In My Shoes

Archive for the ‘Thailand’ Category

Hej!

Jag hittade din blogg på ThailandsForum.
 
Jag såg att du och din familj bor i Pattaya, vad kul! Jag och min tjej kom precis hem efter att ha tillbringat 6 månader där.
 
Vi bodde i en lägenhet i Jomtien och betalade 15.000 baht + el och vatten i månaden för en lägenhet på 50 kvadrat. Vi ska tillbaka till Pattaya i september och jag tänkte bara höra med dig ifall du vet om det är en rimlig kostnad för boende?
 
Vi vill gärna ha något större nästa gång (typ 70-100 kvm2), och vad jag har förstått så är det ofta billigare att hyra hus än att hyra lägenhet. Dock är det ju inte alltid security i villaområderna, och enligt många som vi har pratat med så är det ”livsfarligt” att bo någonstans där det inte finns säkerhetsvakter 24 timmar om dygnet, och att ändå göra detta är förenat med en inbrottsrisk på näst intill 100%.
 
Det skulle vara intressant att höra åsikter från någon som säkert har en hel del kunskap och erfarenhet från stan.
 
Hur bor ni? Har ni köpt boende, eller hyr ni?
 
Tusen tack på förhand för svar, och hälsa Pattaya från mig!

.

Hej!

Jag och min familj bor inte längre kvar i Pattaya. Vi flyttade upp till Bangkok i augusti, där vi nu lever livets glada dagar. Men jag ska ändå försöka hjälpa dig så gott jag kan.

Som ni säkert märkt så blir det inte riktigt helt rätt att säga att Thailand är ett billigt land. Att leva som thai (dvs bo väldigt enkelt och äta thaimat från gatan) är skitbilligt. Men så fort man ska upp i västerländsk standard så drar priserna iväg, många gånger till och med mer än vad vi skulle betala hemma. Och prissättningen är inte alls vad vi är vana vid.

Att hitta schyssta studiolägenheter för ett bra pris är relativt enkelt. Då kan man faktiskt få en fräsch nyrenoverad för ca 15.000 bath. Men med antal sovrum så nästan dubblas priset. Nu vet jag ju inte vad det var för lägenhet ni bodde i, men vi antar att det var en studio.
Normalt skulle alltså vara att den kostade 15.000.
Snäppet större lägenhet med 1 sovrum skulle i samma hus kosta 25.000.
Ytterligare större med 2 sovrum skulle kosta 40.000. Typ… Eller kanske ännu mer.
(Och sen kan ju priserna mellan husen givetvis skilja också. Säg att du får en studio för 20.000, då kanske 2 sovrum ligger på 100.000.)

Om man vill ha lite större så Ja – då är det i regel inte alls en tokig idé att kika på hus. Men det har givetvis också sina baksidor. Ofta så ligger dom ju lite mer avsides. Runt Jomtiemområdet finns det schyssta hus och det känns som dom ligger ”nära”, men det innebär ofta att du har en ganska rejäl promenadsträcka för att komma till en bath-buss. En annan negativ sak som jag upplever med hus är ju ovälkomna husdjur, inte minst myggen faktiskt.

Vi bodde under 6 månader i ett hus borta vid Carrefour, men vi trivdes inte alls. Dels så blev det lite väl avsides. Inte att sträckan i sig var överdrivet lång. Men promenaden i den stekande solen blev för lång på dagen, och på kvällen så hade vi ganska otrevliga lösa hundar som rörde sig på gatorna. Vi utnyttjade aldrig att vi hade tomt och uteplats eftersom vi hade så mycket mygg. Vi kände oss dessutom väldigt ”off”. Det blir ju mörkt tidigt i Thailand, och när klockan var 19 så kändes det som det var mitt i natten.

Det här med vakter och inbrotten känns som det som många har snöat in sig på, och fått något om bakfoten. Nu är ju Pattaya iofs en lite speciell stad… och har en väsentligt högre kriminalitet än övriga Thailand. Men trots den otroligt snedvridna moralen i landet, så är ändå ren och simpel stöld inte accepterat. Att mygla till höger och vänster är oftast helt ok, men att stjäla är riktigt fult. Det är ju ett tecken på fattigdom, och det vill man gärna inte visa upp.

Thailändarna själva är i regel oerhört rädda av sig, och som du säkert sett så burar man ofta in sitt eget boende, helt och hållet! Statistiken visar dock att den simpla kriminaliteten som snatteri och stölder är relativt låg jämfört med andra länder. Nej – jag har faktiskt aldrig förstått det här med att det skulle vara ”livsfarligt” att bo nånstans där det inte finns säkerhetsvakter 24 timmar om dygnet. Till på köpet är det ganska svårt att hitta ställen utan vakter. Det är väl egentligen bara om ni bor i ett enkelt townhouse. Dom brukar inte ha security. Men så fort det handlar om ett litet område, så finns det alltid vakter. Jag skulle inte haka upp mig på den grejen. Det är klart att det sker inbrott även här, men inte till 100%. Jag skulle oroa mig mer för lösa hundar än för tjuvar.

Som jag nämnde tidigare så bodde vi i ett hus under en tid. Men vi kom ganska snabbt fram till att vi inte är några husmänniskor. Vi gillar lägenhetskomlex. Det känns lite mer tryggt och nära. Vi saknade att ha andra människor där runt oss, och vi saknade gatan och maten och liv och rörelse.

Vi hyr bara vårt boende. Dels så är vi inte särskilt sugna på att äga något överhuvudtaget, men speciellt inte i Thailand. Allt känns för osäkert. Våra rättigheter som icke-thai är inget jag kan säga att jag litar på direkt. Dessutom tror jag inte att man gör sig en särskilt bra investering i att köpa något. Livslängden på fastigheter är inte särskilt lång. Sol, värme och fukt sliter riktigt bra. Och priset för att bygga nytt är för lågt för att det ska ligga ett intresse i renovering.

Till den väsentliga frågan – priset!

Här finns inget enkelt svar. Men jag ska försöka göra en liten lista som känns rimlig, utifrån svenska perspektiv… Det innebär inte att den är rimlig ur thai-perspektiv Det är alltså inte alltid jätteenkelt när man söker runt. Thai vill veta vad du är villig att betala. Att vi vill betala det vi tycker det är värt, det kan vara svårt att hänga med på. Vi kan ju tycka att en liten enkel lägenhet  i ett ganska gammalt hus kan vara jättebra om vi får betala 7.000 bath för den. Men vi kan även tänka oss att betala 20.000 bath om vi skulle hitta en fräschare lya, med bra faciliteter och allt. Men aldrig att vi skulle betala 20.000 för den den där första lägenheten. Vi kan gärna tänka oss att bo där, men bara för 7.000 bath! Eller den andra, och här för 20.000 bath.
Här hänger i regel inte thai med…

Det kan vara en bra idé att ta hjälp av mäklare. Det blir absolut inte dyrare, ofta tvärtom faktiskt! Många ägare vill inte ens göra affärer med privatpersoner, utan vill bara gå via mäklare. Det känns säkrare för dom + att dom tycker att det ser lite ”fint” ut, och sånt är ju viktigt för thai. Mäklarna vet i regel också vilka priser som är rimliga och inte, och dom har i regel pressat priserna mer än vad du som privatperson kan göra.

Sen beror det ju på om mäklaren vill ta ert ”fall”. Dom får ju en del av er hyra som lön, så beroende på vilken prisklass ni ligger på så kanske ingen mäklaren känner värde i att ta er. Han tjänar ju givetvis mer på att färmedla en 100.000 baths-lägenhet än en lägenhet för 10.000 bath. (Närmare bestämt 10 gånger mer )

.

Townhouse
Townhouse kallas dom där radhusliknande husen på 2 eller 3 våningar som hela Thailand är uppbyggt av. Townhousen ligger i regel ”öppet” på gatan, utan speciell security.
- Townhouse i simplare stil – 5.000 bath
- Townhouse I lite schysstare stil – 15.000 bath

Condominium/apartment
Skillnaden på condo och apartment ligger i att lägenheterna i en condo är sålda (dvs som Sveriges bostadsrätter) medan lägenheterna i en apartment ägs av en och samma person (som Sveriges hyresrätter). Båda har i regel faciliteter som ingår, ex pool och kanske liten affär eller restaurang.
- Studio i simplare stil – 5.000 bath   (1:a)
- Studio, nybyggd och fräsch – 15.000 bath
- 1 sovrum i simpel stil – 12.000 bath   (2:a)
- 1 sovrum, nybyggd och fräsch – 25.000 bth
- 2 sovrum i simpel stil – 20.000 bath   (3:a)
- 2 sovrum, nybyggd och fräsch – 50.000-100.000 bath

Hus
De flesta hus ligger i någon typ av område (community), där man har gemensam vakt och ofta en pool och kanske ett litet grönområde.
Husen kan givetvis ta sig vilka priser som helst beroende på storlek och lyx. Men många helt ok hus (absolut inte sunkiga) i helt ok områden med gemensam pool och sånt ligger på 20.000-30.000 bath.

.

Bli inte chockad när ni kikar runt  och springer på saker på 150.000 bath. Det är helt i sin ordning.
Thailändarna (de fattigare) bor i regel i lägenheter på typ 3.000 bath. Och då gärna många tillsammans.

Utöver själva hyran så är ju också alltid el och vatten en fråga som kommer in. Priserna kan skilja rejält emellan lägenheterna, så det är en bra idé att alltid fråga om det. Viktigt att tänka på också är hur mycket man tror man kommer att använda air-condition. Den är i regel alltid den stora kostnaden. En gammal AC drar givetvis mer el än en ny, och rummets storlek och framförallt isoleringen spelar en stor roll. I en bra lägenhet med ny AC, kan du ha AC dygnet runt, och betala kanske 2.000 bath i el. Att kyla ner ett äldre hus med en gammal AC kan utan större konstigheter hamna på 10.000-15.000 bath i månaden. 

Man lägger i regel alltid en deposition innan man flyttar in. (Ofta 2 månadshyror.) Den fungerar som säkerhet för om något skulle hända eller om man skulle vilja bryta kontraktet tidigare. Då ryker depositionen. Många krånglar rejält med denna innestående summan. Räkna aldrig med att få hela summan tillbaka. Här kommer thailändarnas ”legitima” stjälande in. Många gör allt för att förhala återbetalningen av denna, eller försöker dra av saker till höger och vänster. Givetvis är det inte meningen att man aldrig mer ska se dessa pengar, men var beredd på att det kan dra ut på tiden och att er hyresvärd kan försöka dra av pengar för slitage och liknande. Kan vara bra att fråga om sånt på en gång.

Räkna aldrig med att allt ska gå smidigare för att man bor i ett finare hus och betalar mer i hyra. Ju mer pengar dom tror att du har, desto mer pengar kommer dom att försöka suga ur dig.

Lycka till!

.

Våra olika boenden i Pattaya:

Nisakorn Place, South Pattaya
Serviced Apartment med 1 sovrum. Mellanpris.

Karat Condo, Central Pattaya
Studiolägenhet. Billig.

TW Place, Central Pattaya
Hus med 3 sovrum. Mellanpris.

Saranchol Condo, Wongamat
Lägenhet med 2 sovrum. Dyr.

.

Annika Jonasson, är nämnd i min blogg en gång tidigare, då hon vann min prestigefyllda utmärkelse Årets mest välgörande blogg i Jessicas Blog Awards 2010. Jag har länge tänkt att jag ska skriva mer om Annika och hennes olika projekt här i Bangkok, men jag skjutit på det i väntan på att själv hinna följa med henne. 

Nu kan jag dock inte vänta. Här kommer en liten nygjord video om hennes kanske allra största projekt – Häng På Galgar eller Hang On Hangers.

.

.

Läs mer om Annika, hennes projekt och Häng På Galgar:
50+ i Bangkok – Annikas blogg
Häng På Galgar – Svensk Facebook-sida
Hang On Hangers – Engelsk Facebook-sida

.

Det låter väl spännande… Men det var långt därifrån. Jag vet faktiskt inte ens var jag har varit, och jag kan inte säga att jag direkt bryr mig. -Japp, jag har varit på en klassisk Visa Run.

Pga alla omständigheter med graviditeter och barn och sånt, så har vi aldrig lyckats få till att skaffa mig ett non-immigrant-visum på Mickes arbetstillstånd. Så jag har kört på turistvisum och köpt mig förlängningar. Igår var det dags för nästa förlängning, och vi åkte som vanligt till ”vår” legal counsellor i Pattaya som fixat detta åt oss. Men… nu har dom fått stopp från högre ort, och denna typ av förlängning som jag har gjort är (tillfälligt) stoppad. Hon kunde givetvis lösa det ändå, men det skulle kosta typ det tre-dubbla.

Eftersom jag ändå har varit tveksam till att fortsätta denna halvskumma visum-lösning, så var det väl på många sätt lika bra. Nu måste vi tag i att lösa detta ordentligt!

Men först måste jag skaffa fler dagar. Jag måste ut ur landet. Som tur är så finns det mängder av olika färdiga visumresor. Det är liksom bara att hoppa på. Så det fick bli en snabb tripp till Kambodja med Jack Golf. Micke har åkt med dom tidigare, så vi visste att det var helt ok.

Kl. 04.00 imorse klev jag ut från vårt hus och vandrade upp mot Sukhumvit.

Så fort jag närmade mig, så fanns där personer som tog emot mig och visade mig i rätt riktning. Jag fick hjälp att fylla i de papper jag behövde, fick en flaska vatten och en bulle, och fick sätta mig på  bussen.

Efter en tretimmars-färd var vi framme vid gränsen till Kambodja. Där fick vi kliva av bussen, och gå över gränsen.

På andra sidan fanns redan personal från Jack Golf. Dom tog hand om våra pass, och visade oss till ett hotell där vi åt frukost.

En timme senare var det dags att gå tillbaka. Vi fick tillbaka våra pass, med stämplat Kambodja-visum och hela kitet klart, och så traskade vi över gränsen igen. In i bussen, och tre timmar senare tillbaka i Bangkok. Klart!

15 dagar till i passet!
Om 1,5 vecka åker jag och Micke på en mini-semester till Vietnam
för att skaffa nya visum.

 .

På söndag ska vi få vara med om en lite spännande grej. Våra barn ska vara med på en fotografering!

En av de personer som jag har jobbat med här nu på slutet är fotograf, och hon behöver nu lite nya bilder till arkivet. Så vi ska vara med och agera barnkalas här i någon park på söndag.

Efter förra veckans träff med Svenska Barn Bangkok  i Lumpini Park, så har vi alla inblandade dragit öronen åt oss lite när det kommer till parker. Det blir varmt! Det blir riktigt riktigt riktigt varmt! Och nu under denna vecka så har både temperaturen och fuktigheten klättrat ytterligare. Det kommer alltså antagligen att vara ännu varmare i parkerna denna helg än vad det var förra helgen.

Lösningen heter såklart att köra på morgonen. Det är vi alla redan slående överens om. Så vi ska försöka att ha alla på plats tidigt.

Men sen har vi ju också ett helt drös med olika parker att välja på. Vissa kanske är… ”luftigare”? Jag tog med mig svärmor ut på park-rekning.

.

Vi började med Benjakiti Park, som ju ligger här precis där vi bor i Asok. Det är en av Bangkoks nyaste parker, och kännetecknas av den stora sjön. På ena sidan av sjön finns lite grönområden och liten lekplats och sånt. Väldigt fint är det.

Men… -Nej! Den öppna ytan över sjön hjälper inte ett dugg. Inga svalar vindar nådde våra stackars fuktiga pannor. Och sen är det helt företag att hitta in och ut ur parken. Ingen trevlig sits när man går där i stekande sol, och känner paniken börjar smyga på en. Instängd! Vi kom fram till att det (iaf denna dag) endast fanns två öppningar – en på vardera kortsida av parken. Så det var bara vackert att traska.

Benjakiti Park blev petad.

.

Nästa park på listan var parken med det förvirrande liknande namnet – Benjasiri Park, också känd som Emporium-parken eftersom den ligger precis bredvid det stora shoppingcentret Emporium.

Redan innan vi hade klivit in i parken kände vi att vi hade en vinnare. Parken ligger nämligen precis nedanför skytrain-stationen. Promenaden från air-condition och in i parken är alltså bara nån minut eller två. Det gillar vi! Dessutom så har dom rejält kioskutbud nära till hands.

Parken är ganska liten och bjuder väl inte på några sensationer i naturupplevelser. Men av alla de parker som jag har besökt här i Bangkok, så måste jag nog ändå säga att den här vinner. Det beror ju givetvis på vad man vill ha ut av sin park… En romantisk picknick på tu man hand är väl inte optimal i Emporium-parken. Detta är en aktiv park. För oss med barn är den perfekt. Två fina (och nya) lekplatser. Träningsutrustning på flera ställen. Skateboard-park. Och ofta någon form av event som pågår – idag var det Nike som var på plats för att lansera nya skor. Parkens placering och lättillgängligheten ger givetvis många många plus i kanten.

.

Vinnaren är utsedd!
Fotografering ”barnkalas” blir på söndag morgon i Emporium-parken.

.

Efter en veckas Internet-uppehåll är jag nu tillbaka!

Vi har haft storfrämmande av Mickes familj, samtidigt som jag varit halvt begraven i nya viktiga projekt. Dessa får dock vänta lite till innan det sker några större avslöjanden… Vi börjar med främmandet!

Vi har haft besök av Mickes familj under en vecka. Familjen består av två systrar, en svåger, en systerson och en mamma. De fyra första har varit här i Thailand på en 3-veckorsvisit. Den sista bor som känt halvårsvis i södra delen av Thailand, och följde med det övriga sällskapet upp hit till Bangkok, efter 2 veckor på stranden i söder.

Veckan har varit intensiv. Vår tanke att Molly skulle gå i skolan som vanligt, föll ganska fort. Med stor-kusin Tim på 3,5 år här, var det omöjligt för lilla Mollan att ens tänka på skolan.

.

William har varit fullt upptagen med att öva på sitt gående. Jag trodde verkligen att han skulle börja gå under veckans gång. Men, han har ännu inte bestämt sig för att börja traska fullt ut. Men han övar glatt!

.

Veckans höjdpunkter har varit Siam Park och en båttur på floden. Tyvärr har jag själv missat båda, då jag en gång var hemma med en febrig William och en gång skulle iväg på jobb.

.

Siam Park

.

Flodtur

.

Vi hann även med en liten vandring i parkerna vid Chatuchak-marknaden, och gjorde ett besök i fjärilshuset.

.

I vanlig ordning så har veckan passerat alltför fort, och vi har inte ens hunnit med hälften av det vi hade på listan. Vi hann inte med matlagningskursen i slummen. Vi hann inte med nån sky-bar. Vi hann inte med natt-zoo. Vi hann inte med att gå ut och käka på restaurang. Och vi hann inte ens med kebaben på soi 5.

Men då har vi redan aktivitetsschemat klart tills nästa gång dom kommer!

.

…ifrån de döda. Även kallad Jesus-fylla. Jo, jag började året på bästa sätt – 2 dagar sängliggandes.

Iofs ska jag försöka att skylla ifrån mig lite. Min kropp har de senste 2 veckorna varit totalt upp och ner. Och jag har hört att det inte alls är helt ovanligt. Det är nämligen nu tiden när jag lämnar hela graviditeten bakom mig. Man kan liksom se en likhet i de första 9 månaderna efter förlossningen, med graviditetens 9 månader. Man går i stort igenom samma känsliga perioder. Och nu är det förlossningstid i min efter-graviditets-tid.

Oftast är det på det lilla barnet som detta blir mest tydligt. (Känt som 8-månaderskris.) Det är i regel nu som barnet kommer på att det är en egen individ, och alltså inte är en del av mamman. Det är nästan som en andra förlossning. Och precis som den första (riktiga) förlossningen kan vara oerhört omtumlande och känslosam för inblandade parter, så kan också denna andra ”förlossning” vara mer eller mindre kaosartad. Många märker inget speciellt, det bara flyter på. Många påverkas starkt känslomässigt. Vissa känner enormt starka kärleksband. Vissa går ner sig rejält, nästan i en depression. (Men jag säger som på BVC – Allt är normalt!)

William sköter sin 8-månaderskris (fastän han nu är närmare 10 månader) alldeles enligt planerna. Han lider av extrem separationsångest, samtidigt som hans önskan att utforska världen är större än någonsin. Det hela resulterar i att han ungefär 90% av sin tid sitter fastklistrad på mig, och däremellan gör små utflykter på 5 minuter, innan han i panik kommer farandes tillbaka.

För min egen del har jag inte påverkats något speciellt känslomässigt. (-Tror jag, kanske jag måste lägga till. Jag var ju helt bensäker på att jag inte hade några som helst humörsvängningar under graviditeten heller. Men jag vet att Micke är av en annan åsikt…) Men däremot så har min kropp haft en rejält omtumlande period fysiskt.

Jag började det hela med rejäla svettningsattacker. Jag förstod inte hur det hade kunnat blivit så fasligt varmt och fuktigt igen. Och ännu mindre förstod jag varför det bara var jag som verkade lida av detta. När klimakteriebesvären gick över, halkade jag tillbaka till puberteten. Mitt ansikte blomstrade av… inte bara en, och inte två eller tre… utan hela fejjan var fullproppad med stora röda, och riktigt ömma, finnar. Lyckligtvis kom det bara en omgång, och dom stora bölderna är nu nere i små torra fläckar. Sen slog den där graviditets-tröttheten in. Två dagar förra veckan gick jag faktiskt och la mig direkt efter att barnen somnat vid sju. Ena gången sov jag tills… ja, tills barnen vaknade vid sju på morgonen. Och andra gången gick jag upp vid nio-tiden på kvällen för att hjälpa Micke med nyårsförbedelserna, men gav upp redan vid elva. Som kronan på verket så drabbades jag tidigare på nyårsaftonsdagen av mensvärk, helt obefogat.

Så med detta i bakfickan så hoppas jag kunna skylla min Jesus-fylla på min hormonbalans. Att det fortfarande står ett antal tomma vinflaskor i köket, varav jag säkerligen är ansvarig för  flertalet, det väljer jag att för tillfället inte fokusera så mycket på.

.

Det var en lugn nyårsafton. (Eller skulle vara iaf.) Med 2 barn och 0 barnvakter så har man inte mycket annat val. Nanny Ahnow ville vara ledig, och vi såg inte riktigt anledning att neka det. Hon skulle utnyttja sin julklapp från oss, och bjuda sin pojkvän på lyx-bio.

Själva bjöd vi över Jenny och Christian på middag. Det blev en mycket lyckad kväll med tre-rätters, massor med vin och skumpa vid tolv-slaget.

.

Till skillnad från många andra storstäder, så är Bangkok ganska dött på nyår. Inte som i Europa eller USA, där drömmen vore att tillbringa nyår i Paris eller New York. Nej, här flyr man storstan och åker till beachen.

Vi gick ut för att äta lunch tidigare under dagen, och aldrig aldrig har jag nog sett ett sånt öde Bangkok. Det var en riktigt konstig, nästan lite läskig känsla.

De thailändare som var kvar i Bangkok var dock inte dåliga på att fira. Det har nog aldrig varit thailändarnas bekymmer. Redan vid halv tolv när vi gick iväg för lunch så hade *arbetarna på vår gata ställt upp en karaokemaskin och lite dricka och sånt precis utanför vårt hus. När vi kom tillbaka vid två var festen i full gång.

(*arbetarna – Thailändarna jobbar ju inte alls som vi. Många lever med sitt jobb, och det finns ingen större gräns mellan privatliv och arbetsliv. I detta fall var arbetarna motorbike-taxi-chaufförer, gatumats-försäljare, vakter och andra anställda i de olika husen och hotellen i närheten.)

.

I det öde Bangkok fanns det givetvis fortfarande dom som ”arbetade”. Och denna dag var dessa synligare än någonsin… 

.

Det är tyst i lägenheten. Det är ganska tomt. Bara jag, Molly, William och Mickes mamma Marianne är här. Ganska många ändå… Men jämfört med hur många vi har varit så är detta lugnt.

Mina föräldrar har varit här på besök i två veckor. Dom åkte hem till Sverige igen i torsdags. I söndags kom Marianne och hennes man Göran hit. (Dom bor halvårsvis nere i södra delen av Thailand.) Göran åkte samtidigt som mina föräldrar i torsdags. Och igår kväll drog även Micke iväg, för ett par dagars fotbollsspelande nere i Phuket.

Så nu är det bara jag, Marianne och barnen kvar. (Stackars nanny Ahnow var så slut, så hon bad om att få vara ledig.) Men tidigare i veckan så var vi alltså 6 vuxna, 2 barn och 1 nanny i vårt lilla hushåll.

Tiden har sprungit iväg. Och jag som tänkte att jag skulle hinna både slappa och få en massa gjort nu när vi hade så många barnvakter. Men nej. Det blev långa frukostar och många fikastunder. Och vips… så var det dags att gå och lägga sig… igen!

Förutom ett ökat intag av fikabröd, så har de sista veckorna också bjudit på lite Bangkok-kultur.

.

Jag och mamma tog en tur till China Town,
där vi inhandlade svenska klistermärken som barnen sedan prydde sig med.

.

Jag, Micke, mor och far var till restaurangen Long Table,
som ligger på 25:e våningen, och har en fantastisk utsikt…

…över vårt hus!

.

Jag, mamma, pappa och Molly åkte till Chatuchak-marknaden,
där Molly fick sig en ny outfit.

.

Jag, mamma och pappa slog på stort och tog Bangkoks
2 viktigaste kulturupplevelser i ett svep.

Vi tog en tuk-tuk…

…till Grand Palace.

.

Och vi hann med ett snabbt besök i Lumpini Park.

.

I söndags (21 november) hade vi sån himla tur att Thailand firade en av sina största högtider – Loy Kratong. (Läs mer om Loy Kratong i mitt blogg-inlägg från förra året.) Vi tog det dock lilla lugna och lät våra bekymmer flyta iväg vid ett enkelt ställe vid klongen (kanalen) vid Central World…

…innan vi lyxade till det med en drink på Red Sky Bar, på 55:e våningen i Centara Grand.

.

…En kombination som var så klockren, så vi var tvungna att testa den igen. Nere vid klongen fanns nämligen en restaurang (som kan heta Dragon Seafood). Och dit tog vi i torsdags kväll med oss australiensiska Julie och Allen (som var på genomresa), innan vi förflyttade oss ett par hundra meter åt sidan och ytterligare några hundra meter uppåt till Red Sky Bar. Såna superhärliga kontraster – mitt inne i Bangkok City. Framtida besökare kan alltså förvänta sig detsamma!

.

Som en liten avslutning på mina föräldrars Thailands-semester, lät vi nanny Ahnow bjuda oss på burmesisk mat. Supergott! Påminner såklart mycket om den thailändska maten, men kryddningen är något annorlunda. Det kommer garanterat bli mer kökstjänst för Ahnow i framtiden.

.

- Jo det vet faktiskt jag! Eller… jag vet iaf hur hennes liv såg ut under ungefär 10 sekunder igår. Men det är mer än många.

Jag och Micke satt nere vid receptionen på ett av Bangkoks träningsställen. Vi visste om att hon skulle komma, men jag tänkte inte så mycket mer på det. Jag trodde ju aldrig att vi skulle möta henne. Jag tänkte nog att hon skulle glida in genom nån bakdörr, och allt skulle hända utan att vi ens märkte det. Eller så skulle de säga till oss att det var dags för oss att gå, och sedan spärra av hela området i god tid innan hennes ankomst.

Det gick fort. Rätt var det var så gick receptionspersonalen med raska steg och öppnade de båda glasdörrarna, och ställde sig prydligt på rad vid ingången. Den ena vände sig till oss som satt där i våra mindre tjusiga träningskläder, och signalerade att det var dags att ställa sig upp. Jag konstaterade att jag hade skorna på mig. Alla andra var barfota. Inte för att man kanske måste vara barfota när man möter kungligheter. Men man är ju oftast barfota inomhus. (Skorna tas av redan utanför dörren.) Det var inte läge att fråga någon. Men jag ville heller inte sticka ut. Jag sparkade snabbt av mig skorna och puttade in dem under stolen. Under tiden hade prinsessan i följe av ett drös andra personer redan hunnit passera. Jag hann inte ens uppfatta vem hon var.

Två kvinnliga vakter satt precis utanför rummet där hon hade sin privata träning. Två manliga vakter satte sig nere vid oss i receptionen. Och två andra vakter gick och köpte kaffe på fiket bredvid. Hur många som fanns utanför på gatan vet jag inte, men jag skulle chansa på en hel del.

Det verkade vara en trevlig liten personalgrupp. De satt där och hade sin lilla kaffepaus och småpratade med varandra. -Jaha, det kanske inte är så märkvärdigt att vara prinsessa ändå.

Precis lagom till prinsessan skulle gå, så hade jag och Micke kommit tillbaka till receptionen efter att ha varit och ätit. (Så typiskt, kändes rätt fånigt…) Vakterna avslutade sitt avslappnade kaffedrickande, och satte i en väldig fart. Väskor och påsar kom nerfarandes från de kvinnliga vakterna utanför prinsessans träningsrum. De manliga vakterna jobbade sitt snabbaste de bara kunde att få in dessa saker i minibussen. Fort som fasen skulle det gå. Allt måste vara prydligt på plats innan prinsessan börjar närma sig. De jobbade på så fort så att jag faktiskt tror att det hela hade gått snabbare om de hade taggat ner lite. Bussen torkades snabbt av med en trasa, så att den vara skinande blank och utan kladdiga fingeravtryck.

Dörren till prinsessans träningsrum öppnades, och en leendes prinsessa skuttade ner för trappan och nickade snabbt mot oss när hon skuttade förbi, ut genom dörren och direkt in i bussen. -Jaha, det var det det! Ingen tiara på huvudet. Inga diamanter runt halsen. Inget stelt leende och iskall blick. Bara en skuttandes prinsessa i träningskläder.

Typiskt nog så hade ju vakterna missat en väska. Vilken kaos. Nu var de ju tvungna att öppna bakluckan igen. En påse ramlade ut. Oj oj oj. Fixa fixa fixa.

Vid varje nytt moment måste det bugas åt prinsessan. Buga mot bussen. Öppna bakluckan. Lägga ordning allt. Buga. Stänga bakluckan. Torka bort fingeravtryck. Buga. Gå fram till bussen för att gå in. Buga. Öppna dörren. Buga. Kliva in… och sen såg jag inte mer. Men jag antar att han inte var klar med allt sitt bugande under denna resa.

Vem denna prinsessa var vet jag dock inte. Fram tills precis nyss så har jag inte brytt mig särskilt mycket om den thailändska kungafamiljen. Men nu är jag är tjenis med en av dem, så känns det förstås lite mer intressant. Kungaparet själva har 4 prinsessor, och bland barnbarnen finns det också åtminstone 4 prinsessor. Så… kanske nån av dom?

Ja ja, prinsessa är hon iaf. Och på ett eller annat sätt så ingår hon i denna välkända familj.

Bilden är lånad från www.life.com

.

Dagens blogg-inlägg är stulet. Eller ja, idén är stulen… från Susanna. Tack Susanna!

Det finns en man här i Thailand som heter Richard Barrow. Han kommer urspungligen från England, men har bott här i Thailand i snart 20 år. Och han har en helt fantastisk hemsida som heter Enjoy Thai Food. (Sidan är på engelska.)

Rubrikerna och väl inte helt perfekt, och man får inte direkt något grepp om sidan. Men de fantastiska bilderna och den bra texten väger upp det. En sida jag verkligen kan rekommendera! (Även om man inte vill läsa engelska, är det värt att kolla bilderna!)

Ett av hans skojigare inslag på sidan, är när han nu under september månad bestämde sig för att bara äta gatumat – frukost, lunch och middag. För att göra det hela ännu mer intressant så fick han under dessa 30 dagar aldrig köpa samma mat två gånger. Det innebär att det sammlagt skulle bli 90 olika maträtter.

Kul idé, fantastiska bilder och bra text. Och så får vi även veta vad han betalade för kalaset (vilket ni i Sverige antagligen inte vill veta… …maträtterna snittar väl på typ 5-6 kr/st).

Hela gatumats-utmaningen, dag för dag, finns under rubiken Thai Street Food.

.

Spana in några av de rätter han under sin thai-gatumats-månad fick njuta:

Alla foton från www.enjoythaifood.com.

.

(En liten inledning till mitt nästkommande blogginlägg…)

Visst finns det svenskar som lever överklassliv i Thailand. Det ska inte stickas under stolen med. Många svenskar (och andra västerlänningar) är hitskickade av sina företag. Det är i regel personer som satt på ganska bra poster och ganska bra löner hemma. Och här, ivägskickade till främmande land, med traktamenten och tillägg och allt vad det kan vara, så har dom det knappast sämre ställt. Många har allt betalt av företaget. Allt – hyra, fulla försäkringar, privatskolor för barnen, och ett par flygresor hem varje år… för hela familjen. Och förutom detta alltså en månadslön (=fickpengar) som ligger bra mycket högre än en vanlig svensson skulle våga drömma om. (Men så jobbar dom i regel också bra mycket mer än en vanlig svensson skulle våga drömma om.)

Visst finns det överklass. Och visst finns det riktiga ”Desperate Housewives”-fruar här bland svenskorna i Bangkok, vars största problem är var dom ska ha på sig på sin privata yoga-lektion, och var dom ska äta sin lunch den dagen. Dom finns.

Men dom allra flesta är faktiskt ganska vanliga människor. Men med en stor skillnad. En stor skillnad från hur deras svenska vänner lever i Sverige – Här har dom anställda. Anställda som jobbar i deras hushåll. Kanske till och med anställda som bor hos dom.

Mellan varven dyker det upp nån Facebook-status bland mina Bangkok-vänner, som svider rejält i ögonen på dom svenska ”vännerna”. Och ja… många gånger kanske statusarna kan vara lite onödiga. Man borde ju veta vid det här laget att Sverige-svenskarna inte riktigt uppskattar detta.

Det stora problemet ligger dock i att ”vännerna” inte har en aning om hur det verkligen är att leva här. Har man en maid, så måste man vara en lat överklass-kärring som inte gillar att smutsa ner sina nyputsade naglar. Och har man en nanny så är man till och med så lat att man inte orkar ta hand om sina egna barn.

-Nej i Sverige minsann, där tar vi hand om vår egen skit och våra egna barn, OCH vi jobbar heltid båda två... är ganska vanligt att se bland kommentarerna. Ni har verkligen blivit bortskämda där på andra sidan jorden.

Och visst kan man lätt uppfatta att det är så. Men det är givetvis inte så enkelt.

Det Sverige-svenskarna ofta missar är alla fördelar som finns med att bo i Sverige. Man glömmer bort sin egen barnomsorg. Man glömmer bort mormor och morfar som finns enkelt till hands. Man glömmer bort att hela Sverige är väldigt anpassat för barnfamiljer. Man antar bara att Thailands-svenskarna har allt detta, + en nanny som jobbar heltid.

Om man skulle berätta för thailändare hur vanliga svenska barnfamiljer lever i Sverige, skulle dom nog anse att dom levde värsta överklasslivet. Allt är serverat. Behöver knappt tänka alls.

Här finns inget serverat. Allt får du fixa själv, och allt kostar pengar. Och vi får fixa det på ett språk som vi inte riktigt hanterar.

Att bo i Thailand och ha en nanny är inte lyx. Det är vardag. Om jag hade möjlighet skulle jag alla gånger välja något som mer liknade det svenska systemet. Vilken lyx! Ett vanligt dagis. Kompetent personal. Allt funkar. Tryggt och säkert. Familj och vänner som kan barnvakta om kvällen. Men men… Jag skulle ändå inte välja bort det här. Vi får nöja oss med second best. Vi får anställa en nanny som får ta alla dom där bitarna som våra vänner i Sverige får ”gratis”.

-Ok ok, men ni kan väl städa själva iaf?

Jo då, det kan vi. Om vi inte gör något annat. Det är svårt att förstå… men den normala städningen som görs i Sverige - här får man räkna med det 5-10-dubbla. Sant!

När jag bodde i Sverige så hade jag som rutin att snabbstäda en gång i veckan. Då dammsög jag golvet, och dammade snabbt av ytor med en dammvippa eller torr trasa. En gång i månaden hade jag storstädning. Då var det förutom dammsugning att torka golvet, och förutom att damma av ytor att torka ytor. Ganska normalt tror jag.

I Thailand behöver man faktiskt inte dammsuga. Det hinner nämligen aldrig bli damm. Man behöver däremot torka golven, varannan dag, helst varje. Ett par gånger har jag väntat upp mot en vecka med att torka golvet, och då är vattnet riktigt svart.

Svensk vecko-städning har vi alltså varje dag. Och svensk månads-städning har vi typ varannan dag. (Och svensk års-städning typ en gång i månaden.)

Klart vi kan städa själva! Men vi hinner inte. Inte om vi vill fortsätta leva efter vår svenska standard.

Givetvis finns det många Thailands-svenskar som aldrig rör sin egen disktrasa. Men jag skulle faktiskt tro att det flesta som bor här, trots att dom har maid eller städhjälp, ägnar ungefär lika mycket tid åt hushållsarbete som sina svenska vänner.

(Sen finns det ju en annan aspekt som man inte får glömma. En som jag själv har fått kämpa mycket med att acceptera… Att som thailändare få jobba som maid eller nanny i en västerländsk familj är en fantastisk möjlighet. Det slåss om jobben. Att anställa någon att städa ditt hem, är alltså inte något som enbart ska ses som lathet. Har man möjligheten, så är det faktiskt något som man bör göra. Alltid håller det någon borta från att tigga på gatan, eller att sälja sin kropp till turister. Men det är en helt annan historia…)

Så… lever svenskarna överklassliv i Thailand?
Jo, det är klart att vi gör det. På många sätt har vi det helt fantastiskt bra. Vi har varmt varenda dag. Vi kan äta ute varenda dag (så länge det är thai-mat). Och vi möts ständigt av leende människor som ser upp till oss och tycker vi är vackra. Men när det kommer till barnomsorg och hushåll, så måste jag nog säga att man inte riktigt kan kalla det för ”överklassigt”. Det är bara annorlunda. Annorlunda från i Sverige.

Så nästa gång en Thailands-svensk skriver på sin Facebook-status: -Jobbigt, vår nanny är sjuk!  Tänk till en gång. Det är faktiskt inte mycket annorlunda än om en Sverige-svensk skulle skriva: -Jobbigt, alla fröknar är sjuka och dagis är stängt!

 .

Molly med kompisen Iris och deras nannys,
i vårt gamla hus i Pattaya.

.