In My Shoes

Min graviditet har smugit sig ganska obemärkt igenom. Jag har inte haft särskilt mycket till mage. Jag har inte gått upp särskilt mycket i vikt. Jag har inte haft några speciellt konstiga fasoner för mig. Och jag har inte haft speciellt ont eller mått dåligt.

Om möjligt så har den här graviditeten till och med varit mindre påtaglig än den första. Då märkte jag i alla fall lite skillnader i kroppen, även om dom inte var mycket till besvär. Men den här gången var väl kroppen redan ”van” sen förra gången. Förutom ett par perioder av extrem trötthet (”Tung”) så har allt på ett nästan skamlöst enkelt sätt flutit på. …Utom på nätterna!

När klockan närmar sig kväll tar Mr Hyde sakta men säkert över min kropp. Och han har problem! Allt är fel. Kanske egentligen fortfarande inte så mycket typiska graviditetsproblem. Nej, Mr Hyde lider av en extrem variant av restless legs. Myror i benen. Allmänt obehag. Kan inte ligga still.

Mr Hyde kan inte sova. Vi ligger och vrider och vänder på oss. Vi sparkar med benen. Vi går på toa var tionde minut. Vi duschar 3-4 gånger per natt. Och vi är uppe och traskar. Vi stampar runt i lägenheten. Vi tar en tur ut på balkongen. Ibland blir det ett par varv runt poolen.

När solens strålar tittar fram på morgonkvisten vaknar Dr Jekyll och tar över min kropp. Dr Jekyll har inga problem alls. Lite småtrött är han kanske, men han är inte alls så påverkad som han borde vara. Han har inte ont nånstans. Inga obehag alls. Och han är oftast på strålande humör.

Dr Jekyll är ändå medveten om Mr Hydes exixtens (trots att den för honom är mycket overklig), och vi har försökt att göra allt för att hålla honom borta. Men inget funkar. Sova på dagen, eller inte sova på dagen. Hålla igång ganska hårt fysiskt, eller ta det lugnt och vila. Försöka lägga sig innan Mr Hyde vaknar, eller ha ett fullspäckat schema och på så sätt skjuta på Mr Hydes uppvaknande. Nej! Inget funkar. Och det går inte att hitta några samband eller någon logik i någonting.

Som tur är för min del så är det extremt få som får träffa Mr Hyde. Det är väl egentligen bara jag själv. Till och med Micke lyckas oftast undvika honom genom att somna innan han drar igång dom värsta påhitten. Det värsta är nu att Mr Hyde börjar bli riktigt trött, och riktigt arg… Och frågan är hur länge min stackars lilla kropp ska orka med denna schizofreni. 

- Vila så mycket du kan innan bebisen kommer.
Jo men tjena! Jag byter nu gärna ut den här sömnlösheten mot oavbrutet bebisskrik. Åhhh, det ska bli ett välkomnande avbrott!

.

5 Responses to “Mitt liv som Dr Jekyll & Mr Hyde”