In My Shoes

- Jo det vet faktiskt jag! Eller… jag vet iaf hur hennes liv såg ut under ungefär 10 sekunder igår. Men det är mer än många.

Jag och Micke satt nere vid receptionen på ett av Bangkoks träningsställen. Vi visste om att hon skulle komma, men jag tänkte inte så mycket mer på det. Jag trodde ju aldrig att vi skulle möta henne. Jag tänkte nog att hon skulle glida in genom nån bakdörr, och allt skulle hända utan att vi ens märkte det. Eller så skulle de säga till oss att det var dags för oss att gå, och sedan spärra av hela området i god tid innan hennes ankomst.

Det gick fort. Rätt var det var så gick receptionspersonalen med raska steg och öppnade de båda glasdörrarna, och ställde sig prydligt på rad vid ingången. Den ena vände sig till oss som satt där i våra mindre tjusiga träningskläder, och signalerade att det var dags att ställa sig upp. Jag konstaterade att jag hade skorna på mig. Alla andra var barfota. Inte för att man kanske måste vara barfota när man möter kungligheter. Men man är ju oftast barfota inomhus. (Skorna tas av redan utanför dörren.) Det var inte läge att fråga någon. Men jag ville heller inte sticka ut. Jag sparkade snabbt av mig skorna och puttade in dem under stolen. Under tiden hade prinsessan i följe av ett drös andra personer redan hunnit passera. Jag hann inte ens uppfatta vem hon var.

Två kvinnliga vakter satt precis utanför rummet där hon hade sin privata träning. Två manliga vakter satte sig nere vid oss i receptionen. Och två andra vakter gick och köpte kaffe på fiket bredvid. Hur många som fanns utanför på gatan vet jag inte, men jag skulle chansa på en hel del.

Det verkade vara en trevlig liten personalgrupp. De satt där och hade sin lilla kaffepaus och småpratade med varandra. -Jaha, det kanske inte är så märkvärdigt att vara prinsessa ändå.

Precis lagom till prinsessan skulle gå, så hade jag och Micke kommit tillbaka till receptionen efter att ha varit och ätit. (Så typiskt, kändes rätt fånigt…) Vakterna avslutade sitt avslappnade kaffedrickande, och satte i en väldig fart. Väskor och påsar kom nerfarandes från de kvinnliga vakterna utanför prinsessans träningsrum. De manliga vakterna jobbade sitt snabbaste de bara kunde att få in dessa saker i minibussen. Fort som fasen skulle det gå. Allt måste vara prydligt på plats innan prinsessan börjar närma sig. De jobbade på så fort så att jag faktiskt tror att det hela hade gått snabbare om de hade taggat ner lite. Bussen torkades snabbt av med en trasa, så att den vara skinande blank och utan kladdiga fingeravtryck.

Dörren till prinsessans träningsrum öppnades, och en leendes prinsessa skuttade ner för trappan och nickade snabbt mot oss när hon skuttade förbi, ut genom dörren och direkt in i bussen. -Jaha, det var det det! Ingen tiara på huvudet. Inga diamanter runt halsen. Inget stelt leende och iskall blick. Bara en skuttandes prinsessa i träningskläder.

Typiskt nog så hade ju vakterna missat en väska. Vilken kaos. Nu var de ju tvungna att öppna bakluckan igen. En påse ramlade ut. Oj oj oj. Fixa fixa fixa.

Vid varje nytt moment måste det bugas åt prinsessan. Buga mot bussen. Öppna bakluckan. Lägga ordning allt. Buga. Stänga bakluckan. Torka bort fingeravtryck. Buga. Gå fram till bussen för att gå in. Buga. Öppna dörren. Buga. Kliva in… och sen såg jag inte mer. Men jag antar att han inte var klar med allt sitt bugande under denna resa.

Vem denna prinsessa var vet jag dock inte. Fram tills precis nyss så har jag inte brytt mig särskilt mycket om den thailändska kungafamiljen. Men nu är jag är tjenis med en av dem, så känns det förstås lite mer intressant. Kungaparet själva har 4 prinsessor, och bland barnbarnen finns det också åtminstone 4 prinsessor. Så… kanske nån av dom?

Ja ja, prinsessa är hon iaf. Och på ett eller annat sätt så ingår hon i denna välkända familj.

Bilden är lånad från www.life.com

.

Comments are closed.