In My Shoes

…ifrån de döda. Även kallad Jesus-fylla. Jo, jag började året på bästa sätt – 2 dagar sängliggandes.

Iofs ska jag försöka att skylla ifrån mig lite. Min kropp har de senste 2 veckorna varit totalt upp och ner. Och jag har hört att det inte alls är helt ovanligt. Det är nämligen nu tiden när jag lämnar hela graviditeten bakom mig. Man kan liksom se en likhet i de första 9 månaderna efter förlossningen, med graviditetens 9 månader. Man går i stort igenom samma känsliga perioder. Och nu är det förlossningstid i min efter-graviditets-tid.

Oftast är det på det lilla barnet som detta blir mest tydligt. (Känt som 8-månaderskris.) Det är i regel nu som barnet kommer på att det är en egen individ, och alltså inte är en del av mamman. Det är nästan som en andra förlossning. Och precis som den första (riktiga) förlossningen kan vara oerhört omtumlande och känslosam för inblandade parter, så kan också denna andra ”förlossning” vara mer eller mindre kaosartad. Många märker inget speciellt, det bara flyter på. Många påverkas starkt känslomässigt. Vissa känner enormt starka kärleksband. Vissa går ner sig rejält, nästan i en depression. (Men jag säger som på BVC – Allt är normalt!)

William sköter sin 8-månaderskris (fastän han nu är närmare 10 månader) alldeles enligt planerna. Han lider av extrem separationsångest, samtidigt som hans önskan att utforska världen är större än någonsin. Det hela resulterar i att han ungefär 90% av sin tid sitter fastklistrad på mig, och däremellan gör små utflykter på 5 minuter, innan han i panik kommer farandes tillbaka.

För min egen del har jag inte påverkats något speciellt känslomässigt. (-Tror jag, kanske jag måste lägga till. Jag var ju helt bensäker på att jag inte hade några som helst humörsvängningar under graviditeten heller. Men jag vet att Micke är av en annan åsikt…) Men däremot så har min kropp haft en rejält omtumlande period fysiskt.

Jag började det hela med rejäla svettningsattacker. Jag förstod inte hur det hade kunnat blivit så fasligt varmt och fuktigt igen. Och ännu mindre förstod jag varför det bara var jag som verkade lida av detta. När klimakteriebesvären gick över, halkade jag tillbaka till puberteten. Mitt ansikte blomstrade av… inte bara en, och inte två eller tre… utan hela fejjan var fullproppad med stora röda, och riktigt ömma, finnar. Lyckligtvis kom det bara en omgång, och dom stora bölderna är nu nere i små torra fläckar. Sen slog den där graviditets-tröttheten in. Två dagar förra veckan gick jag faktiskt och la mig direkt efter att barnen somnat vid sju. Ena gången sov jag tills… ja, tills barnen vaknade vid sju på morgonen. Och andra gången gick jag upp vid nio-tiden på kvällen för att hjälpa Micke med nyårsförbedelserna, men gav upp redan vid elva. Som kronan på verket så drabbades jag tidigare på nyårsaftonsdagen av mensvärk, helt obefogat.

Så med detta i bakfickan så hoppas jag kunna skylla min Jesus-fylla på min hormonbalans. Att det fortfarande står ett antal tomma vinflaskor i köket, varav jag säkerligen är ansvarig för  flertalet, det väljer jag att för tillfället inte fokusera så mycket på.

.

Det var en lugn nyårsafton. (Eller skulle vara iaf.) Med 2 barn och 0 barnvakter så har man inte mycket annat val. Nanny Ahnow ville vara ledig, och vi såg inte riktigt anledning att neka det. Hon skulle utnyttja sin julklapp från oss, och bjuda sin pojkvän på lyx-bio.

Själva bjöd vi över Jenny och Christian på middag. Det blev en mycket lyckad kväll med tre-rätters, massor med vin och skumpa vid tolv-slaget.

.

Till skillnad från många andra storstäder, så är Bangkok ganska dött på nyår. Inte som i Europa eller USA, där drömmen vore att tillbringa nyår i Paris eller New York. Nej, här flyr man storstan och åker till beachen.

Vi gick ut för att äta lunch tidigare under dagen, och aldrig aldrig har jag nog sett ett sånt öde Bangkok. Det var en riktigt konstig, nästan lite läskig känsla.

De thailändare som var kvar i Bangkok var dock inte dåliga på att fira. Det har nog aldrig varit thailändarnas bekymmer. Redan vid halv tolv när vi gick iväg för lunch så hade *arbetarna på vår gata ställt upp en karaokemaskin och lite dricka och sånt precis utanför vårt hus. När vi kom tillbaka vid två var festen i full gång.

(*arbetarna – Thailändarna jobbar ju inte alls som vi. Många lever med sitt jobb, och det finns ingen större gräns mellan privatliv och arbetsliv. I detta fall var arbetarna motorbike-taxi-chaufförer, gatumats-försäljare, vakter och andra anställda i de olika husen och hotellen i närheten.)

.

I det öde Bangkok fanns det givetvis fortfarande dom som ”arbetade”. Och denna dag var dessa synligare än någonsin… 

.

Comments are closed.