In My Shoes

Idag var jag på mitt andra besök hos Dr. Supanee. Jag är så glad att jag hittade henne. Att hitta riktigt bra läkare i det här landet är inte det lättaste. Eller bra är dom. Det är absolut inget fel på deras kvalifikationer. Men dom jobbar lite annorlunda än vi västerlänningar är vana vid.

Hos oss är det här med den personliga kontakten väldigt viktig, och att kunna föra en öppen dialog. Här är det viktigt med hierarki. En läkare kan sin sak bättre än vad du kan, och därför ska du inte ifrågasätta. Att undra för mycket, är ett tecken på att du inte litar på din läkare, och kan ses som rent nedvärderande. Att inte undra tillräckligt mycket hemma hos oss i väst, är ett tecken på att du inte bryr dig, och kan nästan i sig upplevas som nedvärderande. Vi menar ju inget illa i att undra en massa och fråga om allt. Vi vill bara visa att vi bryr oss. Det är så vi har lärt oss att man ska göra. Men här kan det alltså uppfattas på helt fel sätt.

Nu har vi ju väldig tur att vi bor där vi gör. De allra flesta läkare här är vana vid västerlänningar, och har accepterat att vi är såna. Men sen finns ju dom som har tagit det där steget extra, och inte bara accepterat vårt nedvärderande ifrågasättande, utan bestämt sig för att tillmötesgå oss hela vägen. Dr. Supanee är en av dom.

Dr Supanee har blivit expatsens (västerlänningarnas) gynekolog. Nästan alla vet nu vem hon är, men bara på ryktesvägen. Hon marknadsför nämligen inte sig själv något överhuvudtaget. Hon har en liten liten privatklinik (i vad jag skulle tro är hennes hem) tillsammans med sin man, som är hudläkare. Kliniken ligger in på en typisk thai-gata, i ett typiskt thai-hus, där allt står på thai. Jag hade aldrig hittat dit om jag inte blivit rekommenderad dit av holländska Marlein. Och jag kan tänka mig att de flesta av dessa expat-fruar tvekar både en och två gånger innan de går in. Det ser väl inte riktigt ut som ett ställe man förväntar sig få den mest högklassiga behandlingen.

Men hennes goda rykte fortsätter att spridas, och gamla expats rekommenderar nya att gå dit. Hennes största kundkrets består dock av typiska (fattiga) thai, och hennes priser visar inte på något sätt att hon försöker satsa på de rika expatsen. Jag betalar mindre än hälften hos henne jämfört med vad jag gjorde när jag gick på ett av sjukhusen i närheten. Och jag skulle utan att blinka betala det femdubbla.

Själva förlossningen kommer dock inte att äga rum inne i hennes enkla rum, utan då tar vi oss tillsammans till det förstklassiga Bangkok Pattaya Hospital som ligger bara 5 minuter där ifrån.

Idag var jag alltså på mitt andra besök hos Dr. Supanee. Och jag var lite pirrig. Idag skulle vi nämligen ta reda på om det var en pojke eller en flicka. Vi försökte även förra gången men lyckades inte. Hon har ju inte den nyaste ultraljuds-maskinen direkt, så det är lite svårt att se. Och den envisa lillen där inne vände sig åt fel håll hela tiden. Och så hade jag en envis blivande storasyster med mig, som ville hoppa omkring på min mage samtidigt, så vi gav snabbt upp. Men idag gick jag dit själv.

Flera stycken runt mig har pratat om en pojke. Mamma trodde det var en pojke, tjejerna nere på massagesalongen där jag är 2-3 gånger i veckan trodde det var en pojke, Marlein hoppades på en pojke så att Mik skulle få sig en lekkamrat. Och jag trodde nog själv att det skulle bli en pojke. Det kändes så.

För ett par veckor sen började jag dock ändra mig. Det var nog i samband med att den där inne började röra sig ordentligt. Det kändes som en flicka. (Hur det nu känns…)

Idag fick vi dock svaret, nästan i alla fall. Precis som förra gÃ¥ngen sÃ¥ ville den inte visa oss. Precis när vi skulle se, sÃ¥ vände den pÃ¥ sig eller korsade benen eller rörde sig för mycket sÃ¥ det blev suddigt. SÃ¥ vi vet i alla fall att det är en typ där inne med stark integritet. – Ge fasen i mina könsdelar!

Till slut kom vi överens om att vi med 80 % säkerhet kan säga att det är en….. (Den som inte vill veta fÃ¥r sluta läsa nu, för nedaför den här bilden sÃ¥ kommer det…..)

….. en pojke. Men det är alltsÃ¥ inte 100 % ännu.

Utlraljudet visade också ett nytt datum för åldern. När den bestämmer sig för att komma ut ska bli intressant att se, för den skjuter nu upp datumet för varje gång vi kikar på den. Enligt dagens mått är vi nu på leveransdatum 8 mars. Alltså en hel månad senare än det egentliga datumet, och 2 veckor senare än mitt uträknade datum. Ja ja, vi kan väl säga att den kommer någon gång mellan nyår och midsommar

 

Ultraljud 19 aug. Ligger på rygg med huvudet till höger.

 

Ultraljud 28 sept. Ligger på rygg med huvudet till väntser.

 

Ultraljud idag 28 okt. Bild på ansiktet. (Luta ditt huvud åt vänster.)

 

Även fastän vi har tagit oss över halvtid, så har jag inte mycket till mage att stoltsera med. Samma som med Molly helt enkelt. Med Molly trodde jag att det berodde på att jag hade så himla starka muskler som höll emot ganska bra. Det tycks inte ha varit fallet. För visst var jag stark då, men nu finns inte minsta tillstymmelse till muskler kvar. Jag kan nog nästan ta tag i ryggraden genom magen. Men jag ser precis likadan ut nu som då. Livmodern sträcker sig nu hela vägen upp till (och lite över) naveln, men den tänker inte luta sig framåt. Den växer bara uppåt.

Det blir alltså inget springa runt på stan i små tajta tröjor och visa upp min söta bula. Då tittar folk bara snett på mig, och tänker att jag borde gå lite mindre på McDonalds.

Comments are closed.