In My Shoes

För nästan 6 veckor sedan förändrandes mitt liv drastiskt. Jag fick en lillebror, och blev alltså storasyster.

William, som min lillebror heter, föddes tidigt på morgonen torsdagen den 4 mars. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Men jag hade ändå någon konstig magkänsla av att det var någonting. Och ju tjockare mamma blev, desto viktigare blev det för mig att ha koll på henne. Ibland kunde jag knappt ens njuta av att vara ut och leka med nanny Wandee. Jag ville bara gå upp i lägenheten igen, och vara i närheten av mamma.

På torsdagmorgonen när jag vaknade var varken mamma eller pappa hemma. Det var ju lite konstigt, men det brydde jag mig inte om. Farmor Marianne var ju hemma hos oss, och så kom ju Wandee också. På eftermiddagen kom pappa hem, precis som han brukar göra. Och sen läste han saga för mig innan jag somande, precis som han brukar göra.

PÃ¥ fredagen när pappa kom hem fick jag Ã¥ka pÃ¥ liten utflykt. Vi Ã¥kte till ett jättestort vitt hus som tydligen hette Bangkok Pattaya Hospital. Vi gick ganska mycket och sÃ¥ Ã¥kte vi hiss ganska länge och sÃ¥ gick vi lite mer. Men sen fick jag gÃ¥ in i ett rum, och där… var min mamma! Jag blev jätteglad när jag sÃ¥g henne, och hoppade upp bredvid henne i sängen. Sen sÃ¥g jag William. Han lÃ¥g nere vid fotänden av sängen. Jag kände mig lite skeptisk och studerade honom länge och väl. Till slut bestämde jag mig för att det var dags att bryta isen. Jag tog fram ett av mina kex jag hade fÃ¥tt, och räckte det mot honom. Han tog aldrig emot det, men jag tror att det blev ganska bra ändÃ¥. Mamma och pappa jublade i alla fall.

På lördagen kom mamma och pappa hem, och då hade dom med sig den där lilla killen som tydligen skulle vara min lillebror. Och tydligen så verkar det också vara så att han ska bo här med oss, för alltid. Ja ja, det är väl bara att acceptera. Precis i början hade jag lite svårt för att min mamma skulle vara med William hela tiden. Men det gick snabbt över. Det verkar som det är bäst så. Mamma är mest med William, och pappa är mest med mig.

Mitt liv som storasyster är ganska hårt. Det gäller att ha koll på det den där lilla killen. Det verkar nämligen inte som han klarar sig själv lika bra som jag. I början var jag tvungen att springa och titta i vagnen flera gånger i timmen att han låg där. I början var jag också tvungen att berätta för alla jag mötte om William. Det var ganska ansträngande.

         

Nu har jag vant mig lite mer, och mitt storasystrande går mer på rutin. Jag behöver inte ha  stenkoll på honom hela tiden. Men visst är jag med. Och så fort han behöver hjälp så är jag där och ser vad jag kan göra.

    

.

2 Responses to “Molly skriver: Mitt liv som storasyster”