In My Shoes

Archive for the ‘Kultur’ Category

Fredagens höjdpunkt under slummen-besöket förtjänar ett helt eget inlägg!

Vi höll nästan på att missa det… Annika tänkte inte på det förrän vi var på väg ut, så vi fick gå tillbaka. Och väl tillbaka, så visade det sig vara stängt.

Men som tur var så råkade de vara precis där nere för att sopa (om jag inte minns helt fel). Så vi smög oss fram, och fick komma in på en specialvisning.

Tee Chingchai (som egentligen heter Chingchai U-domcharoenkij, ibland stavat Chingchai Udomcharoenkij) är en av Thailands kända konstnärer. Hur stor han är vet jag inte riktigt. Men tillräckligt! Han har blivit prisad av drottningen, och gjort flera uppmärksammade porträtt av henne. 

Bilden lånad från Manager Online

Men det kvittar för min del. Han har en mer intressant historia än så…

Först och främst så gör han enligt mitt tycke och smak fantastiska målningar. Helt min stil!

Under oroligheterna 2008, när ”De Gula” ockuperade flygplatsen, så var Tee Chingchai där, och… fick sin högra hans bortsprängd – givetvis den handen han målade med. Han fick även en rejäl skada i halsen/bröstet, som gör att han idag inte kan prata ordentligt.

När Tee Chingchai vaknade upp på sjukhuset och var så på pass stark att han kunde lyfta på huvudet, tog han fram papper och papper och började genast rita med vänster hand. Detta är den bild han gjorde.

Tee Chingchais öde är givetvis (tyvärr) en del av hans framgång. Men det är han värd! De ständigt uppmärksammade frågorna är hur gamla tavlorna han har är – Är de målade med höger hand? Eller med vänster?

Vykort som jag fick av självaste konstnären

Det som ytterligare gör att Tee Chingchai växer i mina ögon, är det faktum att det är här han väljer att bo - i KlongToey-slummen. Han har garanterat tillräckligt med kulor för att bygga sig det där ”tjusiga huset”, som för många thailändare är allt livet handlar om. Men Tee Chingchai lever kvar här i slummen i all sin enkelhet med sin fru och sin son. Man undrar ju om grannarna är medvetna om de förmögenheter som hänger där inne på väggarna..?..

Det måste också tilläggas att Tee Chingchai inte var på flygplasten den där gången 7 oktober 2008 för att protestera mot de gula. Nej, han var en av dem - De som generaliseras som de rika, som bara bry sig om de rika.

.

Tee Chingchai har alltså detta egna lilla galleri i sitt hem vid KlongToey-slummen. Just nu denna stund så håller de stängt och mycket är bortplockat, pga eventuella översvämningar. (Såklart!) Men när de har öppet så har de öppet varje dag, hela dagarna, med undantag för en stund på eftermiddagen när de hämtar sonen på skolan.

De har ett litet fik här på bottenvåningen, så det är enkelt att bara kika förbi. Man behöver inte göra någon överdrivet stor grej utav det. 

Att ta sig hit kan också vara den perfekta anledningen att få åka till slummen. Det är givetvis något jag önskar alla att se. Men det känns väl inte alltid jättebekvämt, varken för en själv eller för de som bor där, när turister med stora kameror vallfärdar för att fotografera sig själva med fattiga människor. Men man kan alltid åka till Tee Chingchais galleri!  

.

Priserna på Tee Chingchais tavlor tycks vara överkomliga. Vi frågade bara på ett par stycken. Mellan 30.000 och 60.000 bath (6.000-12.000 kr). De är väldigt stora! Men alla kan ”vikas ihop”, så man enkelt kan frakta dem.

 .

En av mina favorittidpunkter i Bangkok är morgonen. Och som tur är för mig, så är jag ju ändå ute och traskar i princip varje morgon vid åtta. Så jag får detta ”gratis”!

Idag klev jag ut till en extra fin morgon. Klarblå himmel och riktigt svalt i luften. (Enligt thailändska mått…)

Morgnar är ju alltid lite magiska, var man än befinner sig i världen. Luften känns liksom extra fräsch. Allt är nytt. Och även om alla har bråttom till jobbet, så tycks det ligga ett speciellt lugn över oss.

Morgnar i Thailand har en sak som skiljer sig markant från morgnar i Sverige – Alla köper sin frukost från gatan på väg till jobbet! Var man än vänder sig så finns mat. Mat på gatorna finns det ju dygnet runt, men morgonen tycks vara den största mat-rushen. Och man kan givetvis köpa allt. Allt från (västerländska) mackor och hamburgare till frukt och smoothies till grillspett och thai-mat i överflöd. Thailändarna har ingen självklar frukost-mat, som vi har. Dom har visserligen rätter som är vanligare på morgonen (som en speciell typ av ris-soppa eller ris-gröt), men man kan lika gärna äta helt vanlig mat – samma mat som man äter till lunch och middag.

.

Det här är tyvärr inte en alltför ovanlig frukost för många thailändare. Friterade… ja, det mesta!

.

Själv körde jag en nyfunnen klassiker – Smoothies på lilla ”Berry Smoothie”. Där jobbar det en glad tös (som en gång var en glad pöjk), som överraskar mig med nya fruktkombinationer varje dag.

Idag blev det jordgubbar, vinbär och persika! Betyg: Väl Godkänt med plus i kanten! (Gårdagens jordgubbar och gröna äpplen ligger fortfarande på topp med Mycket Väl Godkänt.)

(Priset? 25 bath = 5kr)

.

…ifrån de döda. Även kallad Jesus-fylla. Jo, jag började året på bästa sätt – 2 dagar sängliggandes.

Iofs ska jag försöka att skylla ifrån mig lite. Min kropp har de senste 2 veckorna varit totalt upp och ner. Och jag har hört att det inte alls är helt ovanligt. Det är nämligen nu tiden när jag lämnar hela graviditeten bakom mig. Man kan liksom se en likhet i de första 9 månaderna efter förlossningen, med graviditetens 9 månader. Man går i stort igenom samma känsliga perioder. Och nu är det förlossningstid i min efter-graviditets-tid.

Oftast är det på det lilla barnet som detta blir mest tydligt. (Känt som 8-månaderskris.) Det är i regel nu som barnet kommer på att det är en egen individ, och alltså inte är en del av mamman. Det är nästan som en andra förlossning. Och precis som den första (riktiga) förlossningen kan vara oerhört omtumlande och känslosam för inblandade parter, så kan också denna andra ”förlossning” vara mer eller mindre kaosartad. Många märker inget speciellt, det bara flyter på. Många påverkas starkt känslomässigt. Vissa känner enormt starka kärleksband. Vissa går ner sig rejält, nästan i en depression. (Men jag säger som på BVC – Allt är normalt!)

William sköter sin 8-månaderskris (fastän han nu är närmare 10 månader) alldeles enligt planerna. Han lider av extrem separationsångest, samtidigt som hans önskan att utforska världen är större än någonsin. Det hela resulterar i att han ungefär 90% av sin tid sitter fastklistrad på mig, och däremellan gör små utflykter på 5 minuter, innan han i panik kommer farandes tillbaka.

För min egen del har jag inte påverkats något speciellt känslomässigt. (-Tror jag, kanske jag måste lägga till. Jag var ju helt bensäker på att jag inte hade några som helst humörsvängningar under graviditeten heller. Men jag vet att Micke är av en annan åsikt…) Men däremot så har min kropp haft en rejält omtumlande period fysiskt.

Jag började det hela med rejäla svettningsattacker. Jag förstod inte hur det hade kunnat blivit så fasligt varmt och fuktigt igen. Och ännu mindre förstod jag varför det bara var jag som verkade lida av detta. När klimakteriebesvären gick över, halkade jag tillbaka till puberteten. Mitt ansikte blomstrade av… inte bara en, och inte två eller tre… utan hela fejjan var fullproppad med stora röda, och riktigt ömma, finnar. Lyckligtvis kom det bara en omgång, och dom stora bölderna är nu nere i små torra fläckar. Sen slog den där graviditets-tröttheten in. Två dagar förra veckan gick jag faktiskt och la mig direkt efter att barnen somnat vid sju. Ena gången sov jag tills… ja, tills barnen vaknade vid sju på morgonen. Och andra gången gick jag upp vid nio-tiden på kvällen för att hjälpa Micke med nyårsförbedelserna, men gav upp redan vid elva. Som kronan på verket så drabbades jag tidigare på nyårsaftonsdagen av mensvärk, helt obefogat.

Så med detta i bakfickan så hoppas jag kunna skylla min Jesus-fylla på min hormonbalans. Att det fortfarande står ett antal tomma vinflaskor i köket, varav jag säkerligen är ansvarig för  flertalet, det väljer jag att för tillfället inte fokusera så mycket på.

.

Det var en lugn nyårsafton. (Eller skulle vara iaf.) Med 2 barn och 0 barnvakter så har man inte mycket annat val. Nanny Ahnow ville vara ledig, och vi såg inte riktigt anledning att neka det. Hon skulle utnyttja sin julklapp från oss, och bjuda sin pojkvän på lyx-bio.

Själva bjöd vi över Jenny och Christian på middag. Det blev en mycket lyckad kväll med tre-rätters, massor med vin och skumpa vid tolv-slaget.

.

Till skillnad från många andra storstäder, så är Bangkok ganska dött på nyår. Inte som i Europa eller USA, där drömmen vore att tillbringa nyår i Paris eller New York. Nej, här flyr man storstan och åker till beachen.

Vi gick ut för att äta lunch tidigare under dagen, och aldrig aldrig har jag nog sett ett sånt öde Bangkok. Det var en riktigt konstig, nästan lite läskig känsla.

De thailändare som var kvar i Bangkok var dock inte dåliga på att fira. Det har nog aldrig varit thailändarnas bekymmer. Redan vid halv tolv när vi gick iväg för lunch så hade *arbetarna på vår gata ställt upp en karaokemaskin och lite dricka och sånt precis utanför vårt hus. När vi kom tillbaka vid två var festen i full gång.

(*arbetarna – Thailändarna jobbar ju inte alls som vi. Många lever med sitt jobb, och det finns ingen större gräns mellan privatliv och arbetsliv. I detta fall var arbetarna motorbike-taxi-chaufförer, gatumats-försäljare, vakter och andra anställda i de olika husen och hotellen i närheten.)

.

I det öde Bangkok fanns det givetvis fortfarande dom som ”arbetade”. Och denna dag var dessa synligare än någonsin… 

.

- Jo det vet faktiskt jag! Eller… jag vet iaf hur hennes liv såg ut under ungefär 10 sekunder igår. Men det är mer än många.

Jag och Micke satt nere vid receptionen på ett av Bangkoks träningsställen. Vi visste om att hon skulle komma, men jag tänkte inte så mycket mer på det. Jag trodde ju aldrig att vi skulle möta henne. Jag tänkte nog att hon skulle glida in genom nån bakdörr, och allt skulle hända utan att vi ens märkte det. Eller så skulle de säga till oss att det var dags för oss att gå, och sedan spärra av hela området i god tid innan hennes ankomst.

Det gick fort. Rätt var det var så gick receptionspersonalen med raska steg och öppnade de båda glasdörrarna, och ställde sig prydligt på rad vid ingången. Den ena vände sig till oss som satt där i våra mindre tjusiga träningskläder, och signalerade att det var dags att ställa sig upp. Jag konstaterade att jag hade skorna på mig. Alla andra var barfota. Inte för att man kanske måste vara barfota när man möter kungligheter. Men man är ju oftast barfota inomhus. (Skorna tas av redan utanför dörren.) Det var inte läge att fråga någon. Men jag ville heller inte sticka ut. Jag sparkade snabbt av mig skorna och puttade in dem under stolen. Under tiden hade prinsessan i följe av ett drös andra personer redan hunnit passera. Jag hann inte ens uppfatta vem hon var.

Två kvinnliga vakter satt precis utanför rummet där hon hade sin privata träning. Två manliga vakter satte sig nere vid oss i receptionen. Och två andra vakter gick och köpte kaffe på fiket bredvid. Hur många som fanns utanför på gatan vet jag inte, men jag skulle chansa på en hel del.

Det verkade vara en trevlig liten personalgrupp. De satt där och hade sin lilla kaffepaus och småpratade med varandra. -Jaha, det kanske inte är så märkvärdigt att vara prinsessa ändå.

Precis lagom till prinsessan skulle gå, så hade jag och Micke kommit tillbaka till receptionen efter att ha varit och ätit. (Så typiskt, kändes rätt fånigt…) Vakterna avslutade sitt avslappnade kaffedrickande, och satte i en väldig fart. Väskor och påsar kom nerfarandes från de kvinnliga vakterna utanför prinsessans träningsrum. De manliga vakterna jobbade sitt snabbaste de bara kunde att få in dessa saker i minibussen. Fort som fasen skulle det gå. Allt måste vara prydligt på plats innan prinsessan börjar närma sig. De jobbade på så fort så att jag faktiskt tror att det hela hade gått snabbare om de hade taggat ner lite. Bussen torkades snabbt av med en trasa, så att den vara skinande blank och utan kladdiga fingeravtryck.

Dörren till prinsessans träningsrum öppnades, och en leendes prinsessa skuttade ner för trappan och nickade snabbt mot oss när hon skuttade förbi, ut genom dörren och direkt in i bussen. -Jaha, det var det det! Ingen tiara på huvudet. Inga diamanter runt halsen. Inget stelt leende och iskall blick. Bara en skuttandes prinsessa i träningskläder.

Typiskt nog så hade ju vakterna missat en väska. Vilken kaos. Nu var de ju tvungna att öppna bakluckan igen. En påse ramlade ut. Oj oj oj. Fixa fixa fixa.

Vid varje nytt moment måste det bugas åt prinsessan. Buga mot bussen. Öppna bakluckan. Lägga ordning allt. Buga. Stänga bakluckan. Torka bort fingeravtryck. Buga. Gå fram till bussen för att gå in. Buga. Öppna dörren. Buga. Kliva in… och sen såg jag inte mer. Men jag antar att han inte var klar med allt sitt bugande under denna resa.

Vem denna prinsessa var vet jag dock inte. Fram tills precis nyss så har jag inte brytt mig särskilt mycket om den thailändska kungafamiljen. Men nu är jag är tjenis med en av dem, så känns det förstås lite mer intressant. Kungaparet själva har 4 prinsessor, och bland barnbarnen finns det också åtminstone 4 prinsessor. Så… kanske nån av dom?

Ja ja, prinsessa är hon iaf. Och på ett eller annat sätt så ingår hon i denna välkända familj.

Bilden är lånad från www.life.com

.

Dagens blogg-inlägg är stulet. Eller ja, idén är stulen… från Susanna. Tack Susanna!

Det finns en man här i Thailand som heter Richard Barrow. Han kommer urspungligen från England, men har bott här i Thailand i snart 20 år. Och han har en helt fantastisk hemsida som heter Enjoy Thai Food. (Sidan är på engelska.)

Rubrikerna och väl inte helt perfekt, och man får inte direkt något grepp om sidan. Men de fantastiska bilderna och den bra texten väger upp det. En sida jag verkligen kan rekommendera! (Även om man inte vill läsa engelska, är det värt att kolla bilderna!)

Ett av hans skojigare inslag på sidan, är när han nu under september månad bestämde sig för att bara äta gatumat – frukost, lunch och middag. För att göra det hela ännu mer intressant så fick han under dessa 30 dagar aldrig köpa samma mat två gånger. Det innebär att det sammlagt skulle bli 90 olika maträtter.

Kul idé, fantastiska bilder och bra text. Och så får vi även veta vad han betalade för kalaset (vilket ni i Sverige antagligen inte vill veta… …maträtterna snittar väl på typ 5-6 kr/st).

Hela gatumats-utmaningen, dag för dag, finns under rubiken Thai Street Food.

.

Spana in några av de rätter han under sin thai-gatumats-månad fick njuta:

Alla foton från www.enjoythaifood.com.

.

Vi har precis firat Thailands största högtid – det thailändska nyåret Songkran.

Songkran innebär början på ett nytt solår, och har alltså med solens placering på stjärnhimlen att göra. Tidigare så började också det thailändska kalenderåret i samband med Songkran, men för att inte krångla till livet för mycket så har man sedan 1940 samma kalenderår som västvärlden, dvs 1 januari. Året däremot har dom inte bytt bort, året då Buddha föddes, vilket innebär att år 2010 i Thailand är år 2553.

Ursprungligen styrdes Songkran av astrologiska kalkyler, men idag har man de fasta officiella datumen 13-15 april. Man firar alltså inte riktigt som vi nyårsafton där själva målet är övergången till nya året, utan här firar man under flera dagar. Och man firar med att… städa! Tjoho!

Songkran är en riktig storstädning. Kläder bränns. Burfåglar släpps (åter) fria. Fiskar släpps (tillbaka) ut i havet. Men framförallt så görs en stor cermoni av att bada alla Buddhabilder. Och det är denna cermoni som ligger till grunden för det dyblöta Songkran-firande som idag översvämmar Thailands gator. Vattnet som används för att rengöra Buddha samlas upp, och detta ”heliga” vatten hälls varsamt över de äldre som ett tecken på respekt och för att ge lycka och välgång.

Dagens nationella vattenkrig är alltså inte bara för skojs skull, och att stänka ner varandra handlar absolut inte om jävelskap. Tvärtom! Det grundar sig i respekt. Vattnet symboliserar rening. Och att få vit färg målad på sig bringar lycka.

Det ”rätta” sättet, att stilla och varsamt hälla eller stänka lite vatten på varandra och ge varandra ett vitt streck på kinden, ser man dock inte ofta. Här är det mer hinkvis med vatten och vit färg från topp till tå som gäller. Men det är fortfarande med välmening och glädje. Man tackar gärna varandra eller önskar gott nytt år samtidigt som man låter sig överösas med vatten.

Songkran – religiös högtid och blöt gatufest.

.

(De officiella Songkran-dagarna är 13-15 april, men förutom dom så har flera distrikt i Thailand sina egna dagar för Songkran. Här i Pattaya har vi exempelvis haft det stora firandet igår och förrgår. Varför man har olika har jag tyvärr inte lyckats lista ut, så om någon vet får ni gärna tala om det.)

Läs gärna mer om Thailands kultur & traditioner!

.

Idag firar vi Loy Kratong, en av de största högtiderna här i Thailand.

Är det något thailändarna är bra på, så är det olika typer av firanden. Och extra bra är dom såklart här i de stora turist-städerna, där man förutom alla thailändska traditioner, även anammat de västerländska. I lördags var det stor Halloween-festival i Pattaya. Och idag firar vi alltså Loy Kratong.

Loy Kratong är en gammal högtid. Och precis som de allra flesta gamla högtider, så är det lite oklart exakt vad det är man egentligen firar. Men precis som vid våra västerländska högtider, så spelar det kanske heller egentligen inte så jättestor roll. Vi firar, vi festar, och vi har kul!

Själva målet med Loy Kratong är att sätta ut en typ av båt eller skål i vattnet och se den flyta iväg. Kratong är namnet på den här typen av flytgrej, och Loy betyder helt enkelt flyta.

Den vanligaste förklaringen på Loy Kratong tycks vara att man gör detta för att uppmärksamma vattnet, och man ber om ursäkt för att man har förorenat vattnet och lovar att man ska bättra sig till nästa år. (Det är förståss väldigt roligt. – Ok, vi har inte skött oss så jättebra det här året. Vi har inte riktigt uppskattat vattnet, och vi har skräpat ner och förorenat en hel del. Men om vi tar en massa skålar, och fyller med blommor och mynt och grejer, och sen puttar vi ut dom i vattnet som något slags offer… Vadå, skräpar vi ner mer..?… Nej nej, det här är inte skräp. Det här är för att visa att vi inte ska skräpa ner mer.)

Loy Kratong används också mycket till att göra sig av med gamla problem. Man ser helt enkelt symboliket i att skicka ut det gamla, ut i vattnet, tillsammans med kratongen. En del lägger i lite hår eller avklippta naglar, för att ännu tydligare symbolisera att göra sig av med det gamla.

Men många ser det såklart bara som en trevlig tradition och något man gör för ”good luck”. Man sitter och tittar på sin kratong och hoppas på att den ska driva långt ut och inte sjunka eller att ljusen ska slockna. Ett nyförälskat par kan sätta ut varsin kratong bredvid varandra. Och förhoppningsvis så håller dom sig tätt tillsammans, vilket är ett tecken på att förhållandet kommer att hålla en lång tid.

En riktig kratong ska göras av bananblad, och pyntas med blommor. I takt med industrialiseringens utveckling har dock (tyvärr) kratongerna blivit mer och mer plastiga och säkerligen mer och mer pråliga. För ett par år sedan gick man dock ut på politisk nivå och försökte stoppa kratonghysterin något. Sedan dess har många återgått till att försöka göra mer ”naturliga” kratonger. Men man ser såklart en och en annan frigolitbit användas som grund under bananbladen. Och man snålar inte med småspik för att få det hela att hålla ihop.

Kratongmakande och försäljning nere på Beach Road idag på eftermiddagen.

3 damer utanför en massage-salong, som klätt sig traditionsenligt dagen till ära.

På kvällen är det så dags att släppa iväg sin kratong ut till havs. Som tur var för oss så hade våra (svenska) grannar Olivia och Indra gjort egna kratonger idag i skolan, och dom frågade om vi ville följa med ner till vattnet. Och det ville vi såklart.

Olivia med sin hemgjorda (skolgjorda) kratong, UTAN spikar och annan skit.

Olivia hjälper Molly att känna lite på vattnet.