In My Shoes

Arbetet med unga fröken Ning har gått upp och ner, mest ner tror jag. Frustrationen och maklösheten har varit stor från min sida. Frågan hur länge man ska fortsätta ett arbete som man känner egentligen gör mer skada än nytta, har legat och gnagt i mitt huvud under i princip hela tiden. Det hela har känts som slöseri med tid, med tid och energi. Tid och energi som skulle kunna läggas på annat och andra.

I början pÃ¥ mars hade jag ytterligare ett ”Nu-fÃ¥r-det-vara-nog”-samtal med Ning, Jag valde ocksÃ¥ att ge tillbaka hennes pengar och konto-kort som jag hade tagit hand om. För att börja om pÃ¥ noll liksom. Jag ville att det skulle vara hennes val om hon ville att jag skulle hjälpa henne eller inte. Jag ville att hon skulle ta ett aktivt val.

Men, som vanligt så hände ingenting. Och jag bestämde mig för att inte försöka bry mig så mycket. Med en nyfödd William i min famn, kände jag att det var dags att lägga min frustration över Ning på hyllan.

I slutet på mars dök dock det där ofrånkomliga ögonblicket upp. Nanny Wandee (som Ning bor hos) berättade att Ning veckan innan hade gått till frisören, två gånger! Det hade kostat 3.000 baht. Och det fick mig att ta det slutgiltiga beslutet att dra mig ur detta. Hon vill inte! Hon har inga som helst ambitioner att göra något vettigt av sitt liv. Hon är nöjd. Hon har sin farang-pojkvän som tar hand om henne. Hon lever sitt bartjejs-liv, men slipper den där obehagliga sex-biten.

För mig har Projekt Ning aldrig handlat om Ning. Det har handlat om att erbjuda ett alternativ till någon som vill ha det. Och Ning vill inte ha det. För Ron (holländsk vän som står för den ekonomiska biten) däremot har det bara handlat om Ning, aldrig någon annan. Hans mål har varit att hålla henne borta från baren. Ett mål som inte räcker för mig.

Ning har vetat länge att jag inte har varit nöjd med vÃ¥r situation, sÃ¥ det var inte särskilt svÃ¥rt för mig att säga att jag ville dra mig ur. Jag har aldrig hymlat med att jag tycker vÃ¥r relation kan liknas vid bartjej – farangpojkvän, och jag har hela tiden försökt förklara för Ning att det inte räcker, varken för mig eller för henne. Den enda funktionen jag egentligen har haft är farangpojkvännens kompis som ger pengarna till bar-flickvännen. Det känns lite onödigt. DÃ¥ kan han lika gärna sätta in pengarna direkt pÃ¥ hennes konto istället för pÃ¥ mitt.

Jag har försökt förklara för Ning att hon har orealistiska tankar om sitt liv. Hon är 16 Ã¥r, hon vill gÃ¥ i skolan, hon vill skaffa sig en utbildning, men hon vill inte behöva göra nÃ¥got, och hon vill kunna spendera hur mycket pengar som helst samtidigt. Jag har försökt förklara för henne hur andra 16-Ã¥ringars liv ser ut, dom som hon (tror att hon) vill vara som. Som ungdomarna i ”High School Musical” (som ständigt stÃ¥r pÃ¥ hemma i vÃ¥rt vardagsrum). Dom sommarjobbar, dom Ã¥ker till skroten för att leta reservdelar till bilen som knappt rullar, dom oroar sig för college och stipendier. När jag var 16 Ã¥r sÃ¥ hade jag 700 kr (vilket är klart jämförbart med 700 baht), i fickpengar varje mÃ¥nad. Det skulle gÃ¥ till lite kläder, biobesök, buss, nÃ¥n McDonald’s, godis. När jag var 16 Ã¥r kunde jag inte gÃ¥ till frisören för 3.000 baht.

Jag frågar henne hur hon tänker, men hon vet inte. Jag frågar henne vad hon ska göra nu när alla hennes pengar är slut, men hon vet inte. Hon vet ingenting. Hon vet inte varför hon gör som hon gör, och hon vet inte varför hon inte gör som hon inte gör. Det är som om hon har gett upp. 16 år och har redan gett upp. Hon har gett upp på att hon kan bli något annat än en bartjej. Eller egentligen har hon aldrig gett upp. Det har aldrig funnits något annat. Det har aldrig funnits några andra drömmar. Hennes liv är redan klart. Och det har varit klart, ända sedan hon föddes.

Tiden rann iväg, och jag sa att vi skulle fortsätta samtalet dagen efter.

Bara sekunder efter ringer Ron till Ning. Han hade nÃ¥n kompis som just dÃ¥ befann sig pÃ¥ Koh Samui och tror att han har sett Ning pÃ¥ den baren där hon jobbade. …Men herre gud! Och sÃ¥ bekräftar vi relationen farangpojkvän – bartjej ytterligare för Ning. Och Ning är inte sen att haka pÃ¥. Rösten förändras. -Nej, varför inte lita pÃ¥ mig? Du lita pÃ¥ mig! Jag bra flicka! Jag bra flicka! Du lita pÃ¥ mig! pÃ¥ den mest bartjejs-liknande engelskan hon kunde fÃ¥ till. Jo det är sant. Det var säkert inte helt medvetet frÃ¥n hennes sida, men hon ändrade till och med sin engelska. SÃ¥ där dÃ¥lig engelska pratar hon inte med mig.

Jag hade redan bestämt mig innan, men det där samtalet hjälpte mig garanterat att stå fast vid min ståndpunkt. Ning är en bartjej! Och hon är inte redo att ta steget därifrån.

Fortsättning följer…

.

Läs mer om Ning:
1. M̦t Ning Рen annan bartjej
2. Vad händer med Ning?
3. Tillbaka i arbete

.

Comments are closed.