In My Shoes

Egentligen så slutade jag väl aldrig. Det hela pågår hela tiden. Projekt Ning tycks vara ett projekt utan slut. Just nu bryr jag mig inte ens om i fall det blir ett bra eller dåligt slut. Bara vi kommer fram till ett slut, eller en lösning.

Men vi bara trampar på. Ena dagen känner jag att vi går framåt. Nästa dag dyker något upp, och det känns som tre steg bakåt. Vi står och stampar. Och vi hamnar i samma samtal igen och igen och igen. Jag tycker att ”nu har hon fattat”. Men sen gör hon något, som bevisar totala motsatsen.

I mitten på februari skrev vi in Ning på en skola, och hon är alltså redo att börja 3 år high school (gymnasiet) när nya terminen börjar i maj. (Japp, skolåret börjar i maj. Kort ”jul”-lov på hösten, och sen själva ”sommar”-lovet på våren, i samband med thailändska nyåret Songkran.) Eftersom vi hade två månader kvar tills skolan börjar, och Ning var så himla glad över att få börja plugga, så bestämde vi att hon skulle få gå engelska-kurser nu under dessa veckor. Såna kryllar det av här i Pattaya, så det var inga större problem att hitta en för överkomligt pris. Vi skrev in henne på en samma dag, och hon började redan dagen efter. Allt kändes bra! Ning var nu upptagen med engelskakursen varje dag måndag-fredag 12-14. Och skolan i maj var klar. Äntligen hade vi kanske nått någonstans.

Men, två veckor senare (förra veckan) fick jag mail från vår holländska sponsor. Jag har kanske inte berättat om honom… Ronald är en vän till oss, och han var med när vi träffade Ning första gången, och det var han som träffade Ning och tog med henne hit till oss i Pattaya, efter att hon hörde av sig till mig runt nyår och sa att hon ville sluta i baren.

Tyvärr har vi haft lite olika syn på Nings situation. Ronald har hela tiden sett Ning som speciell, som annorlunda mot alla andra bartjejer. Av någon anledning så tog han Ning till sig, som en lillasyster, och har varit övertygad om att hon har blivit ”lurad”, och att det andra tjejerna i baren har ”utnyttjat” henne. Jag ser väl på det som… ja givetvis har hon blivit lurad och utnyttjad, men inte mer än andra. Ning är precis som vilken ”vanlig” bartjej som helst. Visst var hon idag en av de yngsta tjejerna i baren, men dom har alla varit där. Alla är lika ”lurade” och ”utnyttjade”.

Ronald har varit övertygad om att bara vi plockar ut henne ur baren, ser till och hon får pengar och kan gå i skolan, så kommer allting att bli bra. Jag har inte varit lika säker på det. Jag var väldigt inne på att vi skulle sätta henne i något slags ”program” för exbartjejer. Men Ronald ville inte det, eftersom han inte ville att hon skulle jämställas med de andra tjejerna. Och tyvärr så hann han lova henne både det ena och det andra i form av guld och gröna skogar. Och det försatte honom (=oss) i en situation som jag givevtis inte är helnöjd med – Vi är Nings rika farang-pojkvän.

Ning drog den höga vinsten, den som hela livet i baren handlar om. Att träffa en (eller flera) rik ”pojkvän” som kan ta hand om en. Nings pojkvän är ju tyvärr kanske inte drömmen, eftersom han består av två personer – Ronald i Holland, och jag här i Pattaya. Det blir lite rörigt. Men hon slipper i alla fall ha sex med båda av oss.

Förra veckan fick jag alltså ett mail från Ronald. Han hade fått ett mail från Ning som bekymrade honom en hel del. Hela mailet var skrivet (på mycket enkel engelska förstås) i positiv anda, ”Jag mycket lycklig” och liknande. I allt det här positiva hade hon också lyckats klämma in att hon behövde mer pengar, och nånting med ”gå med män”. Hon skrev också något om att hon kände en man i Pattaya, och att hon skulle få börja dansa i hans bar.

Ronald fick sig en liten släng av verkligheten. Själv blev jag inte särskilt chockad över det hela.
… Och ännu en gång blev det dags för mig att ta upp samma samtalsämne, igen. Denna gång fick det dock bli i brevform eftersom jag ju enligt Dr Supanee skulle föda senare samma natt (vilket ju också visade sig vara korrekt). För att verkligen visa mitt allvar skickade jag med hennes konto-kort och alla hennes pengar, som Ronald hade fått henne att ge till mig när hon kom hit.

Igår, måndag, dök Ning upp hemma hos oss. Jag tror hon var lite rädd, för hon sa nästan ingenting alls. Satt mest väldigt tyst. Och ännu en gång gick vi igenom samma sak, igen.
- Allt är ditt val. Du väljer vad du vill göra med ditt liv.
- Du måste känna efter vad du vill. Inte vad du tror att jag vill. Eller vad du tror att Ron vill. Det handlar om vad du vill.

Och det vanliga svaret ”Jag vill gå i skolan” dyker upp.
- Men det räcker inte längre. Du måste tänka längre.
- Vad vill du sen? Hur ser ditt liv ut? Vart jobbar du? Vad gör du på fritiden? Vilka umgås du med? Hur är din pojkvän?

Som grädde på moset tvingade jag henne att titta på den norska dokumentären ”Pattaya for mine føtter”. Inte för att hon fattar så mycket av talet, men det sorgliga framtoningen av tjejernas liv och den ”husdjurs-liknande” synen från farang-männen går inte att ta miste på. Hon tittade mycket intensivt på filmen.

Där står vi nu! Jag väntar…
Jag hoppas på att få se någon slags gnista från hennes sida. Jag vill se livsglädje. Jag hoppas att hon ska ta ett aktivt val. Om valet blir baren och pengar bryr jag mig inte om längre. Bara hon gör ett aktivt val.

.

Läs mer om Ning på
www.in-my-shoes.com/mot-ning-en-annan-bartjej
www.in-my-shoes.com/vad-hander-med-ning

.

2 Responses to “Tillbaka i arbete”