In My Shoes

Archive for the ‘Prostitution’ Category

Unga fröken Ning är så (äntligen) tillbaka i baren. Givetvis skulle jag önska att det hela hade slutat på något annat sätt. Men hon lät det bara gå åt det hållet. Det kändes som om det var oundvikligt.

Hur länge hon verkligen har varit tillbaka vet jag inte. Men jag har vetat om det i snart 2 månader, sedan slutet på juli.

1 månad tidigare, i slutet på juni, var jag på den baren på Koh Samui där hon tidigare jobbat. Just då var hon inte där i alla fall. Jag pratade lite med tjejen som fungerar som bar-manager (mamasan), och frågade henne om hon hade hört från Ning på sistone. Hon sa att hon inte visste något. Hon sa att Ning hade slutat i baren för över ett år sedan, och åkt till sin mormor i Isaan (nordöstra Thailand). …Och det är ju i och för sig sant. Men hon glömde tydligen bort att Ning kom tillbaka för att jobba för henne igen under flera månader, innan hon i januari valde att lämna baren för andra gången, och kom till oss i Pattaya för andra gången.

Men nu är Ning alltså tillbaka igen, och inne på omgång 3 – i samma bar, med samma mamasan, på Koh Samui. Första gången hon kom dit var hon 15,5. Andra gången var hon precis fyllda 16 år. Och nu tredje gången var hon i slutet av 16. Ning fyllde 17 år, den 7:e augusti.

En gång i tiden fick jag en kommentar från en man som var väldigt frågande till hur Ning som 16-åring någonsin skulle kunna ha jobbat i bar, eftersom det inte är lagligt. Man ser mycket hårt på barn-prostitution i det här landet, och inga barer vill riskera att råka illa ut, menade han på. (Det kändes lite som han ville jag skulle erkänna att jag fabulerade ihop hela denna historia. Inte helt säker på vad han var ute efter. Antagligen mest stilla sitt eget samvete för att han besöker dessa barer. Vem vet, vem vet…)

Men… Ning är som sagt tillbaka, för tredje gången i samma bar, och hon är fortfarande underåring. (Jag har en kopia på hennes ID-kort!)

Enligt Ning själv är det massor med tjejer som precis som hon är under 18 år. Bar-ägarna vet såklart om detta, och gör en överenskommelse med de underåriga – Tjejerna har sagt till bar-ägaren att dom är över 18 år, och bar-ägaren har handlat i ”god tro”. (Så enkelt löste man det problemet!)

.

Nings avslöjande för mig att hon var tillbaka i baren var lite skumt. Jag blir osäker på om hon verkligen trodde jag var så naiv  och korkad, eller om hon ville att jag skulle komma på henne så hon skulle slippa berätta själv.

För flera månader sen så öppnade jag en Facebook till Ning, i hopp om att få denna apatiska tjej intresserad av något. Det gick som det mesta annat, dvs inte alls. Hon visade stort intresse när vi gjorde det, men redan dagen efter hade gnistan försvunnit. Hennes Facebook förblev orörd… Tills en dag i slutet av juli.

Plötsligt hade Ning lagt in en profilbild på sig själv, samt ett album med 6 foton. Jag visste redan innan jag hade tittat på bilderna. Ning hade varit i Isaan i över två månader, för att plugga. Inget hade hänt. Precis som vanligt så låg hennes apati som en mörk skugga över hela henne. Men nu hade hon valt att börja använda Facebook. Något hade givetvis hänt. Något hade fått henne att tända till. Detta ”något” kunde bara vara en sak.

Bilderna visade Ning, i en bar…

Jag spelade lite dum och kommenterade hennes profilbild, och frågade vem som hade tagit den fina bilden. Det dök snabbt upp ett e-mail.

Ning skrev att hennes moster med man och barn skulle åka till Koh Samui på lite semester. Och då hade dom velat hyra in Ning, för att följa med och ta hand om deras barn. Eftersom Nings lärare dog (! lite osäker på om det verkligen var meningen att hon skulle skriva så, hon kan ju mycket väl ha menat skriva något annat) så var alla elever lediga från skolan torsdag och fredag. Med lördag och söndag så gav detta 4 dagars ledighet. Och Ning kunde åka till Koh Samui under 3 dagar, för att ta hand om mosterns barn. När hon var på Koh Samui gick hon till baren där hon tidigare arbetat, för att hälsa på sina gamla vänner. Bilderna hon lagt ut på Facebook var tagna i baren.

Bra historia va..?..

Jag svarade henne att jag var väldigt ledsen och besviken. Inte för att hon var tillbaka i baren, utan för att hon kände att hon var tvungen att ljuga för mig. Jag skrev att hon efter så här lång tid borde veta att jag alltid kommer respektera de valen hon gör här i livet, även om jag inte alltid kommer tycka dom är bra. Jag skrev att jag alltid kommer att finnas där för henne, oavsett. Jag skrev också att hon med sitt mail behandlade mig som en farang-man som man möter i baren, och som man ska ljuga så mycket man bara kan för. Och jag skrev såklart att detta gjorde mig mycket ledsen.

-Hur jag vet att den otroliga historien om mosterns barn och läraren som dog verkligen inte är sann?
-Ning har olika outfits på alla bilderna tagna i baren!

Ning skrev ett kort mail till svars där hon bad om ursäkt, att hon förstår att vi nu hatar henne, och att hon är tacksam över att ha fått träffa oss. Precis därefter raderade hon sitt e-mail-konto. Ning var borta…

.

Ning är tillbaka i baren, och ”Projekt Ning” har äntligen nått sitt slut. Eller rättare sagt – ”Projekt Ning, januari 2010″, har äntligen nått sitt slut. Jag är nämligen inte helt säker på att det här var det sista jag har hört ifrån henne.

Men för denna gång så är detta nu över. Och den som tagit det hela hårdast tror jag är Ron – finansiären av projektet. Han var så säker på att Ning var annorlunda, att hon var speciell, att hon var lurad. Han var så säker på allt skulle lösa sig om vi bara plockade ut henne ur baren och gav henne pengar så hon kunde utbilda sig. Och det var väl egentligen också där som det stora problemet började – Utan någon som helst tanke på vad han gjorde, så betedde sig Ron precis som en av alla farang-pojkvänner dessa tjejer träffar i baren.

Alla tror dom att dom är speciella. Alla tror dom att just dom kommer kunna rädda denna stackars ”lurade” tjej. (För alla tjejer är givetvis speciella, ”lurade”, och totalt annorlunda än alla andra tjejer i baren.)

Han trodde det skulle vara enkelt, han trodde han skulle hjälpa någon. Att han skulle få sig en ”thai-flickvän” på köpet hade han inte riktigt räknat med.

Det postiva är väl att jag tror att denna erfarenhet har ändrat hans syn på de thailändska girly-barerna.

Ron lever ett sånt extremt liv, så det är en historia som skulle kunna uppta en helt egen blogg. Han är på ständig affärsresa. Han lever ett jetset-liv med möten på topp-nivå, svindyra kostymer, och 6-stjärniga hotell. För att kompensera detta lever han privat så simpelt man bara kan. När man träffar denna extremt enkla och jordnära figur, kan man aldrig i sin vildaste fantasi föreställa att han skulle jobba med det han gör. I hans garderob finner man urtvättade t-shirts köpta på nån billig marknad, och designerkostymer. Inget däremellan!

Rons syn på semester är inte lyxiga hotell. För honom är lyxiga hotell jobb. Ron packar med sig ett par shorts och två t-shirts i en plast-kasse och drar iväg till ”slummen”. Han åker gärna till Thailand och besöker nån halvsunkig gata och hänger med de ”dåliga” människorna, gärna dom riktigt nedgångna och sunkiga. Ron besöker inga barer som heter ”Nice Girls Beer Bar”. Han letar upp dom som borde heta ”Old & Ugly Lady Beer Bar”.

Precis som så många andra, så har Ron… (glömt bort är väl kanske fel att säga… ) aldrig tänkt på att dessa människor som han träffar för att få sitt avbrott i sin verklighet, att detta är deras verklighet. Han har aldrig riktigt tänkt på vad dessa tjejer pysslar med när dom plötsligt försvinner från baren ihop med någon. Det är klart att han har vetat, men han har aldrig tänkt något om det. För honom har dessa girly-barer bara varit den totala motsatsen till lyxhotell och pretentiösa restaurang-besök. Det har varit hans avbrott, hans frizon.

…Tills han valde att ge sig in i Projekt Ning vill säga.

Ron har inte bara förlorat pengar på detta projekt. Han har förlorat sin illussion. Dessa bar-tjejers liv har plötsligt blivit verkligt för honom. Dom är inte längre bara ett avbrott i hans liv. Dom är på riktigt.

Att hänga med unga thailändskor som säljer sina kroppar till turister för pengar, känns inte längre lika ”avkopplande” som det en gång gjorde.

Ning var inte speciell, hon var inte annorlunda, hon var inte ”lurad”. Ning var precis som alla andra. Vilket också innebär… – Alla andra är som Ning. 

.

.

Bilden på baren är tagen i slutet av juni på Koh Samui,
och är den baren där Ning just nu ”jobbar”.
Jag har valt att sudda ut namnet.

Bilderna på Ning är hennes egna bilder från baren, som hon la ut på Facebook.
Jag har valt att klippa dom.

.

————————————————–

Läs hela den samlade storyn om Ning och hennes tid hos oss, under rubriken
Projekt i min omgivning.
Klicka på rubrik-fliken överst på sidan, eller gå direkt via denna länk -
www.in-my-shoes.com/projekt-i-min-omgivning/ning

.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag kände vemod. Nej, det känns faktisk bara jättebra. Så äntligen kan vi lämna den här sörjan bakom oss. Tillbaka till verkligheten.

Pattaya omnämns ofta som en lekstuga för vuxna. Men nej, det stämmer inte! Pattaya är ingen lekstuga för vuxna - Pattaya är en lekstuga för vuxna män. Vuxna män som av någon konstig anledning har fått för sig att dom är lite mer värda än andra människor. Och att dom har någon slags rättighet att gotta sig av andras misär.

Allt i Pattaya bygger (fortfarande) på sex-industri = sex-turism = prostitution. En prostitition som finns på grund av att det finns ”rika” västerländska män som anser att det är helt i sin ordning att köpa sex och ”kärlek” av fattiga thai-flickor från den norra och nordöstra delen av Thailand.

Så många försök görs att få Pattaya att framstå som ett ”normalt” ställe. Men det är långt kvar dit. Man kan fortfarande inte gå en promenad nere i city, utan att passera en tre-fyra gogo-barer. Och man kan fortfarande inte gå en promenad var-som-helst i stan, utan att passera en tre-fyra ”vanliga” girly-barer. Varannan bath-buss innehåller reklam för gogo-barer, massage-institut eller gentlemens-klubbar. Många bath-bussar är totalt tapetserade från topp till tå med flickor i underkläder och putande läppar.

.

Sex-turismens Pattaya för dock med sig en del ”fördelar”, som även vi andra kan få del av. Bland annat så tillhör nog maten bland det bästa i Thailand jämfört med andra turist-orter. Eftersom de flesta turister i regel är i sällskap av en thai-dam, så blir kravet på riktigt bra thai-mat högre.

Jag kommer även att sakna vårt hus – Saranchol, Wongamat Beach, Naklua. Jag har klagat på den höga hyran, och vatten som fungerar lite grann som det själv vill. Men jag kan absolut inte sticka under stolen med att jag har trivts fantastiskt bra här.

.

Många goda stunder. Många goda vänner (som de flesta iofs hann flytta före oss).
Det är dags att dra vidare!

.

Ning bestämde sig för att hon ville flytta till Isaan. Till viss del för att tillfredställa mig tror jag tyvärr. Hon har aldrig velat det tidigare, men nu efter att jag tryckt på lite om detta så har hon plötsligt ändrat sig. Jag vill ju att hon ska vilja för att hon vill och inte för att jag vill, men men… Jag tror ändå att det blir bäst så.

Hon har kommit på att hon kanske vill bli lärare i framtiden, och då funkar ändå inte det privata high school som hon skrev in sig på här i Pattaya. Men det är inga problem att komma in på ett allmänt high school i Isaan, och då får hon rätt behörighet.

Med en månad kvar till skolstart frågade jag henne om hon ville åka upp till Isaan redan nu för att ha lite ”sommar”-lov med sina vänner, och installera sig hos sin moster. Men nej, hon ville vara kvar här i Pattaya och läsa en kurs engelska till. Jag fick en känsla av att hon bara ville det för att visa sig duktig, så jag var noga med att fråga både en och två gånger om hon verkligen var säker på att hon ville det.

Ning skrev in sig på samma skola där hon tidigare tagit en 2-veckorskurs. Hon sa något om Songkran som jag inte riktigt förstod, så jag brydde mig inte så mycket om det. Senare gick det dock upp för mig att skolan var stängd, och skulle öppna igen efter Songkran. Hade jag vetat det då, hade jag givetvis inte låtit henne anmäla sig till kursen så tidigt utan sagt att hon fått vänta tills dom öppnade igen.

Och mycket riktigt… Under Songkran-veckan dök Ning upp hemma hos oss. Hon sa att hon var tvungen att åka upp till Isaan redan nu för att fixa något med skolan. Jag frågade henne om engelska-kursen som skulle börja veckan efter, och hon sa att hon inte kunde gå.

Bägaren rann över. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så jag satt bara tyst och stirrade tomt ut i luften. Hon gjorde samma sak igen. Igen och igen och igen och igen.

Ja sa till henne att om det bara var upp till mig så skulle hon nu åka ut. Här och nu! Allt är över! Som hon har slösat, med sina egna pengar, med Rons pengar, och med min tid och energi. Det räcker nu! Och efter att vi precis har haft alla dom där samtalen, och jag frågade om hon verkligen verkligen var säker på att hon ville gå en engelska-kurs, så blir det så här. Och hon verkar inte ens bry sig.

För första gången började Ning gråta.

Vi satt där säkert nån timme. Jag var så trött så visste varken ut eller in. Jag var mest tyst, men tusen tankar gick genom huvudet. Om allt ändå bara hade varit upp till mig, så hade det hela vara så mycket enklare. Men Ron vill ju något annat. Och om hon ändå bara hade gjort något riktigt stort fel, men det har hon inte. Hon har ju heller inte gjort något rätt. Men det hade ju varit enklare om hon hade gjort något riktigt fel.

3,5 månad hade hon nu varit här hos oss. 3,5 månad! Och under dom 3,5 månaderna så har hon lyckats gå en engelska-kurs på 2 veckor. 2 veckor! Och förutom alla pengar som hon har bränt på ”vanliga” saker, så har hon också en deposition till high school här i Pattaya plus två uppsättningar skoluniformer och nu en kurs i engelska som bara… pooff! Borta!

Allt mitt förnuft säger mig att vi borde avsluta henne. Men just nu är jag så trött. Så trött, och orkar inte bry mig.

…Ok, hon får minimum. 1.500 baht i månaden för mat och husrum hos sin moster. 55 baht om dagen för kostnader till och från och i skolan. Och så ett par hundralappar exra i månaden. = 3.000 baht i månaden. That’s it! Jag lovar henne 3.000 baht i månaden fram till ”jul”-lovet i oktober. Då träffas vi igen och ser hur det gått.

Ning har nu åkt upp till Isaan, och jag kan lägga henne på hyllan ett tag. Äntligen har vi nått fram till ett ”avslut” som ska vara i alla fall i 5 månader.
Känner jag mig nöjd? -Knappast.
Är jag stolt över mig själv? -Inte mycket.
För något ”avslut” är det ju egentligen inte. Vi skjuter bara lite på problemet.

Ännu en gång har jag ”räddat” Ning. Ännu en gång har jag lärt henne att hon inte behöver ta ansvar för sina handlingar. Ännu en gång har jag bekräftat for henne att bartjejs-livet funkar. Nings prostitution fortsätter, om än i något andra former…

.

.

Läs mer om Ning:
1. Möt Ning – en annan bartjej
2. Vad händer med Ning?
3. Tillbaka i arbete
4. Projekt Ning bordläggs, del 1

.

Arbetet med unga fröken Ning har gått upp och ner, mest ner tror jag. Frustrationen och maklösheten har varit stor från min sida. Frågan hur länge man ska fortsätta ett arbete som man känner egentligen gör mer skada än nytta, har legat och gnagt i mitt huvud under i princip hela tiden. Det hela har känts som slöseri med tid, med tid och energi. Tid och energi som skulle kunna läggas på annat och andra.

I början på mars hade jag ytterligare ett ”Nu-får-det-vara-nog”-samtal med Ning, Jag valde också att ge tillbaka hennes pengar och konto-kort som jag hade tagit hand om. För att börja om på noll liksom. Jag ville att det skulle vara hennes val om hon ville att jag skulle hjälpa henne eller inte. Jag ville att hon skulle ta ett aktivt val.

Men, som vanligt så hände ingenting. Och jag bestämde mig för att inte försöka bry mig så mycket. Med en nyfödd William i min famn, kände jag att det var dags att lägga min frustration över Ning på hyllan.

I slutet på mars dök dock det där ofrånkomliga ögonblicket upp. Nanny Wandee (som Ning bor hos) berättade att Ning veckan innan hade gått till frisören, två gånger! Det hade kostat 3.000 baht. Och det fick mig att ta det slutgiltiga beslutet att dra mig ur detta. Hon vill inte! Hon har inga som helst ambitioner att göra något vettigt av sitt liv. Hon är nöjd. Hon har sin farang-pojkvän som tar hand om henne. Hon lever sitt bartjejs-liv, men slipper den där obehagliga sex-biten.

För mig har Projekt Ning aldrig handlat om Ning. Det har handlat om att erbjuda ett alternativ till någon som vill ha det. Och Ning vill inte ha det. För Ron (holländsk vän som står för den ekonomiska biten) däremot har det bara handlat om Ning, aldrig någon annan. Hans mål har varit att hålla henne borta från baren. Ett mål som inte räcker för mig.

Ning har vetat länge att jag inte har varit nöjd med vår situation, så det var inte särskilt svårt för mig att säga att jag ville dra mig ur. Jag har aldrig hymlat med att jag tycker vår relation kan liknas vid bartjej – farangpojkvän, och jag har hela tiden försökt förklara för Ning att det inte räcker, varken för mig eller för henne. Den enda funktionen jag egentligen har haft är farangpojkvännens kompis som ger pengarna till bar-flickvännen. Det känns lite onödigt. Då kan han lika gärna sätta in pengarna direkt på hennes konto istället för på mitt.

Jag har försökt förklara för Ning att hon har orealistiska tankar om sitt liv. Hon är 16 år, hon vill gå i skolan, hon vill skaffa sig en utbildning, men hon vill inte behöva göra något, och hon vill kunna spendera hur mycket pengar som helst samtidigt. Jag har försökt förklara för henne hur andra 16-åringars liv ser ut, dom som hon (tror att hon) vill vara som. Som ungdomarna i ”High School Musical” (som ständigt står på hemma i vårt vardagsrum). Dom sommarjobbar, dom åker till skroten för att leta reservdelar till bilen som knappt rullar, dom oroar sig för college och stipendier. När jag var 16 år så hade jag 700 kr (vilket är klart jämförbart med 700 baht), i fickpengar varje månad. Det skulle gå till lite kläder, biobesök, buss, nån McDonald’s, godis. När jag var 16 år kunde jag inte gå till frisören för 3.000 baht.

Jag frågar henne hur hon tänker, men hon vet inte. Jag frågar henne vad hon ska göra nu när alla hennes pengar är slut, men hon vet inte. Hon vet ingenting. Hon vet inte varför hon gör som hon gör, och hon vet inte varför hon inte gör som hon inte gör. Det är som om hon har gett upp. 16 år och har redan gett upp. Hon har gett upp på att hon kan bli något annat än en bartjej. Eller egentligen har hon aldrig gett upp. Det har aldrig funnits något annat. Det har aldrig funnits några andra drömmar. Hennes liv är redan klart. Och det har varit klart, ända sedan hon föddes.

Tiden rann iväg, och jag sa att vi skulle fortsätta samtalet dagen efter.

Bara sekunder efter ringer Ron till Ning. Han hade nån kompis som just då befann sig på Koh Samui och tror att han har sett Ning på den baren där hon jobbade. …Men herre gud! Och så bekräftar vi relationen farangpojkvän – bartjej ytterligare för Ning. Och Ning är inte sen att haka på. Rösten förändras. -Nej, varför inte lita på mig? Du lita på mig! Jag bra flicka! Jag bra flicka! Du lita på mig! på den mest bartjejs-liknande engelskan hon kunde få till. Jo det är sant. Det var säkert inte helt medvetet från hennes sida, men hon ändrade till och med sin engelska. Så där dålig engelska pratar hon inte med mig.

Jag hade redan bestämt mig innan, men det där samtalet hjälpte mig garanterat att stå fast vid min ståndpunkt. Ning är en bartjej! Och hon är inte redo att ta steget därifrån.

Fortsättning följer…

.

Läs mer om Ning:
1. Möt Ning – en annan bartjej
2. Vad händer med Ning?
3. Tillbaka i arbete

.

Häromdagen skrev den Pattaya-boende svensken Kurt Blomqvist (även känd som Mr Reflex) på sin blogg på FokusThailand, ett kontroversiellt inlägg där han väljer att påstå att de flesta sexköp som görs i Thailand kan klassas som våldtäkter.

Han menar på att ”en våldtäkt i lagens mening är att med våld, hot eller andra tvångsmedel tilltvinga sig samlag med motparten. Lägg märke till orden ”andra tvångsmedel”.  Andra tvångsmedel kan vara motpartens desperata behov av pengar. Eller falska löften om en trygg framtid. Med andra ord, kvinnan befinner sig i en valsituation under tvång.”

Som en kommentar till sitt eget inlägg skriver han:
”Jag förstår att många tycker tanken är absurd och strider mot sunt förnuft i ett land som Thailand där prostitutionen är en del av den vardagliga verkligheten. Men frågan handlar också om människovärde. Den som inte vill men av olika anledningar måste – tex brist på pengar eller påtryckningar från familjemedlemmar, hamnar i en tvångssituation som kan jämställas med att bli utsatt för våldtäkt. Det är lätt att säga att det är frivilligt och att de kan sluta när de vill. Men kan de det när det inte finns andra arbeten?”

Att kalla sexköpen för våldtäkt är givetvis ganska provocerande. Men det antar jag också var själva poängen.

Ok, vi behöver inte kalla det för våldtäkt. Vi kan kalla det för övergrepp. Vi behöver inte ens kalla det för sexuellt övergrepp. Bara för övergrepp. För hur man än vänder och vrider på det så är det ett övergrepp. En person är i beroendeställning, och en annan person utnyttjar detta.

I Sverige är denna typ av övergrepp oetiskt, och det är något vi i stort respekterar. Att som legitimerad läkare, psykolog, terapeut eller liknande inleda ett förhållande med sin patient är inte lovligt. Helt enkelt av den enkla anledningen att din patient befinner sig i underläge och beroendeställning till dig. Din position sätter dig i överläge. Patienten får en tilltro till dig. För många kanske det till och med är första gången dom upplever den typen av omhändertagande. Känslorna är förvirrande, och de kan ofta förväxlas med kärlek. Att som läkare utnyttja detta, bryter mot de etiska reglerna, och kan få konsekvenser.

I Sverige är det oetiskt att ha sex med någon som befinner sig i underläge. En nykter person har inte sex med en full. En fullfungerande person har inte sex med en mentalt handikappad. En läkare har inte sex med sina patienter. Och en lärare har inte sex med sina elever.

I Thailand däremot tycker många att det är helt okej för en ”rik, belevad” man att inleda ett (sexuellt) förhållande med en obildad 30 år yngre tös från landsbygden som knappt kan läsa eller skriva. Redan där är något lite snett. När vi sedan börjar blanda in pengar i det hela… Övergrepp, våldtäkt – kalla det vad du vill. Rätt kan det då aldrig bli!

.

Läs hela inlägget ”Våldtäkt? – helt okey enligt lagen” av Kurt.

Bilder lånade av Tamar Center – en kristen organisation i Pattaya,
som jobbar för att hjälpa bartjejer (=prostituerade) till ett annat liv.

.

Jag och Micke har tittat på den brittiska dokumentär-serien ”Big Trouble in Thailand” nu under några dagar. Tyvärr inte jättebra. Lite hoppig, och satsar mer på att bygga spänning med en hes Bengt Magnusson-stämma, än att faktiskt visa något. Men trots det, så visar denna dokumentär-serie på något som tyvärr verkar vara genomgående för alla människor som åker på semester – man blir odödlig.

Man behöver inte ens åka särskilt långt. Jag har kommit på mig själv att jag har en förmåga att köra fortare och bryta fler trafikregler när jag befinner mig utanför mina ”hemstäder” Västerås och Örebro än jag gör inom dom. Så fort jag når stats-skylten Västerås, även fastän jag fortfarande befinner mig på samma väg, så lättar jag lite på gasen. Och jag tror inte att jag är ensam. Visst känns det väl lite lättare att göra något ”busigt”, som att prova på lite marijuana när man är bortrest, om så bara i grannbyn. Eller som en vän till mig sa:
-Jag har bara rökt marijuana i Amsterdam. Men där är det ju ofarligt!

Varför? Som om allting som inte är hemma, inte riktigt är verkligt…
Och ju längre hemifrån vi kommer, desto mer ”overklig” blir vår tillvaro.

På semestern utsätter vi oss för saker som vi hemma skulle tänka till både en och två gånger innan vi gjorde. I Sverige skulle inte många hoppa in i bilen om det inte fanns säkerhetsbälte. Här i Thailand hoppar vi utan problem upp och sätter oss på flaket på en songtaew, eller blir skjutsade på en motorbike-taxi på tungtrafikerad väg utan hjälm.

Alkoholkonsumtionen ökar rejält, niktotinet liksaså, och skräpmaten tar över näringsintaget. Alla vet att de lever ett ohälsosamt leverne. Men ingen kan ta det seriöst. Det är ju semester! Problemet blir givetvis ett riktigt problem när semestern aldrig tar slut. Många pensionärer som lever utomlands halvårsvis, hamnar oförklarligt (?) på de lokala sjukhusen med levercirros, pankreatit och hypertereos.

Ett annat vanligt förekommande fenomen är inbillningen att man som turist inte lyder under landets lagar. Detta i kombination med att man redan från början är ”odödlig” kan få sig ödesdigra konsekvenser. I ”Big Trouble in Thailand” får vi följa chockade brittiska turister åka dit för narkotikainnehav och försäkringbedgrägeri. Och chocken blir givetvis inte mindre när straffet inte är böter, utan fängelse.

Att ingenting som sker under semestern är verkligt, gör såklart också att vi kan bete oss som totala svin. Vi kan behandla folk hur som helst, för dom är liksom ändå inte på riktigt. De allra flesta (män) besöker inte prostituerade hemma i Europa, och tycker heller inte att prostitution är ett värdigt liv. Men i Thailand gills inte det. Att besöka prostituerade är inte bara ok, det är till och med något man kan skryta om. Och man behöver inte ens tycka synd om tjejerna. För dom är inte prostituerade på riktigt. Inte som de prostituerade hemma i Europa. Dom här tjejerna vill ha sex för pengar.

I ”Big Trouble in Thailand” får vi se två helt vanliga unga killar stå på det ökända Walking Street i Pattaya, glatt och höglutt berätta för tittarna hur underbart landet är.
-Barer! Tjejer! Mer barer! Mer tjejer! Jag är ganska säker på att samma killar inte skulle vilja ställa sig på den kända prostitutions-gatan hemma i England och upprepa samma sak.

Semestern är en flykt från verkligheten. Ingenting vi gör är riktigt på riktigt. Inga människor vi möter är riktigt på riktigt. Vi kan supa hur mycket som helst. Ingenting kan hända. Vi kan bete oss hur som helst. Ingen kan bli sårad. Vi står över lagen. Vi står över verkligheten. Vi står över allt. Vi är kungar. Vi har semester. Vi är odödliga!

.

Synd bara att alla runt oss inte har semester.
Vi befinner oss alltid i någons verklighet.

.

Egentligen så slutade jag väl aldrig. Det hela pågår hela tiden. Projekt Ning tycks vara ett projekt utan slut. Just nu bryr jag mig inte ens om i fall det blir ett bra eller dåligt slut. Bara vi kommer fram till ett slut, eller en lösning.

Men vi bara trampar på. Ena dagen känner jag att vi går framåt. Nästa dag dyker något upp, och det känns som tre steg bakåt. Vi står och stampar. Och vi hamnar i samma samtal igen och igen och igen. Jag tycker att ”nu har hon fattat”. Men sen gör hon något, som bevisar totala motsatsen.

I mitten på februari skrev vi in Ning på en skola, och hon är alltså redo att börja 3 år high school (gymnasiet) när nya terminen börjar i maj. (Japp, skolåret börjar i maj. Kort ”jul”-lov på hösten, och sen själva ”sommar”-lovet på våren, i samband med thailändska nyåret Songkran.) Eftersom vi hade två månader kvar tills skolan börjar, och Ning var så himla glad över att få börja plugga, så bestämde vi att hon skulle få gå engelska-kurser nu under dessa veckor. Såna kryllar det av här i Pattaya, så det var inga större problem att hitta en för överkomligt pris. Vi skrev in henne på en samma dag, och hon började redan dagen efter. Allt kändes bra! Ning var nu upptagen med engelskakursen varje dag måndag-fredag 12-14. Och skolan i maj var klar. Äntligen hade vi kanske nått någonstans.

Men, två veckor senare (förra veckan) fick jag mail från vår holländska sponsor. Jag har kanske inte berättat om honom… Ronald är en vän till oss, och han var med när vi träffade Ning första gången, och det var han som träffade Ning och tog med henne hit till oss i Pattaya, efter att hon hörde av sig till mig runt nyår och sa att hon ville sluta i baren.

Tyvärr har vi haft lite olika syn på Nings situation. Ronald har hela tiden sett Ning som speciell, som annorlunda mot alla andra bartjejer. Av någon anledning så tog han Ning till sig, som en lillasyster, och har varit övertygad om att hon har blivit ”lurad”, och att det andra tjejerna i baren har ”utnyttjat” henne. Jag ser väl på det som… ja givetvis har hon blivit lurad och utnyttjad, men inte mer än andra. Ning är precis som vilken ”vanlig” bartjej som helst. Visst var hon idag en av de yngsta tjejerna i baren, men dom har alla varit där. Alla är lika ”lurade” och ”utnyttjade”.

Ronald har varit övertygad om att bara vi plockar ut henne ur baren, ser till och hon får pengar och kan gå i skolan, så kommer allting att bli bra. Jag har inte varit lika säker på det. Jag var väldigt inne på att vi skulle sätta henne i något slags ”program” för exbartjejer. Men Ronald ville inte det, eftersom han inte ville att hon skulle jämställas med de andra tjejerna. Och tyvärr så hann han lova henne både det ena och det andra i form av guld och gröna skogar. Och det försatte honom (=oss) i en situation som jag givevtis inte är helnöjd med – Vi är Nings rika farang-pojkvän.

Ning drog den höga vinsten, den som hela livet i baren handlar om. Att träffa en (eller flera) rik ”pojkvän” som kan ta hand om en. Nings pojkvän är ju tyvärr kanske inte drömmen, eftersom han består av två personer – Ronald i Holland, och jag här i Pattaya. Det blir lite rörigt. Men hon slipper i alla fall ha sex med båda av oss.

Förra veckan fick jag alltså ett mail från Ronald. Han hade fått ett mail från Ning som bekymrade honom en hel del. Hela mailet var skrivet (på mycket enkel engelska förstås) i positiv anda, ”Jag mycket lycklig” och liknande. I allt det här positiva hade hon också lyckats klämma in att hon behövde mer pengar, och nånting med ”gå med män”. Hon skrev också något om att hon kände en man i Pattaya, och att hon skulle få börja dansa i hans bar.

Ronald fick sig en liten släng av verkligheten. Själv blev jag inte särskilt chockad över det hela.
… Och ännu en gång blev det dags för mig att ta upp samma samtalsämne, igen. Denna gång fick det dock bli i brevform eftersom jag ju enligt Dr Supanee skulle föda senare samma natt (vilket ju också visade sig vara korrekt). För att verkligen visa mitt allvar skickade jag med hennes konto-kort och alla hennes pengar, som Ronald hade fått henne att ge till mig när hon kom hit.

Igår, måndag, dök Ning upp hemma hos oss. Jag tror hon var lite rädd, för hon sa nästan ingenting alls. Satt mest väldigt tyst. Och ännu en gång gick vi igenom samma sak, igen.
- Allt är ditt val. Du väljer vad du vill göra med ditt liv.
- Du måste känna efter vad du vill. Inte vad du tror att jag vill. Eller vad du tror att Ron vill. Det handlar om vad du vill.

Och det vanliga svaret ”Jag vill gå i skolan” dyker upp.
- Men det räcker inte längre. Du måste tänka längre.
- Vad vill du sen? Hur ser ditt liv ut? Vart jobbar du? Vad gör du på fritiden? Vilka umgås du med? Hur är din pojkvän?

Som grädde på moset tvingade jag henne att titta på den norska dokumentären ”Pattaya for mine føtter”. Inte för att hon fattar så mycket av talet, men det sorgliga framtoningen av tjejernas liv och den ”husdjurs-liknande” synen från farang-männen går inte att ta miste på. Hon tittade mycket intensivt på filmen.

Där står vi nu! Jag väntar…
Jag hoppas på att få se någon slags gnista från hennes sida. Jag vill se livsglädje. Jag hoppas att hon ska ta ett aktivt val. Om valet blir baren och pengar bryr jag mig inte om längre. Bara hon gör ett aktivt val.

.

Läs mer om Ning på
www.in-my-shoes.com/mot-ning-en-annan-bartjej
www.in-my-shoes.com/vad-hander-med-ning

.

Efter att inlägget ”Pattaya i hetluften” missuppfattades lite (i ett annat forum än här på In My Shoes) så kände jag att det kanske var läge att förtydliga lite:

Ironin är givetvis inte alltid enkel… Men det var alltså inte Norges norrmäns oförmåga att sätta sig in i andra människors levnadsförhållanden  jag var ute efter, utan Pattayas norrmäns. Att det i det här fallet handlar om just norrmän är givetvis en slump!

Att vara i Pattaya förändrar människor, även mig. Aldrig trodde jag att jag skulle… inte försvara, men känna en sån stor förståelse för prostitutionen som jag nu ändå gör.

Många av de män som valt att bosätta sig i Pattaya har dock dragit det ett par steg längre. Dom inte bara förstår det. Dom tycker att det är helt jävla fantastiskt bra. Det dom inte förstår, är att människor utanför Pattaya Thailand inte ser på det på samma sätt som dom gör.

Glöm prostitutionen några minuter. Vi snackar människovärde istället. Är jag mer värd bara för att jag råkar vara född i Sverige, där möjligheterna för mig att utbilda mig har gett mig mer pengar och mer kunskap än vad en person i Thailand har? Om denna thailändska person hade blivit adopterad och också växt upp i Sverige, med samma möjligheter som jag haft, hade den personen varit mer värd då?

Vi vet alla vad vi ska svara: Nej! Men allt vi gör tyder på att vi ändå tycker: Ja! -Jag som rik västerlänning är mer värd än vad du som fattig thailändare är.

Många av männen i Pattaya ser på sig själva som någon form av gudar. Saker som inte är okej hemma blir plötsligt okej här, för att dom har pengar. Dom ser sig själva som någon slags frälsare som gör dessa thailändska kvinnor en stor tjänst genom att ha sex med dom och betala några futtiga kronor. Kvinnorna ska vara tacksamma! Utan männens sex-pengar skulle dom och deras barn svälta.

Så vadå, är Jessica för eller emot prostitution? -Hon är emot! Inget snack om saken! Däremot är hon fullt medveten om att en total avskaffning imorgon knappast skulle lösa problemen för dessa kvinnor och deras familjer.

Min huvudsakliga anledning att vara emot handlar om människovärde och mänskliga rättigheter. Jag (som icke-buddhist) tror inte att jag har ”förtjänat” det här livet som jag nu lever. Att jag blev jag är bara en stor slump. Och att jag inte blev född som en fattig flicka i Thailand är en stor slump. Att jag idag sitter hemma framför min dator i vår lyx-condo och blickar ut över i havet, istället för att sitta uppsminkad i allt för lite kläder på en av stolarna på Soi 6 10 minuter härifrån, är alltså bara en slump. En slump jag givetvis är väldigt tacksam över, men ändå en slump.

Jag är inte mer värd än vad dom är. Varken mina pengar eller mina år i skolan ger mig ett högre människovärde än vad dom har.

När man pratar prostitution pratar man ofta mänskliga rättigheter. Man pratar om alla människors rättighet till sex. Och man pratar ofta äldres och handikappades rättighet till sex. Prostitutionen möjligör denna rättighet. Däremot pratar man aldrig om kvinnans rättighet att slippa ha sex med någon hon inte vill. -Men hon vill ju, hon får ju pengar. Exakt! Ta bort pengarna, och vad blir kvar då? En kvinna som inte vill ha sex med någon men har det ändå. Är det människovärde?

Enda anledningen att den här kvinnan är med dig i Pattaya istället för med sina barn i Isaan är för hon inte har nägra pengar.
Enda anledningen att den här kvinnan är med dig i Pattaya istället för med sina barn i Isaan är för att Du har pengar.

Att vara i Pattaya förändrar människor, även mig. Aldrig trodde jag att jag skulle… inte försvara, men känna en sån stor förståelse för prostitutionen som jag nu ändå gör.

Många av de män som valt att bosätta sig i Pattaya har dock dragit det ett par steg längre. Dom inte bara förstår det. Dom tycker att det är helt jävla fantastiskt bra. Det dom inte förstår, är att människor utanför Pattaya Thailand inte ser på det på samma sätt som dom gör…

.

I Sverige har det varit ganska tyst om det ökända Pattaya ett tag (så vitt jag vet). I Norge däremot är det just nu förstasides-nyheter var och varannan dag. Och visst är det väl svårt att inte ha några kommentarer om detta…

Det är framförallt den norska kvällstidningen VG (Norges svar på Aftonbladet) som har stått för löpen. ”Pattaya – Syndenes by”, ”Ferieparadis for bodybuildere”, ”Norske barer i Pattaya samlingspunkt for norske kriminelle”, ”Norsk feriesenter for funksjonshemmede tar beboere med på Go-Go-barer”.

För att väga upp lite har man även gjort ett par artiklar i stil med ”Pattayas lyse sider”. Men det är inget snack om saken vilken framställning av Pattaya man satsat på. Och det är väl inte dess ”lyse sider”…

Det senaste i norsk media är nog ändå bland det mest komiska (och tragiska) jag har sett!

För att få bukt med den ”orättvisa” bild av Pattaya som visats upp, så har en norsk barägare bjudit ner ett TV-team för att göra ett film-reportage om det ”riktiga” Pattaya, utan allt skitsnack om barer, droger och prostitution. Filmen som fick namnet ”Pattaya for mine føtter” sändes på norsk TV den 1 februari, och efterdyningarna är helt fantastiska.

Dom senaste löpen på VG är nu ”Kjøper jenter på norsk bar” och ”-Jeg er ingen hallik”. Och den som menar att han ”er ingen hallik” är just den barägaren som ligger bakom att hela filmen blev gjord över huvudtaget.

Filmen fick helt enkelt inte det resultat som barägaren hade väntat sig. Här bjuder han ner norsk TV för att visa upp det ”riktiga” livet i Pattaya. Vi får följa honom i hans bar, med tillhörande Go-Go-del. Vi får följa honom en vanlig utekväll med polarna på Walking Street. Vi får höra lite ”on-camera”- och ”off-camera”-snack. Och vi får följa med en av de (100!) thai-tjejer som jobbar i hans bar. …Och så blir det så fel… Norska folket var inte positiva. Och många av landskamraterna i Pattaya har inte heller varit helt nöjda. ”Pattaya for mine føtter” har knappast varit till Pattayas fördel. 

Så hur kunde det bli så här? Och den självklara frågan för alla boende i Skandinavien – Hur korkad är han?

Här följer min teori: 

Pattaya är en mycket mycket speciell plats. Med Go-Go-barer och ”vanliga” tjej-barer i varannat gathörn, med halvnakna ”frilansare” på strandpromenden en vanlig vardagseftermiddag, och med äldre slitna västerländska män gåendes hand i hand med unga, vackra thailändska tjejer på stan, är det lätt att tro att man ska känna stark avsky för staden. Men det är inte så enkelt… Att mötas av en sån extrem bild som Pattaya ger, är på många sätt för mycket för att ta in. Det är som att kliva in i en film, illusionen är total, och verkligheten utanför flyter längre och längre bort. Pattayas nattliv blir en sån naturlig del av vardagen, att man till slut glömmer att andra människor inte lever på samma sätt.

Att vara (äldre) man i Pattaya blir normen. Att gå på barer blir normen. Att ”ta sig” unga, fattiga outbildade thai-flickvänner blir normen. Och att betala dom en tusenlapp eller två (några hundra kroner) för att tillbringa natten tillsammans med dom blir normen.

När människor utanför sedan ”klagar” på detta, så förstår man inte. - Det här är ju vårt liv. Det här är normalt. Det här är naturligt. Ni måste ha missuppfattat allt.

Och jag tror att det var precis det som hände i den norska barägarens fall. Han förstod inte missnöjet som riktades mot Pattaya från Norge. Så han skulle minsann visa dom hur fantastiskt bra det egentligen är. Vad han aldrig förstod var att det som det norska folket hade problem med, var just hans ”normala” Pattaya.

Och det är precis samma sak som har hänt i övriga reportage skrivna om Pattaya i norsk press. För även om en stor del av den norska populationen i Pattaya just nu inte är överlyckliga över filmen som sändes på TV, så har dom allra flesta suttit i precis samma situation själva. Åtskilliga norska forum har diskuterat den ”orättvisa” bilden som förmedlats i norsk media. Man diskuterar gärna den enskilda människans rättighet. Den enskilda människans rättighet att besöka Go-Go-barer. Och den enskilda människans rättighet till sex.

Den enskilda människans rättighet..?.. Ja, inte är det då den enskilda thailändska kvinnans rättighet till (vad vi för oss själva anser vara) ett värdigt liv man diskuterar. Då handlar det bara om hennes rättighet att prostituera sig…

.

Läs mer på VGs hemsida 
www.vg.no/nyheter/utenriks/artikkel.php?artid=583649 
Där finns även ett filmutdrag från ”Pattaya for mine føtter”.
Det kan dock vara strul att se på det utanför Norges gränser, pga upphovsrätten.
Funkar ibland, funkar inte ibland.

Eller ta helt enkelt och googla ”Pattaya for mine føtter”.
För den som vågar så finns filmen ute för nedladdning.
Det är ju såklart dock inget som jag skulle rekommendera någon att göra…
… Men jag rekommenderar starkt att se den!
Norskan är inte alltid helt enkel att förstå.
Men en bild säger ju ändå alltid mer än tusen ord.

Välkomna att ta del av mitt liv!

.

Det är lätt att säga att man ska börja ägna lite tid och pengar åt välgörande ändamål. Det är oftast svårare att verkligen få det gjort. Men igår bestämde jag mig för att ha en Tamar Center-dag, och med mina små slantar bidra till något vettigt.

(För den som är helt ny inför Tamar Center, så är det en kristen organisation som jobbar med ex-bartjejer (=ex-prostituerade). Se mer info längre ner.)

Jag började på ”huvudkvarteret” på 3rd Road, där dom har sitt café, restaurang, bageri, kortmakeri och smyckestillverkning. Tyvärr ser man dom inte så tydligt när man går förbi. Men dom håller på med en del ombyggnationer, så kanske det kan rätta till sig. Det enda man ser utifrån är att det är ett litet fik – Tamar Coffee Shop. Väl därinne så har dom lite broschyrer och papper om deras andra grejer, men vet man inte om det så missar man det tyvärr lätt. Men vågar man sig bara in så löser sig det mesta. Det är bara att fråga tjejerna som jobbar där, så hjälper dom en vidare.

Dagens mål var att köpa ett par kort, så jag blev guidad upp för trappan, upp till själva workshopen. Där hade dom gjort iordning en liten monter där dom visar upp sina handgjorda saker. Förutom de ”vanliga” korten finns det småkort, bokmärken, ramar, presentpåsar och smycken.

Ytterligare en trappa upp hade dom alla korten för försäljning. Tyvärr kunde jag inte ta några bilder när jag var där nu, för dom hade ett möte som pågick i rummet samtidigt, så jag ville inte störa för mycket. Men jag kan väl säga som så att dom är helt fantastiska! Och dom är fantastiskt billiga! Och man behöver inte ens ha dåligt samvete för att dom är så billiga. Alla intäkter går direkt tillbaka till dessa thailändska kvinnor som valt att lämna barvärlden, och nu är i begynnelseskedet av att skapa sig ett ”riktigt” liv.

Ett kort kostar 45 baht (9 kr). Jag köpte 5 kort för det hutlösa priset 200 baht (40 kr).

Alla kort (och ramar och presentpåsar osv) finns att beställa via nätet. Priset per kort är då 2 amerikanska dollar, och minsta beställningen är för 50 dollar (dvs du måste beställa minst 25 kort). Man bör räkna med 3-4 veckors leveranstid. Kan vara något att fundera på till nästa års julkorts-skickande… Kolla in korten på www.tamarcards.com .

Efter kortköpet på 3rd Road bar det av in till centrum, till Soi 6 Beach Road, till Tamar Centers frisörsalong. På en gång när jag kom in så såg jag små lappar ligga på ett litet glasbord, med prisuppgifter på engelska. Då kände jag mig lite stolt över mig själv. När jag och Anniken var där och kikade för 2 veckor sen frågade jag just efter nån info på engelska, och dom konstaterade att dom kanske borde skaffa det. Och nu hade dom gjort det!

Skrämmande billiga priser! Vilket givetvis är ett medvetet val. Det är inte meningen att det ska vara någon lyxsalong, och det primära klientelet är ju just (fattiga) bartjejer. Tamar Centers salong är ju dessutom lite av en lärlingssalong, där tanken är att dom ”färdiga” kan gå vidare i livet, och lämna plats för ”nykläckta” ex-bartjejer.

Med detta i åtanken hade jag väl inga jättehöga förväntningar på mitt frisörbesök. Men den tanken fick jag äta upp. Visst tog det hela lite tid, och det var lite skakigt mellan varven, men jag har nog aldrig upplevt en lyxigare hårbehandling. Det är absolut ingen enkel snabbkurs i att kapa hår dom här tjejerna gör. Hårtvättningen var helt fantastisk, och det kändes verkligen att hon tog sig tid att massera igenom hela hårbotten. Klippningen var otroligt noga, och hon klippte allt hår i tre olika riktningar, och kontrollerade gång på gång.

För hela kalaset fick jag betala 150 baht (30 kr).
-Nej, det kan inte stämma! Jag pekade på lappen att jag ville betala 150 baht för klippningen plus 120 baht för tvättning och föning. Men nej, hon skakade på huvudet och ville bara ha 150 baht. Så ja… jag vet inte om det blev rätt eller inte. För att stilla mitt dåliga samvete över att betala 30 kr för 1,5 timmes lyxbehandling, gav jag lite för mycket dricks.

Tamar-salongens prislista:
Tvättning & föning     120 B
Klippning     150 B
Färgning     400-500 B
Slingor     300 B
Hår-SPA-behandlning     250 B
Hår-detox-behandling     250 B
Permanent     600 B
Rak-permanent     500-800 B
Lockning     80 B
Ansiktsbehandling     250 B
Manikyr & pedikyr     200 B

En trevlig dag med sprudlande thai-tjejer, 5 handgjorda kort och en hårklippning.
Allt för den för den pinsamma summan 80 kr.
Ibland är välgörenhet otroligt enkelt!

.

———-

Mer om Tamar Center:

Kolla mina tidigare blogg-inlägg
Första mötet med Tamar Center
Andra mötet med Tamar Center

Besök Tamar Center online
www.ywamthai.org/pattaya/tamar.html – Tamar Centers officiella hemsida
www.tamarcards.com  - Köp Tamar Centers handgjorda kort
www.tamarbakery.com - Se utbudet från deras bageri i Pattaya
web.me.com/mgmusic/Site/Video.html -  en holländsk Tamar Center-sida, som verkar vara den sidan som mest används och uppdateras och bloggas på. Det är ju lite svårt för oss som inte kan holländska att förstå, men det finns några bra videos som man kan titta på!

Besök Tamar Center i Pattaya
- Besök deras café, restaurang, bageri och workshop på 3rd Road, endast ett par minuters promenad från South Road. Se www.tamarbakery.com för karta.
- Besök deras frisörsalong på Soi 6 Beach Road. En liten varning bör dock utfärdas innan ni beger er iväg dit – Tamar-salongen är av stategiska skäl belägen på en av de värsta prostitutions-gatorna i Pattaya. Alla är dock välkomna dit, men man ser gärna helst kvinnor.

———-

.