In My Shoes

Jag tänkte att jag skulle väga mig igår när jag ändå var ute på stan och det fanns vågar tillgängliga, men jag glömde bort det. Tyvärr (?) tror jag ändå inte att vågen skulle ha gett mig någon förklaring på det hela. Det är nog bara så här jag känner. Som en hundrakilos-klump på alltför svaga ben. Hur jag än står/sitter/ligger så är det inte bekvämt. Jag får inte tillräckligt med luft, det kryper i benen, jag har ont i axlarna. Till råga på allt så är jag helt apatisk i huvudet. Hur mycket jag än (försöker) sova så blir jag inte piggare. Hur mycket jag än försöker sysselsätta mig så kommer jag inte igång.

Jag har Ã¥kt ner pÃ¥ stan, men gÃ¥r bara runt som i dvala och kommer hem lika tom igen. IgÃ¥r var jag hos frisören i hopp om att det skulle fÃ¥ igÃ¥ng mig lite. Jag tror faktiskt att det blev riktigt bra, men jag är för trött för att orka titta pÃ¥ hÃ¥ret ordentligt. (Det är väl det som har varit det riktigt skumma med den här graviditeteten. Mitt hÃ¥r – helt fantastiskt! Efter att ha haft helt uruselt hÃ¥r senaste Ã¥ret som bara har hängt rätt ner, sÃ¥ har jag plötsligt fÃ¥tt ett otroligt lättskött svall. Jag kan nog inte pÃ¥minna mig om nÃ¥gon gÃ¥ng tidigare i livet, dÃ¥ jag har varit sÃ¥ nöjd med mitt hÃ¥r. Jag skulle dock behöva göra nÃ¥got Ã¥t den tragiska färgen, men törs inte riktigt. Jag har läst att graviditeter kan ställa till det lite pÃ¥ sÃ¥dana ingrepp. Och efter att ha betalat en enorm summa pengar pÃ¥ en permanent och en glansbehandling som inte tog ett dugg, sÃ¥ tror jag att jag skjuter upp färgningen till efter förlossningen.)

Ja ja, det är väl bara att vänta ut den här svackan. Jag hade en likadan för ett par mÃ¥nader sen under nÃ¥gra dagar. Och sen en dag sÃ¥ vaknade jag bara och allt var som vanligt. SÃ¥ jag hoppas pÃ¥ det nu ocksÃ¥. Och det här har väl bara pÃ¥gÃ¥tt i tre-fyra dagar nu, men det känns som en evighet. Det är sÃ¥ trÃ¥kigt…

Comments are closed.