In My Shoes

…och det blev en ganska kort en. 1 1/2 vecka ungefär. Men det är väl ganska normalt.

William har börjat skrika. Och han har börjat sova sämre. I förrgår var han vaken i sex timmar. Från nio på kvällen till tre på natten. Och de sista två timmarna skrek han hysteriskt. Riktigt kolik-varnings-skrik. Igår var det dock bättre, så vi håller tummarna för att det hela var en engångsföreteelse.

Det är skrämmande fort man glömmer. Även fastän det bara är 1 år, 6 månader och 2 veckor sedan Molly var i samma ålder. Men plötsligt kommer allt tillbaka. I förrgår hade jag ett riktigt sånt dejavu-ögonblick. Molly vägrade sova middag. Jag var mitt upp i storstädning, men blev avbruten av en liten William som ville bli omkringburen hela tiden. Tvätten i tvättmaskinen var klar sedan en tid tillbaka, och det började bli brått att få upp den. Kissnödig och törstig var jag också. Skulle byta blöja på William. Som vanligt (händer minst 2 gånger per dag) så passar han på att kissa mitt i blöjbytet. Denna gång drar han dock till med lite mer än bara kiss, och sprutar hälften på mig och hälften på badrumsgolvet. Pust! Molly blir förstås nyfiken på vad som händer, och vill in i badrummet hon också. Bara att kränga av mig mina kläder, få ut alla barn, stänga dörren och ta itu med det hela… senare. Vem vet när.

När Molly var nyfödd bodde jag hos mina föräldrar i Sverige. Det var en helt vanlig dag, och jag bar omkring på en skrikig Molly som som vanligt inte ville vara någon annastans än i min famn. Jag minns att jag tittade på klockan, att hon var tolv och att jag tänkte att jag borde försöka äta lite lunch. Men först skulle jag bara amma Molly, och sen bytte jag nån blöja, och sen gick jag bara runt med henne lite, bytte nån blöja till… Plötsligt kommer pappa hem och jag tänker att han nog bara ska hämta något, eftersom det bara är tidig eftermiddag. Men nej, han var hemma från jobbet. Jag tittar på klockan, och hon är sex.

Småbarn har en fantastisk benägenhet att stjäla tid. Helt obemärkt dessutom. Ingenting går att planera, för man har ingen aning om hur dagen kommer att bli. Det enda man kan göra är väl att acceptera att spädbarn är ett heltidsjobb. Plus lite till! Bara själva amningen tar 30-40 timmar i veckan. Har man sedan (som vi hade med Molly) ett barn som totalvägrar att vara ensam, vaken som sovandes. Ja, då är man snabbt uppe i en dubbel heltid.

Hittills är dock William inte särskilt lik sin syster. Även fastän han inte är lika lättsövd som han var första veckan, så sover han oftast riktigt bra. Långa stunder och själv. Han skriker heller inte jättemycket, mer gnäller och gnyr.

OCH… kanske det viktigaste av allt – Mollys och Williams föräldrar är ju faktiskt 2 helt andra personer nu idag när William är nyfödd jämfört med när Molly var nyfödd. Vi har rutiner. Vi har erfarenheten. Vi har redan ett liv anpassat för småbarn. Och så har vi en fantastisk liten storasyster som hjälper till att underhålla lillebror William.

.

.

4 Responses to “Smekmånaden är över”