In My Shoes

Trion Johansson-Zettergren har bildat en kvartett. Den senaste medlemmen i gruppen heter William, och blev inbjuden i gemenskapen tidigt i torsdags morse…

På onsdag förmiddag var jag på läkarbesök hos Dr Supanee. Hon klämde och kände lite, gav mig en mindre behaglig invärtes massage, och sen sa hon att hon trodde att det hela skulle starta senare samma kväll. Hon lät väldigt säker på sin sak. Så säker att hon inte ens ville boka upp mig på en ny besökstid. Jag vågade dock inte tro något speciellt, och förhandlade till mig en ny tid på måndag.

Samma kväll vid nio började det hända lite grejer. Dom vanliga sammandragningarna blev allt starkare, det tryckte på som sjutton neråt, jag fick rejäla kramper i ljumskarna, och vaggade runt i lägenheten som en pingvin. Det var dock fortfarande ingenting som gjorde så speciellt ont, och många upplever ju många nätter med rejäla förvärkar, som sedan går över så fort ljuset börjar kika fram. Jag valde ändå att ta det säkra före det osäkra, och gjorde klart allt sånt som låg på hög, och packade iordning väskan med tandborste och allt.

Vid tre-tiden började det dock att kännas lite mer, och den svÃ¥ra frÃ¥gan ”Hur ska det kännas?” började bli mer och mer aktuell. Jag hade fÃ¥tt klara direktiv ifrÃ¥n Dr Supanee, hur jag kunde testa om värkarna var riktiga eller falska, och enligt det var dom klart riktiga. Men ändÃ¥… SÃ¥ fort värken var över sÃ¥ kände jag mig knappt ens gravid. Och även fastän värken gjorde ont, sÃ¥ var det ju fortfarande inte ens i närheten av hur jag kände under Mollys förlossnig.

Vid halv fem väckte jag Micke. Han fick bli min beslutsfattare. Och han konstaterade ganska snabbt att om man varannan minut hänger sig över sängkanten och inte kan svara på tilltal, så kanske det är dags att åka upp och kolla iaf.

Eftersom bilen dagen innan bestämde sig för att lägga ner, fick vi ta en taxi. Och att fÃ¥ tag pÃ¥ taxi i Pattaya fungerar inte riktigt pÃ¥ samma sätt som att fÃ¥ tag pÃ¥ en taxi i Sverige. Speciellt inte pÃ¥ natten. SÃ¥ Micke fick hoppa upp pÃ¥ motorbiken och köra upp till stora vägen och hoppas pÃ¥ att han kunde se nÃ¥gon som ville ställa upp. Ett par minuter senare kom han tillbaka ner följd av en Songtaew. Perfekt! Vad jag hade hoppats pÃ¥. Jag hade absolut  ingen lust att sitta kontrollerad, instängd i en bil vid det tillfället. Kände mycket hellre för att sitta ute i det fria, pÃ¥ ”flaket” pÃ¥ en av dessa minibuss-bilarna.

Strax efter fem var vi framme vid Bangkok Pattaya Hospital. Dr. Supanee (som givetvis var mer beredd än jag själv på att jag skulle ringa) var redan på plats. Så smidigt fungerar det här med privatvården. Min alldeles egna läkare på jour 24 timmar om dygnet. Hon har sin lilla privata mottagning i ett litet thai-hus på en liten thai-gata mitt i det oglamourösa Pattaya-myllret. Men när det vankas förlossningar, då hyr hon alltså in sig på det förstklassiga Bangkok Pattaya Hospital. Eftersom hon hyr in sig på sjukhuset, och alltså inte tillhör den ordinarie arbetsstyrkan, har hon också möjligheten att själv önska sina assisterande sköterskor. Extra förstklassigt alltså.

I Thailand gör flertalet kvinnor kejsarsnitt. Synd givetvis, eftersom vi ju vet att det bästa både för mamman och barnet är om det hela få ske så naturligt som möjligt. Men av någon anledning har det blivit så här. Och det verkar som det är mångt och mycket är läkarna själva som förespråkar kejsarsnitt. Snabbare och smidigare för deras del helt enkelt. Men Dr Supanee kör mer på den naturliga stilen. Och det är ju också därför hon har blivit välkänd här bland Pattayas expats-fruar.

Strax efter fem var vi alltsÃ¥ framme vid Bangkok Pattaya Hospital, och kördes in i en av förlossningssalarna. Hela 8 cm öppnad, och alltsÃ¥ nästan helt klar för själva utdrivningen. Vi diskuterade frÃ¥gan epidural en stund. Och trots att smärtan fortfarande var överkomlig, sÃ¥ bestämde jag mig för att jag ville ha det. SÃ¥ här i efterhand tror jag nästan att Supanee redan dÃ¥ visste att det aldrig skulle bli av ändÃ¥, men tog ingen större diskussion om saken utan förberedde det hela. Och mycket riktigt, i väntan pÃ¥ att fÃ¥ i mig tillräckligt mycket dropp innan man kunde sätta epiduralen sÃ¥ flöt allt pÃ¥, och ”man” bestämde sig för att avbryta den grejen och jag… sa väl inte emot.

Det hela blev alltsÃ¥ till slut en helt drogfri förlossning, ingen smärtlindring, ingen lustgas, ingenting! Den blev dock inte helt fullt ut naturlig. Jag upplevde adrig riktigt den där starka känslan av att vilja krysta. Dom sa att det gick bra, men… jag började tröttna. Till slut kände jag nästan inte ens av värkarna överhuvudtaget. Jag kände ju perioder med mer smärta, men jag kände inget tryck.

Så vi valde att ta till tången. Det skulle dock göra mycket mycket ont, sa Dr Supanee. Men det struntade jag i. Det skulle det vara värt.
- Och det var värt det. Visst kändes det allt. Men eftersom det var en annan typ av smärta så var det ett ganska trevligt (?) avbrott i det hela. Och nästan till och med att jag fick lite ny energi.

Och där var han! Torsdag 4 mars kl 07.03 (thailändsk tid) föddes lilla William. Han var skrynklig och blÃ¥rosa och inte alls söt. Men efter ”chocken” när Molly föddes, sÃ¥ var jag lite mer beredd denna gÃ¥ng. Han ser ut som en gammal gubbe. Men pÃ¥ nÃ¥t seriefigursliknande vis, sÃ¥ är han sÃ¥klart ändÃ¥ jättesöt.

Eftersom allt har skett på privatsjukhus, så har vi givetvis också fått betala för hela upplevelsen. Vår tanke var nog att vi skulle kunna åka hem ganska på en gång. Efter förra gångens BB-vistelse, kände jag mig redo att denna gång ta hand om mig själv på hemmaplan. Och vi hade ju farmor på besök också som kunde hjälpa till. Det var dock inget förslag dom på sjukhuset gillade mycket. Dom ville ha mig kvar minst 24 timmar. Och rent ekonomiskt så spelade det ingen roll. I själva grund-paketet ingick ändå 2 nätter. Så ok, vi stannar.

En av fördelerna med privat sjukvård (bortsett från att det kostar penger förstås) är ju att det hela är lite lyxigare. Vårt hotellikande rum låg på 12:e våniningen, med stora fönster över Pattaya stad. Kylsåp, diskställ, egen toalett och dusch, alla toalettartiklar, TV med 72 kanalar och trådlöst Internet ingick givetvis i priset. Och frukost, lunch och middag såklart, med 8 olika alternativ på vardera, olika varje dag.

    

Det var lite spännande också att få uppleva hur olika man gör med mamma-barn-relationen. Ytterst få thailändska pappor är med på förlossningen, och lika få är givetvis kvar sedan under sjukhustiden. Mammorna blir omhändertagna av sjukvårdspersonalen på sin avdelning, och barnen tillbringar den mesta tiden på barnavdelningen. Nu är ju Bangkok Pattaya Hospital så vana vid västerlänningar, så dom tyckte inte att det var något konstigt alls med att vi ville ha William hos oss mesta tiden. Dom kom bara och hämtade honom för badning, vägning och mätning, och ett par sprutor och tester. Och en gång så ville dom att vi skulle följa med ner till barnavdelningen, så dom kunde lära oss att bada honom. Micke funderade lite på om vi inte skulle säga till att vi redan hade barn, och att dom inte behövde gå igenom allt med oss. Men jag tyckte det var kul. Vi fick en grundlig genomgång med en docka, och sedan fick vi öva själva på William. Det var ordentliga prosedurer på allt. Men dom var jättegulliga. Och avdelningen var hur söt som helst. Inne i sovsalen låg ett helt gäng med små thailändska barn på rad och sov så sött i sina små vagnar.

En sak vi verkligen fick med oss därifrån är hur dom lindar barnen. Oslagbart! Det fungerar iaf hur bra som helst på William, som somnar inom 2 minuter inslagen i sitt lilla paket.

IgÃ¥r, fredag, fick vi besök till vÃ¥rt rum. Micke (som under dagen lagade bilen) tog med sig storasyster Molly och farmor Marianne för ett snabbt besök. Vi velade en hel del fram och tillbaka hur vi skulle göra med Molly, som dagarna innan förlossningen bara blev mer och mer mammig. Skulle vi ställa till det mer? Var det bättre att vänta? Vi valde ändÃ¥ (mest av egoistiska skäl för min egen del, som inte sett henne pÃ¥ 2 dygn) att testa. Och det gick bra. Molly hoppade direkt upp till mig i sängen. Sen sÃ¥g hon William. Hon satt stilla länge tyst och tittade. Sen tog hon fram ett kex och räckte till honom. – Godkänd! SÃ¥ länge andra höll William sÃ¥ var det inga problem alls. Men hon ville gärna inte att han skulle vara hos mig. DÃ¥ gick hon fram och drog lite i hans arm, för att visa att han skulle gÃ¥.

Idag, lördag, packade vi ihop vÃ¥ra saker och Ã¥kte hem. Men inte innan vi fick med oss lite grejer frÃ¥n sjukhuset. Jag tyckte vi fick mycket (reklam)saker i Sverige, men det var ingenting emot här. 6 märkesnappflaskor, 2 stora burkar bröstmjölksersättning, mängder med smÃ¥flaskor tvÃ¥l och puder och tvättmedel, och blöjor och tvättlappar, allt packade i ganska rejäla skötväskor och pÃ¥sar. FrÃ¥n sjukhuset fick vi med oss alla de sakerna som stog pÃ¥ Williams vagn i form av handsprit och steriliserade bomullstussar och sÃ¥nt, plus ett väldigt gulligt ”Bangkok Pattaya Hospital”-set med omlottröja, smÃ¥ vantar och en filt.

.

… Ja just ja, priset undrar ju säkert mÃ¥nga över. Och jag tänker inte hymla med det. Det här grundpaketet inkluderat en naturlig förlossning (utan bedövningar) och 2 nätter pÃ¥ sjukhuset plus vissa tester och vaccinationer för babyn, och mediciner och vitaminer för mamman kostade oss 42.000 baht (8.400 kr). Jag är nöjd! (Man bör ju dock vara medveten om att minsta grej som gÃ¥r ”fel”, sÃ¥ läggs det pÃ¥ priset.)

.

.

10 Responses to “Förlossning pÃ¥ Bangkok Pattaya Hospital”