In My Shoes

Archive for the ‘Prostitution’ Category

Det är väl tur att man inte kan bestämma när saker och ting ska ske i livet. Som när man ska gå och förälska sig, eller när man ska bryta benet, eller när man ska bli gravid, eller när man ska få en prostituerad thai-flicka på halsen. För det finns väl ändå aldrig något rätt tillfälle.

Uppdateringarna runt Ning har varit lite skrala. På grund av att allt annat såklart händer samtidigt. Men det är väl så det ska vara. Så allt står helt rätt till!

Jag trodde nog att situationen med Ning skulle vara så mycket enklare. Men… igen så tänkte jag utifrån värsterländska perspektiv. Som jag nämnt i inlägget om Tamar Center, så har situationen tagit sig helt andra vinklingar än vad jag någonsin hade kunnat drömma om.
-Jaa, det är helt andra kulturella saker som ligger bakom situationen här jämfört med i Sverige! Jag vet, jag vet! Men jag förstod ändå inte. Och jag kan väl inte direkt säga att jag förstår ännu.

Och givetvis… precis lika svårt som det är för mig att efter en hel livstid börja tänka i helt nya banor, så är det naturligtvis minst lika svårt för Ning.

Ning ville inte sluta i baren för att hon kom på att det hon gjorde var fel. Hon ville inte sluta för att hon mådde dåligt av vad som skedde runt omkring henne. Hon ville inte sluta för att hon ville göra något ”bättre” av hennes liv. Ning ville sluta av den enkla anledningen att hon inte trivdes på jobbet. Det kan väl låta som anledning nog, men låt mig förtydliga.

Precis som att vissa människor inte vill jobba inom sjukvård, eller vissa inte alls trivs att arbeta instängda på kontor, precis så kände Ning för att jobba i baren. Och det är förståligt. Ning är inte alls den typen av person som passar att jobba i bar, någonstans. Hon är inte särskilt social, inte särskilt framåt, inte alls mycket ”show” över henne. Hon är väldigt lugn, lite blyg, och håller gärna en låg profil. Men så är hon bara 16 år också.

Ning hade sina första (och hittills enda) sexuella upplevelser i baren. Ning har aldrig upplevt sex (och vad hon själv tror är kärlek) på annat sätt, än att västerländska män har betalat henne. Nings problem var förstås att hon var så blyg och oerfaren, och kanske alltså inte alltid uppfyllde männens förväntningar. Det hände att hon fick klagomål. Och det hände aldrig att någon man köpte henne två gånger. Och detta var förstås lite pinsamt… (i denna värld där målet är att skaffa sig så många långtids-”pojkvänner” som möjligt).

Ning ville inte sluta i baren för att hon kände att det hon gjorde var fel. Ning ville sluta för att hon var så usel på sitt jobb!

Japp! Det var den situation jag insåg att vi stod i här för 1,5 vecka sedan. Allt stannade upp. Men väldigt mycket föll också på plats.

Dags att tänka om. Nya saker blev viktiga. Nu är det kärlek som gäller. Sån där riktigt härlig pirrig tonårskärlek. Jag pratar gamla pojkvänner, jag pratar pirr i magen, jag pratar drömmar och fantasier. Ning pratar om killar som köpte ut henne i baren som hon tyckte var snygga. Jag pratar om att viiilja ha sex med någon. Ning pratar om att det inte behöver vara outhärdligt. Det går framåt, men det går sakta.

Och jag som har haft lite dåligt samvete för att hon ofta bara sitter här hemma hos oss, utan så mycket att göra. Nu börjar jag tro att det kanske är riktigt bra. Att bara vara här. I en vanlig familj. Och se oss prata och skratta och pussas och tjafsa.

Jag känner fortfarande att det är en väldigt skör tråd vi balanserar på. Vad som helst kan hända, vilken dag som helst. Just nu är jag Nings bästa långtids-”pojkvän”. Men frågan är vad som händer om någon annan dyker upp.

Men jag har alltid Tamar Center där som ett stöd i bakgrunden. Vi kan aldrig ”rädda” någon. Det enda vi kan göra är att finnas där, och visa ett annat liv. Kanske förstår hon det inte idag, kanske inte imorgon. Men nån gång, kanske om en så där 5-10-20 år, så händer något som kanske får henne att tänka tillbaka på just den här stunden. Vi vet aldrig vilken inverkan vi kommer att ha på människor. Kanske gör vi mer än vi tror…

.

…och jag är fortfarande lyrisk, men också väldigt förvirrad.

Det är väl egentligen inte själva mötet med Tamar Center som gjort mig förvirrad, utan alla känslor och tankar och funderingar som väcks.

Jag trodde att jag hade koll på läget, jag trodde att jag visste, jag trodde att jag var öppen, och jag trodde att jag inte var fördömande. Men ju mer jag utsätter mig för allt det som pågår omkring mig, ju mer inser jag också att jag har väldigt svårt för att veta hur jag ska handskas med det. Tiden då det ”bara” var att vara emot prostitution är förbi.

Det är så lätt att inbilla sig att allt är så enkelt. Plocka ut dom ur baren, erbjuda dom något annat. …Och sen levde dom lyckliga i alla sina dagar! Givetvis så vet jag i mitt huvud att det inte fungerar så. Men det är ändå så lätt att omedvetet hamna där. Och känslorna som svämmar över en när man står där, är… förvirrande.

Jag tror totalt fullt ut på hur Tamar Center jobbar. Dom dömer ingen, dom ser inte ner på någon, dom försöker inte tala om för någon att dom gör fel. Dom finns där, och dom erbjuder något annat. Men dom plockar inte ut någon ur baren. Dom räddar ingen. Den enda som kan kan plocka ut någon och rädda någon, är dom själva. Och ja, det tror jag på! Ända tills jag står där maktlös och förvirrad igen…

Frisörsalongen (som jag inte trodde var helt klar) existerar och är i fullt bruk, på Soi 6 på Beach Road. En av de värsta gatorna i hela Pattaya, om kanske inte den värsta gatan. Jag hade aldrig varit där, förrän för två dagar sedan. Jag och Anniken (kolla in hennes blogg på naade.blogg.no) var på lunch, när vi bestämde oss för att gå bort till Soi 6 och kolla in salongen. Så en helt vanlig tisdag, klockan två på eftermiddagen, strosar vi in på Soi 6. Och ja… jag tror mig kunna säga att det är den värsta gatan i hela Pattaya. Fullsmockat med översminkade tjejer i alltför lite kläder och alltför mycket synliga underkläder. På många sätt har Pattaya (och Thailand) varit duktiga på att gömma prostitutionen bakom ”vanligt” lättklädda sexiga flickor. Men det var inga ”vanliga” lättklädda sexiga flickor som satt på den här gatan denna tisdag eftermiddag klockan två.

Och där, mittibland alltihopa, har Tamar Center öppnat sin frisörsalong. Och även fastän jag vet (och förstår) syftet med att ha den där, så vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till situationen. Var ska jag titta? Ska jag le? Ska jag vara allvarlig? Ska jag ignorera dom? Vad tycker tjejerna om att jag går där? Hur fan ska jag bete mig?

Att verkligen känna samma sak som man tycker är inte det enklaste. Och att konfronteras med problematiken i de här tjejernas bakgrund är något utöver det vanliga. Och nej, det handlar inte om obehagliga fysiska upplevelser som dom här tjejerna har med sig från bartiden. Låt mig säga som så, att jag önskar att det vore det. För det hade varit mycket enklare.

Jag börjar också ändra mig angående min inställning att blanda in Gud och Jesus i det hela. Jag börjar nästan till och med tro att det är nödvändigt. Eftersom det hela i grund och botten är ett kulturellt problem, och kultur och religion hänger starkt samman, så kan det mycket väl hända att en religiös omvandlig är den absolut bästa lösningen. Och det är ju inte direkt något nytt fenomen. Vi har ju ett helt drös kända och okända västerlänningar som i samband med en livsförändring också väljer att byta tro (ironiskt nog ofta till buddhismen).

Två möten med Tamar Center (och ett snabbt besök på salongen) och jag är såld. Jag ser mig numera som en Tamar-lärjunge.

……………

Stöd Tamar Center!

- Donera pengar via deras hemsida www.ywamthai.org/pattaya/tamar.html
- Köp deras handgjorda kort via www.tamarcards.com

För boende i Pattaya:
- Besök deras café och restaurang på 3rd road (se karta på www.tamarbakery.com).
- Handla från deras bageri www.tamarbakery.com
- Besök deras frisörsalong på Soi 6 Beach Road (Endast kvinnor! I skrivande stund finns priser och information endast på thailändska, men jag har frågat om dom vill ha dit västerländska kvinnor, och det vill dom gärna!)

……………

…och jag är lyrisk! Det är det här som kristendomen går ut på. Samla Guds godhet på ett enda ställe, och du har hamnat på Tamar Center i Pattaya.

Jag har aldrig varit något stort fan av kyrkliga samfund. Det mesta som innehåller Gud och Jesus innehåller också en känsla av högfärd och fördömande. Man samlas i ”klubben för inbördes beundran” och konstaterar med hjälp av bibelord att vi är lite bättre än dom. Nej tack, det finns vettigare saker att göra i livet!

Jag måste erkänna att jag var lite orolig när jag sökte kontakt med Tamar Center. Av hemsidan fick jag en känsla av det kanske var lite för mycket Jesus Kristus Halleluja för min del, och dom hade lyckats få till en riktigt knasig grej som jag inte kunde släppa.
”Thailand – de frias land. Men… utav dess 65 miljoner invånare är 95 % buddhister, och mindre än 1 % av befolkningen är kristna.”
- Öhhh… ok. Kan man omöjligt vara fri om man inte är kristen..?… Varningsklockor ringer i mitt huvud.

Trots detta fick jag en mycket bra känsla för stället, och i mitt desperata letande efter allt som kan tänkas komma till hjälp, tog jag kontakt med dom. Och idag var jag där, på mitt första möte.

Tamar Center har funnits i 10 år, och grundades och drivs av en holländsk kvinna vid namn Nella. Mottot för organisationen är ”Varje liv räknas”, och målgruppen är bartjejer och prostituerade. Men det handlar inte om vara emot prostitutionen. Det handlar om att öppna världen för dessa tjejer. Det handlar om att finnas där för dom, och ge dom tro och hopp och kärlek.

Mycket av arbetet sker direkt ute på barerna. Kvinnorna (för av naturliga skäl är det mest kvinnor) som jobbar för centret rör sig flera kvällar i veckan ute bland tjejerna på barerna för att synas och sakta men säkert skapa kontakter. Målet är inte att försöka övertyga tjejerna att sluta i baren, eller att tala om för dom att det dom gör är fel. Det handlar mest om att finnas där. Att vara ”normala” människor i en värld full av konstigheter. Och att behandla dessa (ofta trasiga) tjejer och kvinnor med respekt och få dom att känna sig värdefulla.

Utan restriktioner erbjuder centret kurser i engelska för alla som vill delta. Och flera gånger per år anordnar centret speciella banketter. Då går dom helt enkelt bara ner på stan och köper ut (ja, för det är så det alltid går till) ett hundratal tjejer, och bjuder dom på en helkväll med mat och underhållning. Skämmer bort dom ordentligt och får dom att känna sig värdefulla.

Den dagen som någon önskar att lämna baren, kommer fortsättningen. Men den kommer först då. Man kan omöjligt tvinga ut någon ur prostitutionen. Mycket står på spel, och mycket troligt är att familjen står bakom att hon hamnade där från första början. Det är ett stort beslut som måste tas, men centret står givtvis bredvid och stöttar hela vägen.

Väl ute ur baren börjar övandet i att leva ett normalt liv. Centret har boende till hands för dom som önskar, och man uppmuntrar att ta ner sina barn hit för att kunna leva tillsammans. (Extremt många av alla tjejer har egna barn, som bor hos morföräldrar eller andra släktingar hemma i byn, medans mamma jobbar och tjänar pengar i Pattaya.) Tjejerna får jobba i centrets kort-makeri, och kan på så sätt redan från början tjäna sina egna pengar.

Förutom kort-makeriet (som redan är starkt inarbetat) så är centret i utvecklingsskedet för att få igång ordentliga utbildningar och verksamhet inom bakning och matlagning, och hår- och skönhetsvård. Senast tillkomna på listan är även en data-kurs och en systuga.

Målet är att ge tjejerna en utbildning som gör att dom kan öppna någon egen form av verksamhet hemma i sin lilla by på landet.

- Jaha, så måste man bli kristen då? (Och det var ju även såklart min fråga.) Men svaret var nej! Och väl på plats på centret så glömde jag nästan till och med bort att jag skulle prata med Nella om den saken. För man fick ingen känsla av det var någon stor grej när man var där. Dom ber mycket tillsammans och har mycket andlig tid, men inte på ett sätt som är uteslutande kristet. Och för dessa buddhistiska kvinnor är det absolut inga konstigheter i det. Man försöker inte pracka på någon kristendomen, men man arbetar hela tiden utefter våra västerländska (kristna) värderingar. Men väldigt många av kvinnorna ”väljer” ändå till slut att bli kristna. Nella har upplevt det som att många finner ett otroligt stöd i att det finns en Gud där ute. En Gud som älskar dom oavsett allt. Och det händer såklart att dessa nyfrälsta thai-kvinnor blir lite för exalterade. Så Nella får ibland hålla dom tillbaka. Hon vill inte att dom ska skrämma bort nykomlingarna.

Fortsättning följer…

Besök gärna Tamar Centers hemsida så länge www.ywamthai.org/pattaya/tamar.html

Om jag är Sveriges svar på en typisk bartjej, så är Ning Thailands svar på en typisk bartjej…

Ning är en helt vanlig thailändsk tjej. Född och uppvuxen i nordöstra delen av Thailand (Isaan). Hennes pappa har hon aldrig träffat, och hon har mestadels bott hos sin mormor, medans hennes mamma har jobbat i Bangkok.

När Ning var 15 år bestämde hennes mamma att hon inte längre hade råd att ha Ning i skolan, vilket också är väldigt vanligt. Och för att följa vanligheten ytterligare så bestämde Nings mamma att Ning var tvungen att börja jobba. I en bar på Koh Samui. Som bartjej. Och i förlängningen… som prostituerad.

Första gången vi träffade Ning var i april förra året. Jag och Micke var på Koh Samui för att träffa en av våra holländska vänner Ron, som just då var där med sina föräldrar. Och… eftersom ”vanliga” barer lyser med sin frånvaro, så hamnade vi automatiskt varje kväll på olika typiska thailändska beer-bars.

En beer-bar är en öppen utomhusbar med ett något begränsat alkoholsortiment. (Därav namnet – säljer mest öl.) På många sätt påminner en beer-bar mycket om våra svenska uteserveringar på sommmaren. Men det finns en stor skillnad. På varje liten beer-bar som finns, finns det även 5-10-20 unga snygga tjejer, tjejer som är anställda som bartjejer.

En av dessa 5-10-20 unga snygga tjejer i en av alla ofantligt många beer-bars som finns var Ning.

När vi träffade Ning i april hade hon precis börjat i baren. Hon var då 15 år. Hon kunde ingen engelska alls och hon var mycket blyg. Och hon hade inte heller… ”börjat uppfylla sina fullständiga arbetsuppgifter”. Eftersom vi hade pratat lite om att vi borde anställa en av alla potentiellt blivande prostituerade flickor, bestämde vi oss för att ge denna unga tjejen Ning en chans. Då vi snart skulle åka till Sverige under sommaren var det ingen större idé för henne att komma till oss just då, så vi började med att ge henne semester i 3 månader. Vi betalade henne halva hennes månadslön, och hon tillbringade sin tid hemma hos sin mormor i Isaan där hon under tiden pluggade lite engelska.

I augusti kom Ning till oss för att bo hos oss och för att jobba som Mollys nanny. Tyvärr blev inte allt som vi hade planerat. Jag hade börjat jobba, vi skulle eventuellt ta över hela företaget, och vi hade helt enkelt inte den tiden för Ning som jag hade tänkt att vi skulle ha. Situationen blev ohållbar. Ning saknade kunskapen och förståelsen, vi hade inte tid, och vi var i ett desperat behov av någon som kunde ta hand om Molly. Efter många misslyckade försök att få Ning att förstå, bestämde vi att vi var tvungna att låta henne gå. Och Ning tycktes inte bli särskilt ledsen över det. Hon sa att hon skulle åka tillbaka hem till sin mormor i Isaan.

Senare samma kväll ringde hon. Hon hade träffat sin mamma i Bangkok. Och mamma bestämde givetvis att Ning inte alls skulle åka hem till mormor i Isaan. Ning skulle tillbaka till baren på Koh Samui. Nyss fyllda 16 år, och Ning började sin karriär som bartjej.

Ning är absolut ingen speciell tjej. Hon är inte annorlunda på något sätt. Hon kommer inte från någon speciell problem-familj. Hon har inte haft någon extra mer tragisk uppväxt än någon annan. Ning är en helt vanlig tjej. En helt vanlig tjej från nordöstra delen av Thailand.

Det som dock skiljer Ning från många av hennes medsystrar är att hon har haft en extrem tur. Och hon tog chansen, en gång till. Natten före nyårsafton skickade hon ett sms till mig (på engelska):

JESSICA GOTT NYTT ÅR JAG TYCKER INTE OM JOBBA BAR
DU HAR JOBB TILL MIG LITE PENGAR BRA NING

2 dagar senare ringde vår holländska vän Ron. Av en slump så råkade han just då befinna sig på Koh Samui, och bara dagen efter att Ning hade skickat mig sitt sms hade han sprungit på henne. Och ytterligare 2 dagar senare satt dom tillsammans på flyget hit till Pattaya.

Ning är tillbaka i våra liv. Men denna gång på helt andra villkor. Hon jobbar inte för oss. Hon får ingen lön. Och hon får inga pengar som hon kan skicka hem till sin mamma. Exakt vad som kommer att hända är vi ännu inte helt på det klara med. Men hon är här! Och denna gång tänker jag inte ge upp lika lätt!

Under många år (innan barn och Thailand) var baren mitt andra hem. Inte så mycket högljudda discon med massor av folk. Jag tyckte om baren. Ett välbesökt ställe var Björnstugan i Örebro. Jag åkte dit direkt efter jobbet vid halv tio, när det fortfarande var i princip helt tomt. Ofta blev jag uppmött av Erika eller Petronella, och sen satt vi i baren, hela kvällen. Vi flyttade aldrig på oss, vi bytte aldrig platser. Om vi skulle på toa gick vi alltid i omgångar, så att den ena alltid satt kvar.

Baren blev vårt revir. Vi var där först, vi var där sist. Vi såg alla som kom in, och alla skulle någon gång under kvällens gång behöva passera oss.

Jag minns att jag flera gånger tänkte att det skulle vara det perfekta jobbet. Tänk om någon skulle anställa mig för att jobba som bartjej. En tjej som inte gjorde mycket annat än att vara i baren. Dra in lite folk, vara trevlig och prata, göra baren till ett bättre ställe.

Inte visste jag då att jag ett par år senare skulle bo i ett land där just den verksamheten existerade… Med ett par modifikationer förståss.

I de flesta barer i Thailand jobbar det bartjejer. Dom jobbar inte som bartenders, dom jobbar inte som glasplockare eller städare. Dom jobbar som bartjejer. Deras jobb är att dra in mer folk till baren, och det är deras jobb att underhålla gästerna. Dom får ganska låg grundlön, men de får oftast dricka gratis. Och dom får provision på drinkar som gästerna köper till dom. Och… dom får del av den avgift som betalas till baren för att ”köpa ut” tjejen.

Japp! Det är nämligen det hela verksamheten går ut på. Nöjda gäster. Varje mans dröm! Ett par timmar i baren, uppassad och uppvaktad av en av de sötaste och raraste tjejerna du någonsin sett. En tjej som dessutom är villig att följa med dig från baren, bara du betalar en liten ersättning till baren för att hon inte kan jobba mer den kvällen. Ni kan gå tillsammans och äta middag, eller kanske en romantisk promenad på stranden, eller kanske hon är villig att följa med till ditt hotellrum. Den perfekta semester-flirten!

Jag – en bartjej. Orden har fått lite ny innebörd…