Projekt Ning är mitt eget lilla projekt. Detta projekt, som egentligen var tänkt som en möjlighet för en helt vanlig 16-årig thailändsk bar-tjej (=prostituerad) att få en möjlighet till utbildning och ett värdigt liv, har dock tagit sig andra proportioner.

Man kan inte hjälpa något som inte vill ha hjälp. Eller som i det här fallet – man kan inte hjälpa någon som inte förstår sin egen situation.

Projekt Ning är har numera mer gått över i att bli Observation Ning.

.

Mina blogg-inlägg om Ning:

Jag – en bartjej          8 januari 2010
Möt Ning – en annan bartjej          11 januari 2010
Vad händer med Ning?          3 februari 2010
Tillbaka i arbete          9 mars 2010
Projekt Ning bordläggs, del 1          25 april 2010
Projekt Ning bordläggs, del 2          27 april 2010
Ning är tillbaka i baren          14 september 2010

.

Mina blogg-inlägg

.

Jag – en bartjej     (8 januari 2010)

Under många år (innan barn och Thailand) var baren mitt andra hem. Inte så mycket högljudda discon med massor av folk. Jag tyckte om baren. Ett välbesökt ställe var Björnstugan i Örebro. Jag åkte dit direkt efter jobbet vid halv tio, när det fortfarande var i princip helt tomt. Ofta blev jag uppmött av Erika eller Petronella, och sen satt vi i baren, hela kvällen. Vi flyttade aldrig på oss, vi bytte aldrig platser. Om vi skulle på toa gick vi alltid i omgångar, så att den ena alltid satt kvar.

Baren blev vårt revir. Vi var där först, vi var där sist. Vi såg alla som kom in, och alla skulle någon gång under kvällens gång behöva passera oss.

Jag minns att jag flera gånger tänkte att det skulle vara det perfekta jobbet. Tänk om någon skulle anställa mig för att jobba som bartjej. En tjej som inte gjorde mycket annat än att vara i baren. Dra in lite folk, vara trevlig och prata, göra baren till ett bättre ställe.

Inte visste jag då att jag ett par år senare skulle bo i ett land där just den verksamheten existerade… Med ett par modifikationer förstås.

I de flesta barer i Thailand jobbar det bartjejer. Dom jobbar inte som bartenders, dom jobbar inte som glasplockare eller städare. Dom jobbar som bartjejer. Deras jobb är att dra in mer folk till baren, och det är deras jobb att underhålla gästerna. Dom får ganska låg grundlön, men de får oftast dricka gratis. Och dom får provision på drinkar som gästerna köper till dom. Och… dom får del av den avgift som betalas till baren för att ”köpa ut” tjejen.

Japp! Det är nämligen det hela verksamheten går ut på. Nöjda gäster. Varje mans dröm! Ett par timmar i baren, uppassad och uppvaktad av en av de sötaste och raraste tjejerna du någonsin sett. En tjej som dessutom är villig att följa med dig från baren, bara du betalar en liten ersättning till baren för att hon inte kan jobba mer den kvällen. Ni kan gå tillsammans och äta middag, eller kanske en romantisk promenad på stranden, eller kanske hon är villig att följa med till ditt hotellrum. Den perfekta semester-flirten!

.

Jag – en bartjej.
Orden har fått lite ny innebörd…

.

Möt Ning – en annan bartjej     (11 januari 2010)

Om jag är Sveriges svar på en typisk bartjej, så är Ning Thailands svar på en typisk bartjej…

Ning är en helt vanlig thailändsk tjej. Född och uppvuxen i nordöstra delen av Thailand (Isaan). Hennes pappa har hon aldrig träffat, och hon har mestadels bott hos sin mormor, medans hennes mamma har jobbat i Bangkok.

När Ning var 15 år bestämde hennes mamma att hon inte längre hade råd att ha Ning i skolan, vilket också är väldigt vanligt. Och för att följa vanligheten ytterligare så bestämde Nings mamma att Ning var tvungen att börja jobba. I en bar på Koh Samui. Som bartjej. Och i förlängningen… som prostituerad.

Första gången vi träffade Ning var i april förra året. Jag och Micke var på Koh Samui för att träffa en av våra holländska vänner Ron, som just då var där med sina föräldrar. Och… eftersom ”vanliga” barer lyser med sin frånvaro, så hamnade vi automatiskt varje kväll på olika typiska thailändska beer-bars.

En beer-bar är en öppen utomhusbar med ett något begränsat alkoholsortiment. (Därav namnet – säljer mest öl.) På många sätt påminner en beer-bar mycket om våra svenska uteserveringar på sommmaren. Men det finns en stor skillnad. På varje liten beer-bar som finns, finns det även 5-10-20 unga snygga tjejer, tjejer som är anställda som bartjejer.

En av dessa 5-10-20 unga snygga tjejer i en av alla ofantligt många beer-bars som finns var Ning.

När vi träffade Ning i april hade hon precis börjat i baren. Hon var då 15 år. Hon kunde ingen engelska alls och hon var mycket blyg. Och hon hade inte heller… ”börjat uppfylla sina fullständiga arbetsuppgifter”. Eftersom vi hade pratat lite om att vi borde anställa en av alla potentiellt blivande prostituerade flickor, bestämde vi oss för att ge denna unga tjejen Ning en chans. Då vi snart skulle åka till Sverige under sommaren var det ingen större idé för henne att komma till oss just då, så vi började med att ge henne semester i 3 månader. Vi betalade henne halva hennes månadslön, och hon tillbringade sin tid hemma hos sin mormor i Isaan där hon under tiden pluggade lite engelska.

I augusti kom Ning till oss för att bo hos oss och för att jobba som Mollys nanny. Tyvärr blev inte allt som vi hade planerat. Jag hade börjat jobba, vi skulle eventuellt ta över hela företaget, och vi hade helt enkelt inte den tiden för Ning som jag hade tänkt att vi skulle ha. Situationen blev ohållbar. Ning saknade kunskapen och förståelsen, vi hade inte tid, och vi var i ett desperat behov av någon som kunde ta hand om Molly. Efter många misslyckade försök att få Ning att förstå, bestämde vi att vi var tvungna att låta henne gå. Och Ning tycktes inte bli särskilt ledsen över det. Hon sa att hon skulle åka tillbaka hem till sin mormor i Isaan.

Senare samma kväll ringde hon. Hon hade träffat sin mamma i Bangkok. Och mamma bestämde givetvis att Ning inte alls skulle åka hem till mormor i Isaan. Ning skulle tillbaka till baren på Koh Samui. Nyss fyllda 16 år, och Ning började sin karriär som bartjej.

Ning är absolut ingen speciell tjej. Hon är inte annorlunda på något sätt. Hon kommer inte från någon speciell problem-familj. Hon har inte haft någon extra mer tragisk uppväxt än någon annan. Ning är en helt vanlig tjej. En helt vanlig tjej från nordöstra delen av Thailand.

Det som dock skiljer Ning från många av hennes medsystrar är att hon har haft en extrem tur. Och hon tog chansen, en gång till. Natten före nyårsafton skickade hon ett sms till mig (på engelska):

JESSICA GOTT NYTT ÅR JAG TYCKER INTE OM JOBBA BAR
DU HAR JOBB TILL MIG LITE PENGAR BRA NING

2 dagar senare ringde vår holländska vän Ron. Av en slump så råkade han just då befinna sig på Koh Samui, och bara dagen efter att Ning hade skickat mig sitt sms hade han sprungit på henne. Och ytterligare 2 dagar senare satt dom tillsammans på flyget hit till Pattaya.

Ning är tillbaka i våra liv. Men denna gång på helt andra villkor. Hon jobbar inte för oss. Hon får ingen lön. Och hon får inga pengar som hon kan skicka hem till sin mamma. Exakt vad som kommer att hända är vi ännu inte helt på det klara med. Men hon är här! Och denna gång tänker jag inte ge upp lika lätt!

.

Vad händer med Ning?     (3 februari 2010)

Det är väl tur att man inte kan bestämma när saker och ting ska ske i livet. Som när man ska gå och förälska sig, eller när man ska bryta benet, eller när man ska bli gravid, eller när man ska få en prostituerad thai-flicka på halsen. För det finns väl ändå aldrig något rätt tillfälle.

Uppdateringarna runt Ning har varit lite skrala. På grund av att allt annat såklart händer samtidigt. Men det är väl så det ska vara. Så allt står helt rätt till!

Jag trodde nog att situationen med Ning skulle vara så mycket enklare. Men… igen så tänkte jag utifrån värsterländska perspektiv. Som jag nämnt i inlägget om Tamar Center, så har situationen tagit sig helt andra vinklingar än vad jag någonsin hade kunnat drömma om.
-Jaa, det är helt andra kulturella saker som ligger bakom situationen här jämfört med i Sverige! Jag vet, jag vet! Men jag förstod ändå inte. Och jag kan väl inte direkt säga att jag förstår ännu.

Och givetvis… precis lika svårt som det är för mig att efter en hel livstid börja tänka i helt nya banor, så är det naturligtvis minst lika svårt för Ning.

Ning ville inte sluta i baren för att hon kom på att det hon gjorde var fel. Hon ville inte sluta för att hon mådde dåligt av vad som skedde runt omkring henne. Hon ville inte sluta för att hon ville göra något ”bättre” av hennes liv. Ning ville sluta av den enkla anledningen att hon inte trivdes på jobbet. Det kan väl låta som anledning nog, men låt mig förtydliga.

Precis som att vissa människor inte vill jobba inom sjukvård, eller vissa inte alls trivs att arbeta instängda på kontor, precis så kände Ning för att jobba i baren. Och det är förståligt. Ning är inte alls den typen av person som passar att jobba i bar, någonstans. Hon är inte särskilt social, inte särskilt framåt, inte alls mycket ”show” över henne. Hon är väldigt lugn, lite blyg, och håller gärna en låg profil. Men så är hon bara 16 år också.

Ning hade sina första (och hittills enda) sexuella upplevelser i baren. Ning har aldrig upplevt sex (och vad hon själv tror är kärlek) på annat sätt, än att västerländska män har betalat henne. Nings problem var förstås att hon var så blyg och oerfaren, och kanske alltså inte alltid uppfyllde männens förväntningar. Det hände att hon fick klagomål. Och det hände aldrig att någon man köpte henne två gånger. Och detta var förstås lite pinsamt… (i denna värld där målet är att skaffa sig så många långtids-”pojkvänner” som möjligt).

Ning ville inte sluta i baren för att hon kände att det hon gjorde var fel. Ning ville sluta för att hon var så usel på sitt jobb!

Japp! Det var den situation jag insåg att vi stod i här för 1,5 vecka sedan. Allt stannade upp. Men väldigt mycket föll också på plats.

Dags att tänka om. Nya saker blev viktiga. Nu är det kärlek som gäller. Sån där riktigt härlig pirrig tonårskärlek. Jag pratar gamla pojkvänner, jag pratar pirr i magen, jag pratar drömmar och fantasier. Ning pratar om killar som köpte ut henne i baren som hon tyckte var snygga. Jag pratar om att viiilja ha sex med någon. Ning pratar om att det inte behöver vara outhärdligt. Det går framåt, men det går sakta.

Och jag som har haft lite dåligt samvete för att hon ofta bara sitter här hemma hos oss, utan så mycket att göra. Nu börjar jag tro att det kanske är riktigt bra. Att bara vara här. I en vanlig familj. Och se oss prata och skratta och pussas och tjafsa.

Jag känner fortfarande att det är en väldigt skör tråd vi balanserar på. Vad som helst kan hända, vilken dag som helst. Just nu är jag Nings bästa långtids-”pojkvän”. Men frågan är vad som händer om någon annan dyker upp.

Men jag har alltid Tamar Center där som ett stöd i bakgrunden. Vi kan aldrig ”rädda” någon. Det enda vi kan göra är att finnas där, och visa ett annat liv. Kanske förstår hon det inte idag, kanske inte imorgon. Men nån gång, kanske om en så där 5-10-20 år, så händer något som kanske får henne att tänka tillbaka på just den här stunden. Vi vet aldrig vilken inverkan vi kommer att ha på människor. Kanske gör vi mer än vi tror…

.

Tillbaka i arbete     (9 mars 2010)

Egentligen så slutade jag väl aldrig. Det hela pågår hela tiden. Projekt Ning tycks vara ett projekt utan slut. Just nu bryr jag mig inte ens om i fall det blir ett bra eller dåligt slut. Bara vi kommer fram till ett slut, eller en lösning.

Men vi bara trampar på. Ena dagen känner jag att vi går framåt. Nästa dag dyker något upp, och det känns som tre steg bakåt. Vi står och stampar. Och vi hamnar i samma samtal igen och igen och igen. Jag tycker att ”nu har hon fattat”. Men sen gör hon något, som bevisar totala motsatsen.

I mitten på februari skrev vi in Ning på en skola, och hon är alltså redo att börja 3 år high school (gymnasiet) när nya terminen börjar i maj. (Japp, skolåret börjar i maj. Kort ”jul”-lov på hösten, och sen själva ”sommar”-lovet på våren, i samband med thailändska nyåret Songkran.) Eftersom vi hade två månader kvar tills skolan börjar, och Ning var så himla glad över att få börja plugga, så bestämde vi att hon skulle få gå engelska-kurser nu under dessa veckor. Såna kryllar det av här i Pattaya, så det var inga större problem att hitta en för överkomligt pris. Vi skrev in henne på en samma dag, och hon började redan dagen efter. Allt kändes bra! Ning var nu upptagen med engelskakursen varje dag måndag-fredag 12-14. Och skolan i maj var klar. Äntligen hade vi kanske nått någonstans.

Men, två veckor senare (förra veckan) fick jag mail från vår holländska sponsor. Jag har kanske inte berättat om honom… Ron är en vän till oss, och han var med när vi träffade Ning första gången, och det var han som träffade Ning och tog med henne hit till oss i Pattaya, efter att hon hörde av sig till mig runt nyår och sa att hon ville sluta i baren.

Tyvärr har vi haft lite olika syn på Nings situation. Ron har hela tiden sett Ning som speciell, som annorlunda mot alla andra bartjejer. Av någon anledning så tog han Ning till sig, som en lillasyster, och har varit övertygad om att hon har blivit ”lurad”, och att det andra tjejerna i baren har ”utnyttjat” henne. Jag ser väl på det som… ja givetvis har hon blivit lurad och utnyttjad, men inte mer än andra. Ning är precis som vilken ”vanlig” bartjej som helst. Visst var hon idag en av de yngsta tjejerna i baren, men dom har alla varit där. Alla är lika ”lurade” och ”utnyttjade”.

Ron har varit övertygad om att bara vi plockar ut henne ur baren, ser till och hon får pengar och kan gå i skolan, så kommer allting att bli bra. Jag har inte varit lika säker på det. Jag var väldigt inne på att vi skulle sätta henne i något slags ”program” för exbartjejer. Men Ron ville inte det, eftersom han inte ville att hon skulle jämställas med de andra tjejerna. Och tyvärr så hann han lova henne både det ena och det andra i form av guld och gröna skogar. Och det försatte honom (=oss) i en situation som jag givevtis inte är helnöjd med – Vi är Nings rika farang-pojkvän.

Ning drog den höga vinsten, den som hela livet i baren handlar om. Att träffa en (eller flera) rik ”pojkvän” som kan ta hand om en. Nings pojkvän är ju tyvärr kanske inte drömmen, eftersom han består av två personer – Ron i Holland, och jag här i Pattaya. Det blir lite rörigt. Men hon slipper i alla fall ha sex med båda av oss.

Förra veckan fick jag alltså ett mail från Ron. Han hade fått ett mail från Ning som bekymrade honom en hel del. Hela mailet var skrivet (på mycket enkel engelska förstås) i positiv anda, ”Jag mycket lycklig” och liknande. I allt det här positiva hade hon också lyckats klämma in att hon behövde mer pengar, och nånting med ”gå med män”. Hon skrev också något om att hon kände en man i Pattaya, och att hon skulle få börja dansa i hans bar.

Ron fick sig en liten släng av verkligheten. Själv blev jag inte särskilt chockad över det hela.
… Och ännu en gång blev det dags för mig att ta upp samma samtalsämne, igen. Denna gång fick det dock bli i brevform eftersom jag ju enligt Dr Supanee skulle föda senare samma natt (vilket ju också visade sig vara korrekt). För att verkligen visa mitt allvar skickade jag med hennes konto-kort och alla hennes pengar, som Ron hade fått henne att ge till mig när hon kom hit.

Igår, måndag, dök Ning upp hemma hos oss. Jag tror hon var lite rädd, för hon sa nästan ingenting alls. Satt mest väldigt tyst. Och ännu en gång gick vi igenom samma sak, igen.
- Allt är ditt val. Du väljer vad du vill göra med ditt liv.
- Du måste känna efter vad du vill. Inte vad du tror att jag vill. Eller vad du tror att Ron vill. Det handlar om vad du vill.

Och det vanliga svaret ”Jag vill gå i skolan” dyker upp.
- Men det räcker inte längre. Du måste tänka längre.
- Vad vill du sen? Hur ser ditt liv ut? Vart jobbar du? Vad gör du på fritiden? Vilka umgås du med? Hur är din pojkvän?

Som grädde på moset tvingade jag henne att titta på den norska dokumentären ”Pattaya for mine føtter”. Inte för att hon fattar så mycket av talet, men det sorgliga framtoningen av tjejernas liv och den ”husdjurs-liknande” synen från farang-männen går inte att ta miste på. Hon tittade mycket intensivt på filmen.

Där står vi nu! Jag väntar…
Jag hoppas på att få se någon slags gnista från hennes sida. Jag vill se livsglädje. Jag hoppas att hon ska ta ett aktivt val. Om valet blir baren och pengar bryr jag mig inte om längre. Bara hon gör ett aktivt val.

.

Projekt Ning bordläggs, del 1     (25 april 2010)

Arbetet med unga fröken Ning har gått upp och ner, mest ner tror jag. Frustrationen och maklösheten har varit stor från min sida. Frågan hur länge man ska fortsätta ett arbete som man känner egentligen gör mer skada än nytta, har legat och gnagt i mitt huvud under i princip hela tiden. Det hela har känts som slöseri med tid, med tid och energi. Tid och energi som skulle kunna läggas på annat och andra.

I början på mars hade jag ytterligare ett ”Nu-får-det-vara-nog”-samtal med Ning, Jag valde också att ge tillbaka hennes pengar och konto-kort som jag hade tagit hand om. För att börja om på noll liksom. Jag ville att det skulle vara hennes val om hon ville att jag skulle hjälpa henne eller inte. Jag ville att hon skulle ta ett aktivt val.

Men, som vanligt så hände ingenting. Och jag bestämde mig för att inte försöka bry mig så mycket. Med en nyfödd William i min famn, kände jag att det var dags att lägga min frustration över Ning på hyllan.

I slutet på mars dök dock det där ofrånkomliga ögonblicket upp. Nanny Wandee (som Ning bor hos) berättade att Ning veckan innan hade gått till frisören, två gånger! Det hade kostat 3.000 baht. Och det fick mig att ta det slutgiltiga beslutet att dra mig ur detta. Hon vill inte! Hon har inga som helst ambitioner att göra något vettigt av sitt liv. Hon är nöjd. Hon har sin farang-pojkvän som tar hand om henne. Hon lever sitt bartjejs-liv, men slipper den där obehagliga sex-biten.

För mig har Projekt Ning aldrig handlat om Ning. Det har handlat om att erbjuda ett alternativ till någon som vill ha det. Och Ning vill inte ha det. För Ron (holländsk vän som står för den ekonomiska biten) däremot har det bara handlat om Ning, aldrig någon annan. Hans mål har varit att hålla henne borta från baren. Ett mål som inte räcker för mig.

Ning har vetat länge att jag inte har varit nöjd med vår situation, så det var inte särskilt svårt för mig att säga att jag ville dra mig ur. Jag har aldrig hymlat med att jag tycker vår relation kan liknas vid bartjej – farangpojkvän, och jag har hela tiden försökt förklara för Ning att det inte räcker, varken för mig eller för henne. Den enda funktionen jag egentligen har haft är farangpojkvännens kompis som ger pengarna till bar-flickvännen. Det känns lite onödigt. Då kan han lika gärna sätta in pengarna direkt på hennes konto istället för på mitt.

Jag har försökt förklara för Ning att hon har orealistiska tankar om sitt liv. Hon är 16 år, hon vill gå i skolan, hon vill skaffa sig en utbildning, men hon vill inte behöva göra något, och hon vill kunna spendera hur mycket pengar som helst samtidigt. Jag har försökt förklara för henne hur andra 16-åringars liv ser ut, dom som hon (tror att hon) vill vara som. Som ungdomarna i ”High School Musical” (som ständigt står på hemma i vårt vardagsrum). Dom sommarjobbar, dom åker till skroten för att leta reservdelar till bilen som knappt rullar, dom oroar sig för college och stipendier. När jag var 16 år så hade jag 700 kr (vilket är klart jämförbart med 700 baht), i fickpengar varje månad. Det skulle gå till lite kläder, biobesök, buss, nån McDonald’s, godis. När jag var 16 år kunde jag inte gå till frisören för 3.000 baht.

Jag frågar henne hur hon tänker, men hon vet inte. Jag frågar henne vad hon ska göra nu när alla hennes pengar är slut, men hon vet inte. Hon vet ingenting. Hon vet inte varför hon gör som hon gör, och hon vet inte varför hon inte gör som hon inte gör. Det är som om hon har gett upp. 16 år och har redan gett upp. Hon har gett upp på att hon kan bli något annat än en bartjej. Eller egentligen har hon aldrig gett upp. Det har aldrig funnits något annat. Det har aldrig funnits några andra drömmar. Hennes liv är redan klart. Och det har varit klart, ända sedan hon föddes.

Tiden rann iväg, och jag sa att vi skulle fortsätta samtalet dagen efter.

Bara sekunder efter ringer Ron till Ning. Han hade nån kompis som just då befann sig på Koh Samui och tror att han har sett Ning på den baren där hon jobbade. …Men herre gud! Och så bekräftar vi relationen farangpojkvän – bartjej ytterligare för Ning. Och Ning är inte sen att haka på. Rösten förändras. -Nej, varför inte lita på mig? Du lita på mig! Jag bra flicka! Jag bra flicka! Du lita på mig! på den mest bartjejs-liknande engelskan hon kunde få till. Jo det är sant. Det var säkert inte helt medvetet från hennes sida, men hon ändrade till och med sin engelska. Så där dålig engelska pratar hon inte med mig.

Jag hade redan bestämt mig innan, men det där samtalet hjälpte mig garanterat att stå fast vid min ståndpunkt. Ning är en bartjej! Och hon är inte redo att ta steget därifrån.

.

Projekt Ning bordläggs, del 2     (27 april 2010)

Ning bestämde sig för att hon ville flytta till Isaan. Till viss del för att tillfredställa mig tror jag tyvärr. Hon har aldrig velat det tidigare, men nu efter att jag tryckt på lite om detta så har hon plötsligt ändrat sig. Jag vill ju att hon ska vilja för att hon vill och inte för att jag vill, men men… Jag tror ändå att det blir bäst så.

Hon har kommit på att hon kanske vill bli lärare i framtiden, och då funkar ändå inte det privata high school som hon skrev in sig på här i Pattaya. Men det är inga problem att komma in på ett allmänt high school i Isaan, och då får hon rätt behörighet.

Med en månad kvar till skolstart frågade jag henne om hon ville åka upp till Isaan redan nu för att ha lite ”sommar”-lov med sina vänner, och installera sig hos sin moster. Men nej, hon ville vara kvar här i Pattaya och läsa en kurs engelska till. Jag fick en känsla av att hon bara ville det för att visa sig duktig, så jag var noga med att fråga både en och två gånger om hon verkligen var säker på att hon ville det.

Ning skrev in sig på samma skola där hon tidigare tagit en 2-veckorskurs. Hon sa något om Songkran som jag inte riktigt förstod, så jag brydde mig inte så mycket om det. Senare gick det dock upp för mig att skolan var stängd, och skulle öppna igen efter Songkran. Hade jag vetat det då, hade jag givetvis inte låtit henne anmäla sig till kursen så tidigt utan sagt att hon fått vänta tills dom öppnade igen.

Och mycket riktigt… Under Songkran-veckan dök Ning upp hemma hos oss. Hon sa att hon var tvungen att åka upp till Isaan redan nu för att fixa något med skolan. Jag frågade henne om engelska-kursen som skulle börja veckan efter, och hon sa att hon inte kunde gå.

Bägaren rann över. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så jag satt bara tyst och stirrade tomt ut i luften. Hon gjorde samma sak igen. Igen och igen och igen och igen.

Ja sa till henne att om det bara var upp till mig så skulle hon nu åka ut. Här och nu! Allt är över! Som hon har slösat, med sina egna pengar, med Rons pengar, och med min tid och energi. Det räcker nu! Och efter att vi precis har haft alla dom där samtalen, och jag frågade om hon verkligen verkligen var säker på att hon ville gå en engelska-kurs, så blir det så här. Och hon verkar inte ens bry sig.

För första gången började Ning gråta.

Vi satt där säkert nån timme. Jag var så trött så visste varken ut eller in. Jag var mest tyst, men tusen tankar gick genom huvudet. Om allt ändå bara hade varit upp till mig, så hade det hela vara så mycket enklare. Men Ron vill ju något annat. Och om hon ändå bara hade gjort något riktigt stort fel, men det har hon inte. Hon har ju heller inte gjort något rätt. Men det hade ju varit enklare om hon hade gjort något riktigt fel.

3,5 månad hade hon nu varit här hos oss. 3,5 månad! Och under dom 3,5 månaderna så har hon lyckats gå en engelska-kurs på 2 veckor. 2 veckor! Och förutom alla pengar som hon har bränt på ”vanliga” saker, så har hon också en deposition till high school här i Pattaya plus två uppsättningar skoluniformer och nu en kurs i engelska som bara… pooff! Borta!

Allt mitt förnuft säger mig att vi borde avsluta henne. Men just nu är jag så trött. Så trött, och orkar inte bry mig.

…Ok, hon får minimum. 1.500 baht i månaden för mat och husrum hos sin moster. 55 baht om dagen för kostnader till och från och i skolan. Och så ett par hundralappar exra i månaden. = 3.000 baht i månaden. That’s it! Jag lovar henne 3.000 baht i månaden fram till ”jul”-lovet i oktober. Då träffas vi igen och ser hur det gått.

Ning har nu åkt upp till Isaan, och jag kan lägga henne på hyllan ett tag. Äntligen har vi nått fram till ett ”avslut” som ska vara i alla fall i 5 månader.
Känner jag mig nöjd? -Knappast.
Är jag stolt över mig själv? -Inte mycket.
För något ”avslut” är det ju egentligen inte. Vi skjuter bara lite på problemet.

Ännu en gång har jag ”räddat” Ning. Ännu en gång har jag lärt henne att hon inte behöver ta ansvar för sina handlingar. Ännu en gång har jag bekräftat for henne att bartjejs-livet funkar. Nings prostitution fortsätter, om än i något andra former…

.

Ning är tillbaka i baren     (14 septembet 2010)

Unga fröken Ning är så (äntligen) tillbaka i baren. Givetvis skulle jag önska att det hela hade slutat på något annat sätt. Men hon lät det bara gå åt det hållet. Det kändes som om det var oundvikligt.

Hur länge hon verkligen har varit tillbaka vet jag inte. Men jag har vetat om det i snart 2 månader, sedan slutet på juli.

1 månad tidigare, i slutet på juni, var jag på den baren på Koh Samui där hon tidigare jobbat. Just då var hon inte där i alla fall. Jag pratade lite med tjejen som fungerar som bar-manager (mamasan), och frågade henne om hon hade hört från Ning på sistone. Hon sa att hon inte visste något. Hon sa att Ning hade slutat i baren för över ett år sedan, och åkt till sin mormor i Isaan (nordöstra Thailand). …Och det är ju i och för sig sant. Men hon glömde tydligen bort att Ning kom tillbaka för att jobba för henne igen under flera månader, innan hon i januari valde att lämna baren för andra gången, och kom till oss i Pattaya för andra gången.

Men nu är Ning alltså tillbaka igen, och inne på omgång 3 – i samma bar, med samma mamasan, på Koh Samui. Första gången hon kom dit var hon 15,5. Andra gången var hon precis fyllda 16 år. Och nu tredje gången var hon i slutet av 16. Ning fyllde 17 år, den 7:e augusti.

En gång i tiden fick jag en kommentar från en man som var väldigt frågande till hur Ning som 16-åring någonsin skulle kunna ha jobbat i bar, eftersom det inte är lagligt. Man ser mycket hårt på barn-prostitution i det här landet, och inga barer vill riskera att råka illa ut, menade han på. (Det kändes lite som han ville jag skulle erkänna att jag fabulerade ihop hela denna historia. Inte helt säker på vad han var ute efter. Antagligen mest stilla sitt eget samvete för att han besöker dessa barer. Vem vet, vem vet…)

Men… Ning är som sagt tillbaka, för tredje gången i samma bar, och hon är fortfarande underåring. (Jag har en kopia på hennes ID-kort!)

Enligt Ning själv är det massor med tjejer som precis som hon är under 18 år. Bar-ägarna vet såklart om detta, och gör en överenskommelse med de underåriga – Tjejerna har sagt till bar-ägaren att dom är över 18 år, och bar-ägaren har handlat i ”god tro”. (Så enkelt löste man det problemet!)

.

Nings avslöjande för mig att hon var tillbaka i baren var lite skumt. Jag blir osäker på om hon verkligen trodde jag var så naiv och korkad, eller om hon ville att jag skulle komma på henne så hon skulle slippa berätta själv.

För flera månader sen så öppnade jag en Facebook till Ning, i hopp om att få denna apatiska tjej intresserad av något. Det gick som det mesta annat, dvs inte alls. Hon visade stort intresse när vi gjorde det, men redan dagen efter hade gnistan försvunnit. Hennes Facebook förblev orörd… Tills en dag i slutet av juli.

Plötsligt hade Ning lagt in en profilbild på sig själv, samt ett album med 6 foton. Jag visste redan innan jag hade tittat på bilderna. Ning hade varit i Isaan i över två månader, för att plugga. Inget hade hänt. Precis som vanligt så låg hennes apati som en mörk skugga över hela henne. Men nu hade hon valt att börja använda Facebook. Något hade givetvis hänt. Något hade fått henne att tända till. Detta ”något” kunde bara vara en sak.

Bilderna visade Ning, i en bar…

Jag spelade lite dum och kommenterade hennes profilbild, och frågade vem som hade tagit den fina bilden. Det dök snabbt upp ett e-mail.

Ning skrev att hennes moster med man och barn skulle åka till Koh Samui på lite semester. Och då hade dom velat hyra in Ning, för att följa med och ta hand om deras barn. Eftersom Nings lärare dog (! lite osäker på om det verkligen var meningen att hon skulle skriva så, hon kan ju mycket väl ha menat skriva något annat) så var alla elever lediga från skolan torsdag och fredag. Med lördag och söndag så gav detta 4 dagars ledighet. Och Ning kunde åka till Koh Samui under 3 dagar, för att ta hand om mosterns barn. När hon var på Koh Samui gick hon till baren där hon tidigare arbetat, för att hälsa på sina gamla vänner. Bilderna hon lagt ut på Facebook var tagna i baren.

Bra historia va..?..

Jag svarade henne att jag var väldigt ledsen och besviken. Inte för att hon var tillbaka i baren, utan för att hon kände att hon var tvungen att ljuga för mig. Jag skrev att hon efter så här lång tid borde veta att jag alltid kommer respektera de valen hon gör här i livet, även om jag inte alltid kommer tycka dom är bra. Jag skrev att jag alltid kommer att finnas där för henne, oavsett. Jag skrev också att hon med sitt mail behandlade mig som en farang-man som man möter i baren, och som man ska ljuga så mycket man bara kan för. Och jag skrev såklart att detta gjorde mig mycket ledsen.

-Hur jag vet att den otroliga historien om mosterns barn och läraren som dog verkligen inte är sann?
-Ning har olika outfits på alla bilderna tagna i baren!

Ning skrev ett kort mail till svars där hon bad om ursäkt, att hon förstår att vi nu hatar henne, och att hon är tacksam över att ha fått träffa oss. Precis därefter raderade hon sitt e-mail-konto. Ning var borta…

.

Ning är tillbaka i baren, och ”Projekt Ning” har äntligen nått sitt slut. Eller rättare sagt – ”Projekt Ning, januari 2010″, har äntligen nått sitt slut. Jag är nämligen inte helt säker på att det här var det sista jag har hört ifrån henne…

Men för denna gång så är detta nu över. Och den som tagit det hela hårdast tror jag är Ron – finansiären av projektet. Han var så säker på att Ning var annorlunda, att hon var speciell, att hon var lurad. Han var så säker på allt skulle lösa sig om vi bara plockade ut henne ur baren och gav henne pengar så hon kunde utbilda sig. Och det var väl egentligen också där som det stora problemet började – Utan någon som helst tanke på vad han gjorde, så betedde sig Ron precis som en av alla farang-pojkvänner dessa tjejer träffar i baren.

Alla tror dom att dom är speciella. Alla tror dom att just dom kommer kunna rädda denna stackars ”lurade” tjej. (För alla tjejer är givetvis speciella, ”lurade”, och totalt annorlunda än alla andra tjejer i baren.)

Han trodde det skulle vara enkelt, han trodde han skulle hjälpa någon. Att han skulle få sig en ”thai-flickvän” på köpet hade han inte riktigt räknat med.

Det postiva är väl att jag tror att denna erfarenhet har ändrat hans syn på de thailändska girly-barerna.

Ron lever ett sånt extremt liv, så det är en historia som skulle kunna uppta en helt egen blogg. Han är på ständig affärsresa. Han lever ett jetset-liv med möten på topp-nivå, svindyra kostymer, och 6-stjärniga hotell. För att kompensera detta lever han privat så simpelt man bara kan. När man träffar denna extremt enkla och jordnära figur, kan man aldrig i sin vildaste fantasi föreställa att han skulle jobba med det han gör. I hans garderob finner man urtvättade t-shirts köpta på nån billig marknad, och designerkostymer. Inget däremellan!

Rons syn på semester är inte lyxiga hotell. För honom är lyxiga hotell jobb. Ron packar med sig ett par shorts och två t-shirts i en plast-kasse och drar iväg till ”slummen”. Han åker gärna till Thailand och besöker nån halvsunkig gata och hänger med de ”dåliga” människorna, gärna dom riktigt nedgångna och sunkiga. Ron besöker inga barer som heter ”Nice Girls Beer Bar”. Han letar upp dom som borde heta ”Old & Ugly Lady Beer Bar”.

Precis som så många andra, så har Ron… (glömt bort är väl kanske fel att säga… ) aldrig tänkt på att dessa människor som han träffar för att få sitt avbrott i sin verklighet, att detta är deras verklighet. Han har aldrig riktigt tänkt på vad dessa tjejer pysslar med när dom plötsligt försvinner från baren ihop med någon. Det är klart att han har vetat, men han har aldrig tänkt något om det. För honom har dessa girly-barer bara varit den totala motsatsen till lyxhotell och pretentiösa restaurang-besök. Det har varit hans avbrott, hans frizon.

…Tills han valde att ge sig in i Projekt Ning vill säga.

Ron har inte bara förlorat pengar på detta projekt. Han har förlorat sin illussion. Dessa bar-tjejers liv har plötsligt blivit verkligt för honom. Dom är inte längre bara ett avbrott i hans liv. Dom är på riktigt.

Att hänga med unga thailändskor som säljer sina kroppar till turister för pengar, känns inte längre lika ”avkopplande” som det en gång gjorde.

Ning var inte speciell, hon var inte annorlunda, hon var inte ”lurad”. Ning var precis som alla andra. Vilket också innebär… – Alla andra är som Ning.

.

.

Bilden på baren är tagen i slutet av juni på Koh Samui,
och är den baren där Ning just nu ”jobbar”.
Jag har valt att sudda ut namnet.

Bilderna på Ning är hennes egna bilder från baren, som hon la ut på Facebook.
Jag har valt att klippa dom.

.