att de kan sluta när de vill. Men kan de det när det inte finns andra arbeten?”

Att kalla sexköpen för våldtäkt är givetvis ganska provocerande. Men det antar jag också var själva poängen.

Ok, vi behöver inte kalla det för våldtäkt. Vi kan kalla det för övergrepp. Vi behöver inte ens kalla det för sexuellt övergrepp. Bara för övergrepp. För hur man än vänder och vrider på det så är det ett övergrepp. En person är i beroendeställning, och en annan person utnyttjar detta.

I Sverige är denna typ av övergrepp oetiskt, och det är något vi i stort respekterar. Att som legitimerad läkare, psykolog, terapeut eller liknande inleda ett förhållande med sin patient är inte lovligt. Helt enkelt av den enkla anledningen att din patient befinner sig i underläge och beroendeställning till dig. Din position sätter dig i överläge. Patienten får en tilltro till dig. För många kanske det till och med är första gången dom upplever den typen av omhändertagande. Känslorna är förvirrande, och de kan ofta förväxlas med kärlek. Att som läkare utnyttja detta, bryter mot de etiska reglerna, och kan få konsekvenser.

I Sverige är det oetiskt att ha sex med någon som befinner sig i underläge. En nykter person har inte sex med en full. En fullfungerande person har inte sex med en mentalt handikappad. En läkare har inte sex med sina patienter. Och en lärare har inte sex med sina elever.

I Thailand däremot tycker många att det är helt okej för en ”rik, belevad” man att inleda ett (sexuellt) förhållande med en obildad 30 år yngre tös från landsbygden som knappt kan läsa eller skriva. Redan där är något lite snett. När vi sedan börjar blanda in pengar i det hela… Övergrepp, våldtäkt – kalla det vad du vill. Rätt kan det då aldrig bli!

.

Läs hela inlägget ”Våldtäkt? – helt okey enligt lagen” av Kurt.

Bilder lånade av Tamar Center – en kristen organisation i Pattaya,
som jobbar för att hjälpa bartjejer (=prostituerade) till ett annat liv.

.

Jag och Micke har tittat på den brittiska dokumentär-serien ”Big Trouble in Thailand” nu under några dagar. Tyvärr inte jättebra. Lite hoppig, och satsar mer på att bygga spänning med en hes Bengt Magnusson-stämma, än att faktiskt visa något. Men trots det, så visar denna dokumentär-serie på något som tyvärr verkar vara genomgående för alla människor som åker på semester – man blir odödlig.

Man behöver inte ens åka särskilt långt. Jag har kommit på mig själv att jag har en förmåga att köra fortare och bryta fler trafikregler när jag befinner mig utanför mina ”hemstäder” Västerås och Örebro än jag gör inom dom. Så fort jag når stats-skylten Västerås, även fastän jag fortfarande befinner mig på samma väg, så lättar jag lite på gasen. Och jag tror inte att jag är ensam. Visst känns det väl lite lättare att göra något ”busigt”, som att prova på lite marijuana när man är bortrest, om så bara i grannbyn. Eller som en vän till mig sa:
-Jag har bara rökt marijuana i Amsterdam. Men där är det ju ofarligt!

Varför? Som om allting som inte är hemma, inte riktigt är verkligt…
Och ju längre hemifrån vi kommer, desto mer ”overklig” blir vår tillvaro.

På semestern utsätter vi oss för saker som vi hemma skulle tänka till både en och två gånger innan vi gjorde. I Sverige skulle inte många hoppa in i bilen om det inte fanns säkerhetsbälte. Här i Thailand hoppar vi utan problem upp och sätter oss på flaket på en songtaew, eller blir skjutsade på en motorbike-taxi på tungtrafikerad väg utan hjälm.

Alkoholkonsumtionen ökar rejält, niktotinet liksaså, och skräpmaten tar över näringsintaget. Alla vet att de lever ett ohälsosamt leverne. Men ingen kan ta det seriöst. Det är ju semester! Problemet blir givetvis ett riktigt problem när semestern aldrig tar slut. Många pensionärer som lever utomlands halvårsvis, hamnar oförklarligt (?) på de lokala sjukhusen med levercirros, pankreatit och hypertereos.

Ett annat vanligt förekommande fenomen är inbillningen att man som turist inte lyder under landets lagar. Detta i kombination med att man redan från början är ”odödlig” kan få sig ödesdigra konsekvenser. I ”Big Trouble in Thailand” får vi följa chockade brittiska turister åka dit för narkotikainnehav och försäkringbedgrägeri. Och chocken blir givetvis inte mindre när straffet inte är böter, utan fängelse.

Att ingenting som sker under semestern är verkligt, gör såklart också att vi kan bete oss som totala svin. Vi kan behandla folk hur som helst, för dom är liksom ändå inte på riktigt. De allra flesta (män) besöker inte prostituerade hemma i Europa, och tycker heller inte att prostitution är ett värdigt liv. Men i Thailand gills inte det. Att besöka prostituerade är inte bara ok, det är till och med något man kan skryta om. Och man behöver inte ens tycka synd om tjejerna. För dom är inte prostituerade på riktigt. Inte som de prostituerade hemma i Europa. Dom här tjejerna vill ha sex för pengar.

I ”Big Trouble in Thailand” får vi se två helt vanliga unga killar stå på det ökända Walking Street i Pattaya, glatt och höglutt berätta för tittarna hur underbart landet är.
-Barer! Tjejer! Mer barer! Mer tjejer! Jag är ganska säker på att samma killar inte skulle vilja ställa sig på den kända prostitutions-gatan hemma i England och upprepa samma sak.

Semestern är en flykt från verkligheten. Ingenting vi gör är riktigt på riktigt. Inga människor vi möter är riktigt på riktigt. Vi kan supa hur mycket som helst. Ingenting kan hända. Vi kan bete oss hur som helst. Ingen kan bli sårad. Vi står över lagen. Vi står över verkligheten. Vi står över allt. Vi är kungar. Vi har semester. Vi är odödliga!

.

Synd bara att alla runt oss inte har semester.
Vi befinner oss alltid i någons verklighet.

.