In My Shoes

Vi har aldrig varit särskilt bra på att ha nanny. Typiska svenskar som vi är så har vi liksom fått för oss att det är lite… politiskt inkorrekt. (Läs mer i föregående blogg-inlägg ”Svenskarna som lever överklassliv i Thailand”.)

Vi har faktiskt kämpat ganska bra med att lyckas komma till där vi är nu. Det innebär absolut inte att vi är helt bekväma med situationen. Men det närmar sig…

.

Vår första nanny som vi tog in i vårt liv var unga fröken Ning. Tanken var ju inte så jättemycket att hon enbart skulle vara nanny. Vi hade större planer med henne än så. Ning bodde hos oss. Vi såg att situationen skulle kunna utvecklas till något som mer liknande ett fosterhem. Men det gick som bekant åt skogen. (Läs hela historien om Ning.)

Sen kom Wandee – en äldre thai-dam som arbetat som maid större delen av sitt liv. Nu var ju inte vi ute efter en maid, utan en nanny. Det var lite svårt för Wandee att förstå, och mellan varven tyckte vi såklart att hon betedde sig lite för mycket som en betjänt. Vi ville gärna att hon skulle vara mer jämställd oss, ungefär som en personal på skolan eller dagis. Hon försökte verkligen, det gjorde hon. Men det var svårt. Hon hade väldigt svårt att förstå varför vi ville att Molly skulle plocka undan sin tallrik själv, eller varför vi ville att Molly skulle vara med när vi städade. Hon försökte… men hon förstod ändå aldrig riktigt.

Vi var dock väldigt nöjda med Wandee. Hon var riktigt rar, ställde alltid upp, och hon och Molly tyckte mycket om varandra. När vi bestämde att vi skulle flytta till Bangkok så sa vi att hon gärna fick följa med om hon ville. Hon valde dock att vara kvar i Pattaya. Och jag kan inte klandra henne. Wandee hade ett riktigt bra liv. Hon bodde i ett jättebra område ganska nära vårt hus, och hade massor av trevliga vänner. Dom var ett härligt gäng som jobbade i vårt hus Saranchol. Både anställda för själva huset, som receptionister, vakter, trädgårdsmästare och städare. Men också alla privatanställda maids och nannys.

(De allra flesta håller sig till ett och samma hus. Många känner varandra bra, många har släktband. När man bor i ett sånt här stort ”västerlännings-hus” (som vi bodde i i Pattaya) så är det alltså inga större problem att hitta någon som kan jobba för en. Det räcker att man nämner det för någon, så är processen igång. I vårt fall så nämnde vi det för våra svenska vänner Lisa och Daniel som bodde två trappor upp, som i sin tur nämnde det för deras maid. Ett par timmar senare så visste varenda anställd i huset om detta. Och senare samma dag så kom Wandee, i följe av husets vaktmästare, och sökte upp oss nere vid poolen.)

Wandee valde alltså att vara kvar i Pattaya. Men vi grät inga floder. Trots att vi tyckte mycket om henne, så hade vi ju också våra problem. Och vi såg absolut inga svårigheter med att hitta en ny nanny i Bangkok. (Och Wandee jobbar nu som maid för en annan familj i vårt gamla hus.)

.

I Pattaya jobbar dom allra flesta maids och nannys som live-out-maids. Det innebär att dom har sitt eget boende och sitt eget liv. Dom kommer enbart hem till oss och jobbar sina timmar som dom ska. I Bangkok däremot så är det väldigt vanligt med live-in-maids. En live-in-maid bor alltså hos dig, i ditt hem. Och dom jobbar i regel många fler timmar. Detta har inte lockat oss alls, och vi har skjutit på vårt nanny-sökande under lång tid.

Nu visade det ju sig dock (när vi hade bott några dagar här i vårt nya hus i Bangkok) att vi hade en liten maid-lägenhet precis bredvid vår lägenhet. Ett eget litet krypin, med egen ingång och allt. Detta skulle ju innebära att vi kunde ha något slags mellanting mellan en live-in och en live-out. Vi kände oss ändå dock inte helt bekväma med detta, och det krävdes lång tids eftertanke (och många timmars ”övertalande” av våra erfarna Bangkok-vänner) innan vi till slut bestämde oss för att testa.
(Det är mycket lättare att hitta maids och nannys i Bangkok som vill vara live-in än som vill vara live-out.)

Det räckte i princip med att vi hade sagt högt till varandara att Nu kör vi, innan alla andra också visste om det. Vi hade redan några ögon på oss. Andra maids i huset (som inte kunde förstå hur denna lilla konstiga familj levde här utan någon hjälp alls) satt bara och väntade på att vi skulle visa någon form av tecken på att vi nu sökte.

Egentligen skulle vi vilja ha en thailändsk nanny. Men… av (våra vänners) erfarenhet så vet vi att dom flesta har varit mycket mer nöjda med anställda från Burma eller Filippinerna. Dom är i regel bättre på engelska, och dom har i regel större förtåelse för hur vi vill ha det.

Och efter att först ha träffat några thailändare, den ena med sämre engelska än den andra, och alla i närmast chock-tillstånd över att vi städade själva, så valde vi att ge burmeserna en chans.

Några stycken kom via nannys till barn på Mollys skola. Men den vi slutligen valde kom på rekommendation av bekanta till bekanta. Det ligger i allas intresse att hjälpa dom personerna man tycker bra om. Västerlänningar som åker hem försöker i regel hjälpa till att fixa nya jobb till sina gamla anställda. Den här tjejen hade jobbat extra när dessa Bangkok-bor hade haft besök av en familj hemifrån.

.

Vissa människor bara klickar man med direkt. Ahnow var en sån. Det bara kändes rätt! Men… hennes engelska var usel. Inte lika usel som dom thailändares vi tidigare träffat. Men bra mycket mer usel än vad vi hade satt upp som krav. Vi valde bort Ahnow, men hon fanns kvar i våra tankar.

Vi valde istället att anställa en annan burmesisk kvinna. En som levde upp till alla våra krav och lite till. Bara ett par timmar efter att allt var klart och bekräftat, ringde hon dock och ville ha mer lön. Åh nej, vilken taskig start! Vi bad henne komma hem till oss, och förklarade att det här inte alls kändes bra för oss. Inte att hon ville ha mer pengar, det var väl egentligen inga problem. Problemet var att hon först sa Ja, och sen två timmar senare ändrade sig. Hur skulle vi kunna lita på henne?

Hon försäkrade att något liknande inte skulle hända igen, och började sitt arbete hos oss följande måndag. Hon var helt suveränt bra. Så professionell, perfekt engelska, och jätteduktig med barnen. På kvällen, innan hon skulle gå in till sig, sa hon att hon ville ha mer pengar…

Vi bestämde oss för att vi inte kunde behålla henne. Och det tycktes inte vara några problem alls för henne. Vi hann faktiskt inte ens säga det. Hon sa att hon kände massor av folk som kunde tänka sig att jobba för mindre. Vi sa Ok, och hon gick och började packa sin väska.

Jag vet inte riktigt vad som blev fel. Jag tror att vi inte var tillräckligt fina för henne. Hon var lite halvsnobbig av sig själv, och jag misstänker att hon hellre ville arbeta i en riktig överklassfamilj.

Lika bra var det!

.

Ahnow fanns där fortfarande i våra tankar. Vi ringde henne och bad om en andra intervju. Och… hennes engelska var till och med sämre än jag mindes… Men vad fan! Vi chansar. Jag fick bara en så bra känsla av henne. Vi anställde henne på ett villkor – måste lära sig engelska, och fram tills dess så får hon inte full lön. (Vi får se det som att den delen av hennes lön är betalning för hennes engelska-lektioner.)

Ahnow behövde några dagar innan hon kunde börja, för att fixa med sitt arbetstillstånd. Tusen tankar hann gå igenom våra huvuden. Speciellt när det under dessa dagar började dyka upp ytterligare personer – riktigt bra personer. Hade vi gjort fel? Vi hade ju faktiskt gått ifrån det enda som hade varit vårt krav – engelskan.

- Vi valde rätt! Ahnow är helt suveränt bra! Hon är jätteduktig, snappar upp allt fort som fasen, och vill lära sig. Under denna korta tid hon varit här har hennes engelska förbättrats med säkert det dubbla. Hon har också en sån fantastisk förmåga att ta för sig där precis lagom. Inte för lite, men heller inte för mycket.

Hon beter sig inte som en betjänt. Hon är mer som personalen på Mollys skola. Hon säger till om det är något hon vill ha eller undrar över. Vi kan prata och diskutera (även om vi fortfarande har lite svårt att förstå varandra…). Barnen älskar henne. Och William, som varit inne i en period där bara mamma duger, inte pappa, har kommit in i perioden där mamma och Ahnow duger, men fortfarande inte pappa.

Ahnow har nu varit hos oss i två veckor, och vi har alla installerat oss i vår nya situation riktigt bra. Jag och Micke har kommit igång med att börja beta av den där ToDo-listan, som under två månader endast har fyllts på.

Nästa steg är att försöka börja leva något slags ”normalt” liv igen. Förra tisdagen var vi iväg på kvällen, båda två (!), för att träffa Susanna och ha en liten quiz-afton på Cafe Europe. Och i lördags åkte vi iväg och handlade. Mitt på dagen. Bara vi två. Utan barn. Det var en ganska härlig känsla…

.

Vi är otroligt tacksamma över att (äntligen) ha fått in Ahnow i vårat liv!

.

3 Responses to “I jakten på nanny Ahnow”